Némirovsky, och jag låter tanken ströva fritt

Efter att på svenska ha gjort Irène Némirovskys bekantskap i boken Storm över Frankrike, och sedan lärt känna henne vidare i översättningarna Balen och Höstflugorna, har jag nu gått över till att läsa henne på originalspråket, det vill säga franska.
Jag är inte särskilt intresserad av författarbiografier, men Némirovskys eget öde verkar så tätt sammanbundet med hennes romangestalters (och vilken romanförfattares öde är i grund och botten inte det?) så jag måste nästan börja med det jag får ut av det.

Némirovsky var alltså enda dotter till en rysk och judisk affärsman. Familjen hade pengar och Irène uppfostrades och utbildades, liksom de flesta i hennes samhällsklass, på franska.
Detta framgår som ett underliggande tema i alla de böcker jag hittills läst, tydligast ser jag det i Le Vin de solitude, där flickan, alteregot, Hélène växer upp med en fransk barnjungfru under omständigheter som verkar ganska lika författarinnans egna.

Språket är i vanlig ordning det som fascinerar mig mest, i det här fallet den utsökta franskan, men en franska som i sina uttryck påminner om stumfilmen. Människor hånskrattar och glöder och skälver och darrar, de är likbleka och karmosinröda och feta och magra. Har guldtänder och -tackor i kassaskåpet. Lever ett liv där en massa ord inte har motsvarigheter i vårt, som lornjett, stigbyglar eller trådsliten.
Jag får använda min ordlista och ord som inte har någon motsvarighet på svenska bryter fram, vermeil, en metall som i själva verket är förgyllt silver.
Många av orden känns också stora eller teatraliska, sveper med oss i strida strömmar av känslor och sveper in oss i sobelskinn.

Till min stora glädje hittar jag dock ett enda litet ord i Ensamhetens vin som inte finns på franska! Sparkstötting!
Némirovsky använder en halv sida till att förklara en liten "finlänsk kälke" med långa medar där en sitter och en står, på vilken man kan ha mycket roligt...
Jepp, ordet har ingen motsvarighet och hon gör en ganska elegant omskrivning med den finländska kälken.
I övrigt - en värld med på sätt och vis få beröringspunkter med vår.
Folk är antingen hialöst rika och spenderar pengar på casinon och diamanter och gigolos och pälsar. Eller så lever de i andlös misär. Blir utslängda från föräldrahemmet och börjar göra affärer med vad som står till buds av krimskrams.

En återkommande karaktär är just den mannen, juden, som hon kallar honom, som börjar med två tomma händer och som i princip slutar med lika tomma händer, men som under sitt liv låtit många, många miljoner i all världens valutor rinna mellan fingrarna.
Pappan, Boris, i Ensamhetens vin är en sådan man, och David Golder, i debutromanen med samma namn en annan.

Något som fascinerar med dessa romaner, bland mycket annat, är hur traditionella de är, hur välkomponerade de förefaller, hur språket rinner som flytande glas över sidorna, kristallklart och, skulle jag vilja säga, tidstypiskt motståndslöst.
Karatärerna har öden som rollerna i grekiska tragedier, och människorna är små, också här, i förhållande till de väldiga städerna - Paris och St Petersburg i vilka allt av mänsklig misär och lyx finns att se.
Människans villkor tycks annorlunda än idag. Naturligt nog. Men är de egentligen det?

En annan sak Némirovsky får mig att fundera över är förstås om hon har några svenska motsvarigheter. Nej! säger jag först, bestämt sådär. Ingenstans finns dessa människor i miljonstäder, dessa måttlöst rika och bottenlöst fattiga.
Närmast kommer väl Raskolinkov, som om jag minns rätt, bor närmast i ett hål i väggen.
Eller det som i staden motsvarar sagans "en jordkula". (Och det händer ju inte i Borlänge direkt.)
Fast sen dyker en gestalt upp i mitt minne. Hjalmar Bergmans von Hanken.
Ja, han skulle ha kunnat bo på det finska pensionatet där Les Karol fann en kortvarig tillflykt undan revolutionen, en rysk fattigbaron med svenska rötter.
Och när jag tänker vidare: Chefen Fru Ingeborg som förälskar sig i sin dotters veka äkta man... Här finns, mitt i den svenska småstaden, en själsfrände.
Men hur hamnade han där?
Och hur lyckades han med konststycket att skriva in något som skulle kunna vara om inte värlslitteratur, så åtminstone rejäla europeiska/kontinentala romaner med rötter i grekisk dramatik, i hålan Wadköping?

De var verksamma ungefär samtidigt, om jag minns rätt. Delar av samma strömningar, kanske. Allt det där måste man kolla upp och det hör egentligen inte hit.

Men det är en annan fråga som upptar mig, när och var och hur (om det har hänt och händer) har den svenska romantraditionen beröringspunkter med kontinentens?
Slutligen, för den här gången, Némirovsky har även vissa likheter med en nu levande ryss, Makïne, han som för ca tio år sen debuterade på franska med Det franska testamentet, också det en stor rysk roman, skriven direkt på franska.
En annan likhet, båda var de uppfostrade på franska, i Makïnes fall var det en fransk "mormor" som talade franska med honom, det i kombination med ocensuereade romaner på franska i de allmänna biblioteken gav honom ett andra eller första språk.
Makïne har också ett annat förhållande till det franska, för honom står det än mer för frihet, uppvuxen som han är i Sovjetväldet.
Medan Némirovskys franska är en självklarthet, hennes enda rätta tillhörighet.
Hon bor i sitt språk, har där sina enda rötter.
Och det är inte ens det språk som talas i hennes "hemland".

Det om detta, för den här gången.