Thursday, January 24, 2008

Mer om Tjechov

Boken skiljer sig, som sagt, markant mot annat jag läst av Némirovsky.
Då jag nu läst cirka två tredjedelar av boken och Tjechov haft både sitt genombrott som författare (Stäppen) och sin första motgång (pjäsen Ivanov uppsatt i Moskva) kommer jag in på partier som är intressanta därför att en författare skriver om en annan författare.
En sådan författarbiografi kan ju även samtidigt läsas som en indirekt självbiografi till vissa delar.
Némirovsky kommer nu t ex in på åren Thechov stod under Tolstojs dåliga inflytande. Själv visste jag inte att något sånt hade existerat, men jodå, Tolstojs brinnande tro och - vad man nu ska kalla det - herremansfasoner, var helt omöjliga att göra något bra av för den skeptiske och ateistiske ofrälse Tjechov. Ungefär så.

Han tar sig så småningom ur detta inflytande och genomför då en i mina ögon helt fantastisk resa, först i Sibirien där han besöker straffångarna och fängelset på ön Sakhaline.
Ny fransk vokabulär för min del: spöstraff, bödel, ohyra, kyffe...
Han tar sig vidare (detta i slutet på 1880-talet, med häst och vagn till stora delar) genom Kina, Singapor och Japan för att så småningom komma hem igen.
Han skriver om missförhållandena i Sibirien, om barnen som växer upp där och flera gripande noveller. Kanske, tror Némirovsky, bidrar hans skriverier till att så småningom förbättra villkoren där, å andra sidan vet ju hon då hon skriver vad som sedan komma skall.

Tjechovs nästa resa, och då är han verkligen en uppburen författare, går till Europa, han besöker Wien och Paris och Riviäran. Han gillar det mesta, men känner sig återigen som en ryss från landet typ, och i Monte Carlo får han nog, han blir astrött på livet med "kronärtskockor, palmer och apelsinblomsparfym". Visserligen gillar han lyx och rikedom, men den lyx och rikedom rouletten frambringar gillar han inte. Där går det en gräns!
Också här känner man genom Némirovskys pennudd sympatin hon känner för karln. Hennes egen pappa var ju spelare, hon tyckte om honom, men t ex en episod i Ensamhetens vin berättar om flickan som glöms bort av sin pappa i entrén till Casinot. I timmar.
Och framför allt, hon har ju sett vad spelandet för med sig in i en familj...

Ja, hittills framstår den här boken som den mest ryska av det jag läst av Némirovsky. Hon går igenom rysk litteratur och hon förklarar för en fransk publik ryska förhållanden. Hennes omsorg om den franska läsekretsen är uppenbar, allt det som för en västeuropé verkar märkligt kommenteras och får sin förklaring.
Med tanke på gårdagens diskussion hos Justyna, är det här ett rätt bra exempel på en författare med två eller flera kulturer som i sitt verk vet vilken läsekrets hon har.
Det här är en bok för en läsande fransk publik, om en rysk författare.

Némirovsky är ju för övrigt ett lysande exempel på just en författare som vet vad hon vill innan hon sätter igång ens. Hon vill erövra de litterära salongerna i Paris. Hon är ryska och judinna, utbildad på franska. Hon väljer att göra som hon gör och både förläggare och litteraturkritiker och paris mondäna värld blir mycket riktigt både förvånad och imponerad.
Och hon blir accepterad och uppburen, innan det sen går illa.
Men det kommer jag väl så småningom att återkomma till, tror jag.

5 comments:

Occident said...

Det finns en passage här mot slutet av din utmärkta läsning av Némirovsky:
"Némirovsky är ju för övrigt ett lysande exempel på just en författare som vet vad hon vill innan hon sätter igång ens. Hon vill erövra de litterära salongerna i Paris. Hon är ryska och judinna, utbildad på franska. Hon väljer att göra som hon gör och både förläggare och litteraturkritiker och paris mondäna värld blir mycket riktigt både förvånad och imponerad."
Jag menar att det faktum att hon var judinna och att hon faktiskt deporterades till döden i nazisternas kz-läger, gör henne till mer än en ryska som skriver på franska. Kan man tala om en europeisk litterär judisk tradition? Jag tror det, och det jag frågar mig är om N. kan sägas ingå i denna? Att Hitler lyckades krossa jiddishkulturen är ett faktum. Det vi sett av den i efterkrigstiden är bara små spillror, om än storslagna, som hos Singer, men som kultur och språk är den borta. Kan man tala om en rysk-judisk eller en fransk-judisk litteratur idag? Eller är det också en anakronism? Dina läsningar är mycket inspirerande./ Thomas

K said...

Thomas,
Det judiska ÄR intressant, eftersom det ibland är en kulturell tillhörighet som är väl så stark som den språkliga, ibland inte alls.
Om jag förstått Némirovskys öde rätt så var hon inte troende judinna, jag tror inte heller att inslagen av judisk kultur i hennes uppfostran var särskilt starka. Jag vet inte om båda hennes föräldrar var judar. En av dem var det ju definitivt, så långt är jag med.
Innan hon deporterades konverterade hon till katolicismen - men det räckte ju då inte. Och troende var hon alltså inte.

En del av de här frågorna hoppas jag få svar på i den där självbiografin jag yrat om, då återkommer jag säkerligen till det hela, för som du säger, det är en intressant historia, ghettots och den europeiska judendomens, som jag vet alldeles för lite om måste jag säga.

Som jag uppfattar Némirovsky hittills är själva judiskheten mer en i sammanhanget olycklig omständighet (eller vad man nu ska kalla det!) än en kulturell tillhörighet. Blod istället för idéer.

Rysk-fransk däremot skriver jag gärna under på redan nu. I sina läsningar så sågar hon även Maupassant som hon tycker är stel och mekanisk om man jämför med Tjechov, och det kan man kanske hålla med om?
Det finns säkert fler exempel på ryssar som skrivit direkt på franska, det enda jag kommer på nu är Makïne, men jag räknar med att stöta på fler.

K said...

För resten, kanske vet hon mer än jag hittills fått insyn i, pappan måste ha varit jude, om man tänker efter, om han började med två tomma händer eller om det är ett litterärt grepp hon sen ger sina gestalter för att de ska bli mer talande vill jag låta vara osagt. Men hon har nog vandrat runt en del på de där gatorna i små ryska städer, det judiska gettots gator...
Hon har liksom en BILD av Juden som är tydlig, och som en av de franska kommentatorerna jag läste var inne på, där finns även inslag av det judiska självhatet.

Jag måste läsa biografin för att få lite mer klarhet i frågan!

Anonymous said...

traditionellt ärvs ju det judiska på mödernet. Dvs som jude har räknats den som har en judisk mor eller den som konvereterat till judendomen.
Bara en kort kommentar. Jag ska följa med i bloggen framöver! hälsn
Madeleine B

K said...

Hej Madeleine!
Jo, jag vet. Samtidigt brydde sig ju inte Hitler-Tyskland om den delen av judiska traditioner, jag vet inte hur många generationer man skulle visa att man INTE hade någon judisk anförvant för att slippa undan.
Némirovskys familj var dock helt sekulariserad om jag fattat rätt, så jag får helt enkelt lov att läsa biografin...
Kul att se dig här! Hej!