Saturday, January 26, 2008

Exilmöte flera nivåer

Det här blir helt klart nästa författare jag "angriper". Nästa ryss som skriver på franska.

Här ett klipp ur intervjun ifråga:

Vous parlez d'âme, un mot peu en usage chez les Français contemporains...
A.M. Peut-être parce que longtemps j'en ai été privé. Ce concept était banni à l'époque soviétique. Comme l'idée de philanthropie, nécessairement bourgeoise. J'aime ce mot, «âme», car il échappe aux étiquettes sociales, professionnelles, raciales. Des étiquettes qui ne servent qu'à une chose: réduire l'autre à une fonction qui nous est utile, dont on peut tirer profit.

Ni talar om "själen", ett ord som inte invänds mycket av fransmännen idag...
Makine: Kanske för att jag länge inte fått tala om den. Konceptet (själ) var förbjudet under sovjetepoken, som en filantropisk idé, med nödvändighet borgerlig. Jag tycker om det här ordet, "själ", eftersom det flyr undan alla sociala, professionella och ursprungs- etiketter. Etiketter som bara finns där av en enda anledning: Att reducera den andre till en funktion som är nyttig för oss, något vi kan dra vinning ur.

Min snabböversättning, hela intervjun förtjänar att läsas.
Nåväl, eftersom jag inte ännu är klar med Némirovsky än, så låter jag dem, (Némi och Makïne) mötas en liten stund.

Nästa bok av Irène Némirovsky som står på min lista heter Le maître des âmes. Jag har gått omkring och funderat på hur man översätter en dylik titel, idag. Och jag kan ju bara säga att jag är glad att jag slipper.
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Vidare: Maître. Mästare. Hur otidsenlig får man vara?
Mästare säger man väl aldrig i Sverige? Utom i sportsammanhang, men annars? Mästare finns bara i sagorna. Mästerkatten i stövlar (som väl inte många läser) och den lille skräddare, Mäster Skräddare, som gjorde så att "det bidde ingenting".
Och så har vi Jesus då, som tilltalas Mästare av lärjungarna. Även han är väl i mångas ögon en sagofigur...

Nå, vem är då denne "Själarnas mästare" som Némi skriver om?
Jag har inte läst boken än, men enligt baksidestexten handlar den om en ung fattig läkare av blandat ursprung som börjar sin medicinarkarriär på Riviäran med att göra illegala aborter på rika kvinnor. Så småningom övergår han till att bli "psykoanalytiker" - helt självlärd, och det är väl här nånstans vi finner "Själarnas mästare" och jag undrar om inte draget av härskare här också måste läsas in mästaren.
En mästare har ju någon form av makt, makt i form av kunskap, men kunskapen kan ju faktiskt vara en bluff...

Min tanke har hittills varit att dessa två författare har mycket gemensamt.
Det lär de ju faktiskt ha också, och det ska bli intressant att se på vilket sätt.

6 comments:

Bodil Z said...

Jag har nu medan jag utfört diverse morgonsysslor funderat över begreppet och ordet "själ". Här kommer mina tankar i osorterat skick, kanske kan du ge dem lite stadga eller kanske kan vi samtala fram lite stadga ur den här "medvetandeströmmen"?

"Lättja är själens fiende", dök upp i huvudet - jag tror uttrycket härstammar från Benedictus av Nursia (Benedetto di Norcia). Själen är något annat än psyket - på flera sätt något annat. Psyket är något neutralt och liksom medicinskt. Själen har främst av allt ett värde, själen är något "högre". Själen har en förbindelse med trossfärer eller religiösa sfärer. Själen står någonstans emellan anden och psyket, fast närmare anden. Anden kan vara helig, men det kan inte själen (och absolut inte psyket). Själen är den djupt mänskliga anden.

K said...

Bodil,
Jag tror ju mest på din sista mening: Själen är den djupt mänskliga anden.
Och då är vi ju inne på samma spår som Makine, det är den där odefinierbara biten som inte GÅR att prissätta.

För mig är själen definitivt förknippad med kristendomen. Här finns liksom ingen karma, utan bara själar - som ska räddas/frälsas.

Men själen är också i någon mening outgrundlig, ett stråk av mystik är där allt, i själen, och det är också därför vi i grund och botten aldrig kan fördöma andra. Vi vet alltid för lite så att säga. Den enda som vet allt är Gud.
Därav uttrycket det får bli en affär mellan dig och din Skapare, vilket också implicerar mellan dig och ditt samvete.

Irène Némirovsky skriver mycket om själar, särskilt i samband med kyrkogårdar dyker de upp, själarna tar sig liksom fram på något vänster.
Hon citerar även Tjechov som tänker i liknande banor.
Och så har vi då Makïne som i den här intervjun talar mer om själar och den "overbala" ortodoxa kristendomen, om just det större inslaget av mystik i den. Stum och ordlös, men med själ- Typ.

Om psyke håller jag helt med dig, det är medicinskt, och anden?
Ja, anden är för mig mer spöklik, osaliga andar blir vålnader.
Och Helig Ande ser jag inte någon riktigt plural på. Det är väl bara en, då?

Agneta said...

För mig hör själ framför allt samman med liv, med att leva. Det är genom själen vi tänker och uppfattar, känner och förnimmer. När vi inte längre lever så slocknar även själen. Själ är också ett mer allmänt begrepp för människa/människor: "Sjutusen själar ...". Även djur har till viss del något som liknar själ.

Att uppfatta att själen har med kristendom att göra, hänger väl samman med att begreppet flitigt använts/används i kristna sammanhang. Vare sig vi är troende eller inte, så är vi ju påverkade av kristendomen.

Visserligen är det vinter, blåst och regn nu men jag behöver knappt tänka till för att inom mig höra denna psalm:

I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor. Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får så underbara håvor.

I svensk (och annan) litteratur genom tiderna finns ju också själsbegreppet närvarande. Som till exempel hos Stagnelius.

Själen omfattar mer en psyket. Själen är det som gör mig till den jag är. Själen är mitt jag, och varje människas jag.

K said...

Agneta,
Ja, nåt sånt, fastän förmodligen även Stagnelius och vem var det nu då? Kolmodin? som skrev psalmen? var inne på den kristna idén om en själ, den del av varje människa som är odödlig.
Rätt märklig tanke egentligen, men som samtidigt, ju äldre man blir, verkar mer och mer rimlig?

Anden däremot är ett mycket vidae begrepp, liksom andlighet, som ju används flitigt, till skillnad från uttryck som har med enskilda religioner att göra.
Man kan vara intresserad av "andliga" frågor utan att vara troende och utan att ta ställning.
Andlighet är vag, anden vag? Men själen ett starkare begrepp?

I och för sig håller jag med dig om att även djur förmodligen har något som liknar en själ, åtminstone däggdjur och de djur som står oss nära.

Och hur vi än vänder och vrider på det, själen tycks ha med något av en djupare kärna att göra. För alla.

Agneta said...

Psalmen jag citerade är ursprungligen tysk av P. Gerhardt (1653) och J. von Düben (1725). översatt 1855 av C. O. Angelsdorff och sedan bearbetad 1911. Musiken är skriven av Nathan Söderblom.

Begreppet anden har jag lite svårare för än själen.
Det är dock inte samma sak. Anden är kanske en del av själen.

K said...

Jo, jag tycker också att själar är redigare att ha att göra med än andar.