Svenskt mögel

Trogna läsaren Agneta fann en recension i Sydsvenskan av Ensamhetens vin.
Den är väl rätt typisk (svensk) läsning skulle jag tro. Recensenten verkar inte gilla boken, men törs inte riktigt säga det själv så han låter en amerikansk kvinnlig (det är han noga med att påpeka) journalist göra det i hans ställe och han påpekar att Némirovsky, minsann, medverkade i fransk högerextremistisk press.
Själva barndomsskildringen finner han osannolik, ett barn kan varken tänka eller känna så, det är den vuxna författaren som talar genom barnet.
Vidare refererar han till den biografi som kom i höstas, men man blir inte klok över om han läst den eller inte.
Biografin, som jag inte heller läst än, tycks ägna mycket tid och möda åt just det judiska i Némirovskys öde. Hon målar inga vackra porträtt av judar, och då kan man förstås spekulera i varför. Och hon är verksam under den mellankrigstid vars slut vi nu vet hur det blev.
Némirovsky fick väl egentligen inte veta det, åtminstone inte omfattningen av det hela.

Och detta är en underton som man hör i nästan allt som skrivs om Némirovsky nu. Man läser i ljuset av vad som sedan komma skulle, man försöker se en sierska eller ett orakel, man läser ut undertoner och texter - som kanske inte fanns, eller finns där.
Ponera att det var så enkelt (och det kan inte ha varit alldeles enkelt) att Némirovsky faktiskt hade sett de här miljöerna, de här människorna, hon beskrev. Varken mer eller mindre.
Klart att hon hittade på litegrann, men grunden är solid, det hela är, för henne och för dem som i någon mån delar hennes historia, trovärdigt.

Mig stör det inte att hon skriver i en högertidning, fransk antisemitism fanns där, kanske trodde hon sig vara förskonad från den, och det var hon förmodligen också i hög grad. Men hon kan ju inte rimligen ta ställning till något som inte hänt än? Man vill gärna ge författare en sorts orakelförmåga som de inte har. Ja, tänk, vill man kunna säga, så förutseende den här människan var. Hon såg, minsann... Och reagerade i tid. Minsann.
Men Némirovsky såg också. Hon skrev om giriga judar med judiska drag, men hon skrev också om andra. Få människor är vackra och goda i Némirovskys böcker. Visst finns de där, de lysande undantagen, men de är som sagt få. Hon såg och hon skrev om det hon såg, och det hon skrev passar inte in i dagens kontext.
Eller som DNs recensent konstaterar: "Könsrollerna är traditionella..."
Jamen vad hade du väntat dig? Under mellankrigstiden, i det här samhällsskiktet??? Och om du tror att könsrollerna inte var tradiotionella i Sverige under samma period så behöver du bestämt friska upp ditt minne! Annars är DNs recension mer positiv och även mer inkännande, en läsning som kommit något närmre. Själva boken.
(Jag kan ju bara säga att jag inte uppfattar "könsrollerna" som "traditionella", utan fullkomligt arkaiska, gestalterna faller tillbaka på urgamla mönster, Fedra och Oidipus dyker upp, liksom då Ahasverus. Ja, kvinnorna är horor och madonnor som så småningom blir matronor. Men de visar också mänskliga och ibland inkännande drag, de spelar på en helt annan scen än den svenska paranassens...)

För att i någon mån komma i närheten av något svenskt (och det verkar ju vara vad dessa stackars recensenter behöver) som skildrar en svensk verklighet under samma period, så rekommenderar jag varmt Hjalmar Bergmans romaner. Kanske kan förståelsen för den avvikande, som ju även Némirovsky var i sitt sammanhang, bli något större då.

På Svensk Bokhandels hemsida finns länkar till alla recensioner på nätet av Ensamhetens vin. Det är rätt intressant att ta del av olika människors läsningar av samma bok.
Fast det är ofta nedslående läsning (Klippan Thomas ett undantag). Ju mer "främmande" en bok är i det svenska kulturklimatet, desto underligare recensioner begåvas den med.
Vilket bara visar att dagens svenska tidningsmänniskor är minst lika fördomsfulla som mellankrigstidens franska.
För att uttrycka det försiktigt.

Och för att slutligen förklara rubriken, även den milde och blide och aldrig fördömande Tjechov, kallade en gång recensenter för "inte människor", men - just det! - "mögel".

Uppdatering, något senare:
Ja, detta är väl ungefär vad jag förebrår majoriteten av den svenska kritikerkåren. Den läser inte litteratur i ljuset av annan litteratur. Den kan inte sina klassiker. Den känner inte igen Elektra då hon träder fram. Den förhåller sig inte till ett europeiskt arv. Den drar inga paralleller till svensk samtida litteratur, den gör fanimig ingenting, utom tycker. Och läser genom dagens svenska samhälle och hur det ser ut!
Jag skulle kunna namnge cirka fem undantag. Men jag kommer banne mig inte på fler...

Uppdatering, 22 februari med alla recensioner:
Kristianstadbladet
Norrköpings Tidningar
Expressen
Svenska Dagbladet
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad
Corren
UNT
Nerikes Allehanda