kan man översätta titeln med. En självbiografisk roman om pojke (Jean-Denis Bredin) född 1929 i den franska parisiska borgerligheten. Boken sträcker sig fram till oktober 1942 då gossen fyllt tretton och en mängd skolkamrater med gul stjärna på bröstet försvunnit ur klassrummen.
Men innan dess har hans pappa som var av judisk börd dött och han har flyttat tillbaka till sin mamma, föräldrarna var skilda.
Han har två systrar och får en ny liten bror då mamman gifter om sig.
Pojken har en ganska udda barndom. Han läser på korrespondens så länge han bor hos sin pappa. Pappan dör alltså. Sen kommer kriget emellan men vid vapenstilleståndet flyttar familjen tillbaka till Paris. Mamman som nu har hand om honom skriver in honom på ett av de finare läroverken. Han får bära sin styvfars namn, för hans döda pappa var jude.
Själv funderar han en hel del över det, förstås. Eftersom familjen var helt sekulariserad och assimilerad och eftersom han själv uppfostrats till katolik då hans mamma var det, så tänker han att pappan slapp få reda på att han var jude.
Kraven på gossen är närmast förkrossande höga. Han finns där för att göra tillvaron lättare för de vuxna, för att det ska vara nöjda med honom och stolta över honom. Då han till exempel börjar skolan skriver mamman in honom för att han ska äta lunch i skolan. Detta står han inte ut med. Maten är grisföda och de andra killarna äter med fingrarna och torkar sig om munnen på ärmen.
Han går hem. Doktorn tillkallas och han slipper skolmatsalen.
En med dagens ögon sett helt omöjlig barndom, den skulle liksom inte gå att genomföra med dagens barn, tänker jag.
Men då gick det. Alla lydde, ingen ifrågasatte.
Han berättar t ex om en av sin pappas fastrar som också då var judinna, gift med en hög politiker. Politikern skiljer sig från henne då tyskarna ockuperar och hon dör ganska snart, dock inte deporterad.
Men många andra.
Och det är alltså där boken slutar, då kamraterna försvinner från skolan.
Stilen är lakonisk och ibland briljant. Författaren är till yrket advokat och det känns i omsorgen om precision i formuleringarna.
Främst en intressant bok då den berättar om en tid som känns oändligt avlägsen och ändå har upplevts av nu levande människor.
2 comments:
OT: Kul att du läser Pär Rådström. En av mina absoluta favoriter och en av dem som knivhöggs i ryggen av den lismande skallerormen Lagercrantz om jag får blanda mina metaforer litet.
Bengt,
Jag har flera böcker av Per Rådström och tycker mycket om dem, fast det var ett tag jag läste dem.
Var det librarything-grejen som dök upp?
Lagercrantz verkar ha varit förskräcklig. Och vad jag minns så tycks avund varit en viktig beståndsdel i hans karaktär. Rådström kan man ju avundas för hans alldeles speciella stil och stora begåvning...
Post a Comment