Litteratur i realtid

Slutligen har jag, av misstag, läst Christine Angots Les petits.
Det här är en fransk dokusåpa. Man kan läsa om den t ex här.
Angot har skrivit om en människa som i hennes bok känner sig utpekad och stämmer henne. Kvinnan ifråga har fyra barn ihop med en karl som nu Angot har ihop det med.
Les petits beskriver dels det här fruntimrets och hennes eget ex relation, dels den vårdnadstvist får man väl kalla det som blir följden av deras separation.
Där hör till saken att kvinnan ifråga är vit och karln brun/svart.

Som framställningen ser ut så provocerar kvinnan fram våld hos mannen, ringer sen polisen och så tar deras story slut.
Men mannen vill träffa sina barn och det låter hon honom inte göra, trots att han faktiskt får det enligt domen.

Ja, en sorglig historia och uppenbarligen så pass sann så att en totalt okänd människa känner sig utpekad, vilket förmodligen var meningen.

Så vitt jag förstår har domen inte fällts än.

Till saken hör också att Angot redan tidigare skrivit om samma kvinna och att denna då hotat med process. Den gången förlikades de och det kostade Angot 10.000€.

Den här gången är det uppenbarligen mer som står på spel.

Att det här är en mycket mer utvecklad gren av den franska litteraturen (än den svenska) står fullt klart. I samma genre finns fler processer som ännu inte avslutats (tror jag). För dem som orkar läsa om DSK/Iacub finns också en massa att ta till sig.
Mer pengar, fler olika grenar och mycket mer mediautrymme är vad det handlar om.

Och boken då.
Nej, jag tyckte inte att den var särskilt bra. Den var en enkelspårig partsinlaga. Den kvinna som nu åtalar Angot framstod som fullkomligt vansinnig.
Mannen som en ängel.
Rättsväsendet som helt maktlöst.

Men framför allt är det ju en sorts bok som griper in i enskilda människors liv, utan pardon, utan vilja att hitta lösningar, utan litterära ambitioner (om nu de skulle vara t ex att inte ge alla svaren).
Störst likheter har den kanske med Feldt/Wahlgrens respektive liv och böcker som ju tagit stor plats i svenska media.
Där saknas dock, på gott eller ont, lagens långa arm.

Schack

Har även läst en långnovell av Stefan Zweig, Schack på svenska. Man kan ju varken kalla den fransk eller roman, men tant pis. Enligt ett mycket ambitiöst förord (det handlar om en nyöversättning) så hänger denna text ihop med ytterligare två Zweig skrev i exil i Brasilien, åren innan han tog sitt liv, och för att komma till saken: en av dessa två har undertiteln: En europés minnen. Och det kanske ändå på något vis hänger ihop med franska romaner.
Bra titel på en blogg, tänker jag nu. Eller varför inte, mina egna memoarer. Hehe.

Hur som helst. Schack är en liten historia vars handling tilldrar sig på ett kryssningsfartyg mellan New York och Brasilien. Ombord vinns den dåvarande världsmästaren i Schack, Czetovic, en sorts underbarn i spelet utan några som helst andra kvaliteter. Tvärtom är han en arrogant, korkad och dryg typ.
Några andra av passagerarna vill spela mot honom och då visar han sig vilja ha en massa betalt. En av dem går med på att betala, och spelet är igång. Det är alla mot mästaren, och under det andra partiet dyker en annan, visar det sig, schackspelare upp och råder gänget som håller på att förlora. Detta gör han så väl att de lyckas åstadkomma remi.
Alla blir jättenyfikna och bokens berättare får höra den mystiske och totalt okände mästarens historia.
Han visar sig vara österrikare och advokat, obrottsligt trogen det gamla Österrike och sin familj som hör  intimt ihop med landets historia. Han tillfångatas av nazisterna och får en särskild sorts tortyr för att avslöja sina höga klienter.
Hans räddning i isoleringscellen blir en bok han lyckas knycka ur en officers rockficka, som innehåller ett hundratal schackpartier.
Han lär sig dem och fortsätter sen att spela - mot sig själv, på så sätt har hans schacksinne utvecklats. Men han pallar inte trycket och bryter ihop, hamnar på sjukhus och släpps sedan.

Dagen därpå möts de två igen. Dr B, som den okände heter, bryter vid det andra partiet återigen ihop och Czetovic går obesegrad ur striden.

Sens moral? Den brutale barbaren spelar för sin höga vinnings skull. Den djupt kultiverade och svårt sårade för sin överlevnad.
Här borde man klämma till med en sån där grej som La Fontaines fabler avslutas med, men jag orkar inte. Hur som helst en fin liten historia som gjort att jag alltså även införskaffat Le monde d'hier, den där boken som är en europés minnen.

Två böcker av Sizun

Ytterligare två romaner av Marie Sizun lästa.

Un léger déplacement, hennes senaste bok samt Plage, som kom för ett par år sen.

Båda har en likartad tematik, en kvinna rycks ur sitt normala sammanhang, lämnas ensam med sig själv och sina minnen och omprövar/tingas ompröva sin historia. Den tyngst vägande av de två är den förstnämnda, här är det en fransyska i sextioårsåldern som efter att ha bott de senaste trettio åren i New York åker tillbaka till sin barndoms och ungdoms Paris då hon ärver sin pappas lägenhet. 

Till konstigheterna hör att hon under de trettio åren endast rest tillbaka en gång och då för två dagar i samband med pappans begravning. Att hon inte ärvde direkt berodde på att pappan var omgift.

Liksom i La femme de l'Allemand som jag läste för några år sen tvingas här huvudpersonen att ompröva sin historia, och det grundligt. I stort sett ingenting av det hon hade levt med som sanning de senaste trettio åren visade sig vara sanning. Jobbigt.

I Plage är historien likartad men lättsammare. En ensam kvinna åker till en badort i Bretagne och väntar där på sin älskare (gift på annat håll) och skriver under tiden till honom. Också denna kvinna tar om sitt liv och förändras.

Genomgående teman är de här lite osäkra kvinnorna det är frågan om, en elak eller vansinnig mamma/styvmor och en frånvarande och/eller beundrad pappa. Språket är liksom på gränsen till veckotidning, men ändå lite vassare. Fast något sött. 

Kompositionerna i det närmaste perfekta. 

Återstår en bok av den här författaren just nu som jag inte läst. Får väl ta tag i det en dag.

Skriva livet

Har läst Annie Ernaux i helgen, en sorts relativt nyutgiven samlingsvolym kallad Ecrire la vie, Skriva livet.
Och eftersom den innehåller drygt tusen sidor så kan jag väl inte säga att jag är klar. Jag har läst här och där. Les armoires vides (De tomma skåpen) har jag nästan läst klart, liksom La honte, Skammen. Plus en som mest handlade om hennes pappa, kommer inte ihåg vilken det var.

I alla fall, alla verkar handla om ungefär samma sak. På svenska skulle det kallas klassresan.
Och allt verkar även vara självbiografiskt.
Och nej, jag kan inte säga att det här är min tekopp.

Föräldrarna hade kafé-speceriaffär i något som nu är en förort till Paris, då var en egen liten stad.
Och i den där speceriaffären växte hon upp.
That's it, liksom. Blev besvärligt i puberteten då hon begrep att hon inte var som alla andra, vilket man ju alltid begriper i puberteten.
Ja, sen fortsatte hon att plugga, blev lärare och skrev. Och gifte sig med en medelklassnubbe och ungefär så var det.
Hur kul på en skala, kan man onekligen fråga sig. Inte alls, skulle jag svara.
Ernaux grej är inte humorn eller distansen, om man säger så. Snarare tvärtom.

Visst, man får en bra bild av den enorma förändring Frankrike genomgick under den här perioden, hon är född 1940. Hela moderniteten, hela den sociala förändringen, hela samhället, som liksom det svenska förändras i grunden.
Men jag gillar större grepp, det bara är så.
Läser nog inte mer Ernaux just nu. Även om det återstår en hel del i boken.

L'Herbe des Nuits, Patrick Modiano

Ytterligare en Modiano läst. Den senaste.
Och det är återigen ungefär samma story. Äldre skrivande författare ser tillbaka på en period i sitt liv, en ung man utan tydlig identitet som har ett förhållande med en lika ung kvinna som beter sig mystiskt. Hon visar sig så småningom använda sig av flera identiteter och hon försvinner rätt snart ur den unge mannens liv, vilket alltså är orsaken till undersökningen författaren gör långt senare.

På något vis måste man nog se hela Modianos författareskap i en klump, eller snarare, han rör sig i cirklar kring ett centrum ungefär som kemiläraren förklarade att elektronerna rör sig kring kärnan, ständigt nya cirklar och rörelser, men de byter inte kärna. Typ. Det var väl en rätt kass liknelse, antar jag, för vad händer om de blir joner?
Men i alla fall.

Centrum är staden Paris och dess förändring, Modianos egen identitet som förblir oklar och som är oupplösligt sammanvävd med denna stad, alltings förgänglighet och författarens försöka att stoppa förloppet genom att anteckna och skriva ned. Han får liksom svaga signaler sig tillsända som morse, han läser som vanligt gamla annonser och några dokument ur polisens arkiv...

Och som läsare får man inte klara och entydiga svar på just den här bokens frågor, men eftersom han surrar kring samma gång på gång så uppstår ändå någon typ av svar. Trots allt.

Den som googlar ska finna

Läser återigen Makine, nu hans senaste roman, Une femme aimée.
Som det ser ut hittills, efter två tredjedelar av romanen lästa ungefär, så tilldrar den sig helt och hållet i Ryssland. Den börjar i början av 80-talet, nu har jag kommit till åren efter murens fall - och ser då ett sönderfallande samhälle, genom Makines ögon.
Och det var här ungefär jag började undra hur fasen han bär sig åt. Mig veterligt har karln bott i Frankrike i minst trettio år.
Hur kan han skriva om Ryssland och om dagens Ryssland dessutom.
Och hur tas hans böcker emot i Ryssland?
Utgångspunkten för min googling alltså, och då fann jag det här intressanta dokumentet, som jag fattar det en uppsats på något universitet i Israel.
Den ger svaret.
Han tas inte emot. Han existerar i stort sett inte i Ryssland, en roman, Det franska testamentet, i dålig översättning och utöver det några mycket negativa artiklar i litteraturtidskrifter.
Orsaken tycks enkelt vara att han betraktas som en förrädare. Han skriver om sovjettiden, det gillar man inte heller, han skriver för utlänningar och han skriver sentimentalt och utan humor.
Ungefär så.

Där ser man.
Inte särskilt förvånande, men onekligen lite ledsamt. För han är en jädra bra författare.

Françoise Giroud

Borde nog inte skriva detta för den här gången har jag läst slarvigt, men i alla fall. Boken heter Garde tes larmes pour plus tard och är skriven av en journalist vid namn Alix de Saint-André.
Den handlar om författaren och för en tid ministern Françoise Giroud, framför allt emblematisk journalist som bland annat var med och startade veckotidningen l'Express.
Om henne har tidigare två biografier kommit ut - hon dog 2003. I den här går vännen Alix de Saint-André hårt åt de två andra biograferna, särskilt en av dem, Catherine Ockrent också hon mediakändis inom journalistiken.
Istället för den av skvaller färgade bilden tar AdSA reda på hur det verkligen förhöll sig, både med de anonyma antisemitiska breven som FG ska ha skrivit och hur det var med hennes judiska rötter. Det första förnekade hon inte, däremot det andra.

Nå, FG visar sig vara döpt under andra världskriget, eller åtminstone har hon då fått ett dopbevis, liksom hennes mamma. Möjligen döptes hon även då, men det primära var att rädda henne, liksom många andra judar i hennes situation, undan nazisterna. (Hon är född 1916.) Själv påstod hon alltid att hennes mamma konverterade i 30-årsåldern och att hon själv döptes som baby.
Så småningom kommer det fram att FG helt enkelt gjorde så här eftersom hon visste att den judiska identiteten förr eller senare alltid gjorde att man blev mördad. Om man ska sammanfatta.
Hennes egen dotter fick då hon var 18 reda på de judiska rötterna, och hennes son i sin tur tog fasta på de, bytte namn till morfaderns och övergick till aktiv judendom, blev så småningom rabbin och bildade familj och fick nio barn.

Och även om jag slarvat, för boken är pratig och skriven på Elle-franska av en journalist som samtidigt som hon inte vill vara en representant för les aristos är väldigt noga med att påpeka att hon minsann vet hur man uppför sig, så är behållningen den här storyn.
Ytterligare ett exempel på hur barnen lever i tystnad och tabu - man bara inte ställer vissa frågor - medan barnbarnsgenerationen aktivt tar ställning - för en klart uttalad judisk identitet som de alltså får söka upp själva. Lite som Alexandre Jardins bok om hans morfar (eller om det var farfar) som jag också skrivit om.

Uppbrott

Har läst en liten liten tunn bok kallad Petit éloge de la rupture av en författare vid namn Brina Svit. Boken finns i en serie där priset är 2€ per bok.

Svit är slovenska men bor sedan länge i Paris, hon övergick efter tjugo år i staden till att skriva på franska. Något som naturligtvis intresserade mig.
Och boken handlar alltså om uppbrott, uppbrott från kärlekar, språk och vänner.

Men jag måste väl säga att jag inte tycker att den var särskilt bra. Alltså, det är något sympatiskt med den, den är opretentiös. Och samtidigt ganska innehållslös.
Den är rätt typisk för en samtida litteratur som inte riktigt är feel good, men heller inte djuplodar.

Mest roligt tyckte jag vara att författaren har (eller åtminstone i boken då) Richard Millet som förläggare. Det är alltså den franske författare som senare skrev en "eloge till Breivik" och som sedan dess antagligen är petad från sitt jobb som förläggare på prestigeförlaget Gallimard. Det var i alla fall vad ett antal av hans kollegor krävde i en sorts upprop i pressen. Hur det gick ska jag väl erkänna att jag inte vet.
Hur som helst tar författaren till den här boken avstamp i honom, han är i allt hennes motsats, säger hon. Fransk, rasist och reaktionär. Ändå har hon själv valt honom som förläggare, och det just därför att de inte delar i stort sett något alls.

Men om jag nu ska försöka sammanfatta den här lilla volymen. Uppbrott. En kärlek som avslutas, ett skrivjobb som försvinner, en vän som diskuterar uppbrott och lite hit och dit liksom. En skissbok med tema uppbrott. Inget fullföljt eller fördjupat.
Och det i mina ögen intressantaste uppbrottet, det från ett språk till ett annat får ingen riktig förklaring. Varför hon börjar skriva på franska istället framgår inte. Hon verkar mest ha dåligt samvete för det, gentemot sitt lilla slovenska modersmål.

Är rädd att jag mer liknar Millet än författaren. Jag är ju om inte reaktionär så åtminstone konservativ, rasist är jag nog inte, men jag är lika petig med mitt språk (även om det inte verkar så kanske) som hon påstår att han är.
Och den grejen - så långt har hon rätt - förlorar man då man byter språk. Å andra sidan, säger hon, vem bryr sig idag?
Well, jag. Men jag hoppas att likheterna mellan mig och Millet stannar där.

Hur som helst, stoppar läsningen av Svit och går tillbaka till Stendhal.

Främlingen

Har läst Camus Främlingen och ville mest ha det sagt. Orkar inte gå in på några detaljer men fick känslan av att Camus ville skapa en evig gåta med den här storyn och den här karaktären. Vi kommer liksom aldrig fatta.
Ibland uppstår de i verkligheten, vi fattar lika lite då.
Men gudarna ska veta att vi försöker.

Inte helt min favorit, men jag tyckte att det ändå är en sak man bör ha läst. Nu har jag gjort det.

Omläsning

Läser om Makines La vie d'un homme inconnu och googlade igår en del på författaren. Till min (och säkert många andras) stora förvåning har Makine under 2000-talet gett ut ytterligare fyra böcker under pseudonymen Gabriel Osmonde.
Men valde tydligen på Le Figaros fråga att framträda med namn och bild 2011.
Han säger vidare att han inte heter Andreï Makine heller.
Ifall nu någon hade trott det.
Och i artikeln verkar han faktiskt småprillig på det där ryska viset, bara dårar och konstnärer kommer i närheten av Gud, typ.
Men i den här intervjun t ex så säger han samma sak och verkar då väldigt förnuftig.

Själv tänker jag mig att jag väl får pallra mig iväg och köpa åtminstone den sista boken han skrev under namnet Osmonde, något annat vore liksom otänkbart.

Och så tänker jag på detta med identitet, och leken man kan tillåta sig som författare, med just identiteten. Makine är en ovanligt hemlighetsfull författare vad gäller bakgrund och privatliv. Inte mig emot. Jag läser honom för det undersköna språket, de stora greppen och för humorn.

På den förlorade ungdomens kafé

Jag fortsätter att läsa Modiano och har nu läst en lite senare roman, Dans le café de la jeunesse perdue från 2007.
Jag ville liksom se om han fortfarande skriver samma sak - och det gör han.
Samma igen alltså, en tjej som är på rymmen, en sån där vacker tjej som alla faller för men som för läsaren framstår som anonym och tråkig, man fattar inte varför hon drar till sig folk, det lyckas han inte få fram, men i alla fall. Där är hon i mitten av en skara karlar som på olika sätt följer henne. Och det med olika berättarperspektiv.
Miljöerna är de vanliga, kaféer och gator i Paris, men i den här varianten finns också ett tidslager till, någon minns, stamkaféet har blivit chic väskaffär liksom hela kvarteret bytt uppsyn.

Men ändå. Man måste nog säga det, det här var inte den bästa Modiano jag läst. Man får väl hoppas att han skrivit några till lika bra som Dora Bruder, å andra sidan vete sjutton om man orkar läsa allt för att ta reda på det.

Dora Bruder

Så har jag läst ytterligare en bok av Modiano, Dora Bruder, som kom ut i slutet av 90-talet. Enligt en fransk wikisida om boken är boken ett viktigt vittnesmål om förintelsen då den tillkommit i dialog med Serge Klarsfeld, fransk författare, jurist och advokat som varit drivande i jakten på och rättegångarna mot franska nazister och kollaboratörer.

Upplägget är helt enkelt att Modiano försöker rekonstruera ett av alla dessa liv som släcktes i förintelsen. Han utgår återigen från en annons publicerad under kriget i Parispressen, en ung flicka har försvunnit och eftersöks av sina föräldrar.
Modiano letar i arkiv och hittar - inte mycket - men han lyckas ändå fylla ut konturerna av ett liv, hur det kan ha sett ut och varit under den kalla krigsvintern -41 och de allt fler räderna mot Paris judiska befolkning under våren och sommaren -42, de som kulminerar med Vélodrome d'Hiverräden 16 och 17 juli -42.
Utöver notiser i arkiv - många är för övrigt förstörda, hela arkivet från "judepolisen" är t ex lika förintat som de människor det berörde - använder sig Modiano av sina egna kunskaper om de här människorna, och sitt eget liv. Också han var ett barn och en tonåring som rymde hemifrån och från internatskolor, så gjorde även Dora. Han använder också de få minnen han har av sin pappa, en (sekulariserad) jude med rötter i Östeuropa som lever som vi idag skulle kalla papperslös under ockupationen i Paris, försörjer sig på svarta börs-affärer.
Och han använder sig av staden Paris och litteraturen om andra eländiga existenser i denna stad, Hugos Les Miserables och Manon Lescaut skymtar förbi.
Paris gator, platser, barer och torg är dessutom något av en del av författarens identitet. Han har rört sig i samma kvarter som Dora Bruder, men tjugo år senare. Han följer hennes spår, och mot slutet av boken konstaterar han att många av de kvarter där alla dessa judar med rötter i Östeuropa bodde nu är utplånade. Till och med gatunäten är omgjorda så att de namn och de platser som figurerar i de få arkiv som fortfarande finns, inte längre stämmer med verkligheten.
Lågmält, och just på grund av lågmäldheten, får han fram det horribla i hela saken, dels förstås i förintelsen, men också i hur man förvaltar minnet, hur man sörjer för sina döda.
Här går myndigheter och planerare i bräschen för historierevisionismen.
Visst, jag kan höra argumenten, det var säkert fattiga kvarter, dåliga hus och så vidare, som man rev.
Och det var säkert mer rationellt att bygga större enheter och att alltså även göra om gatunät och fastighetsbeteckningar.
Staden måste ha ägnat en hel del tid och möda åt exproprieringar och åt att vänta ut de få som fanns kvar i husen. Men sånt är man bra på i Paris. Lika bra som i andra städer där förintelsen skördade sina många tusen offer.

När man diskuterar hur och vad och vem som får skriva om förintelsen - det är ju en ofta förekommande diskussion - en åsikt är att bara de som verkligen var med liksom får skriva, måste jag säga att Modiano kan och får. Han går aldrig in på det han inte vet. Han lämnar öppet och åt läsaren att fylla i allt det som saknas.
Och på något vis får han just tomheten att tala, bristen, utplånandet av liv och de spår de ändå satt i den stad de levde i.

Uppdaterar med en text om en annan bok av Modiano som Thomas skrivit. Den boken finns ju åtminstone på svenska. Vad som finns i övrigt vet jag inte. Men det som är uppenbart med Modiano är att alla böcker hänger ihop, staden, minnena, människorna, händelserna kommer delvis tillbaka. Han vänder och vrider på dem, genom hela sitt skrivande liv. Och som läsare ser man dem också på nytt, pappan, mamman, de lösa existenserna. Det är svårt att sluta...

Ytterligare en uppdatering: Här skriver Kristoffer Leandoer en präktig understreckare om Modianos författarskap och senaste bok.

Modiano

Har läst en andra bok av Patrick Modiano, Vestiaire de l'enfance, som jag tror kom ut i slutet av 80-talet. Trots det kändes den inte omodern eller daterad, men heller inte samtida. Den var lite lätt otidsenlig eller tidlös.
En författare befinner sig i en icke namngiven stad någonstans vid Medelhavet, eller i alla fall ett hav. Så småningom uppfattar jag staden som Tanger, en stad vars gatunamn är på spanska, engelska och franska, och förmodligen arabiska, men det får vi aldrig veta. Dock förekommer avlägset böneutrop.
Nå, författaren verkar ha bytt identitet och flyttat från Paris till den här stan. Här lever han ett anonymt och enahanda liv tillsammans med, eller snarare parallellt med andra expats.
Han har ett jobb för en mångspråkig radiostation, Radio Mundial, där han skriver en följetong om Ludvig den XVII och där han även läser upp gamla annonser ur Parispressen, om bortsprungna hundar och borttappade saker och människor.
Han stöter på en söt ung tjej som också visar sig vara från Paris, och detta väcker så småningom minnen. Och that's it.

Tematiken känns igen, en författare som av oklar anledning är trött på sig själv, flyttar och byter identitet. Bättre bok i genren är helt klart Stiller av Max Frisch, men den här var inte dålig. Dock lite tunn, det var liksom ett utsnitt, man fick inte veta varför han stack, det antyddes en bilolycka, men oklart om så var fallet. Och man fick heller inte veta hur det skulle gå.
Några minnen väcktes och det var allt.
Å andra sidan verkar det vara såhär Modiano håller på, stöter och blöter sina minnen och tiden och läser man mer får man förmodligen en fetare bild. Om man nu orkar hålla på med det. Vi får se.

Uppgörelselitteratur

Des gens très bien heter en liten bok jag fann i pocket. Ärligt talat var det titeln som frapperade mig. Exakt det uttrycket, des gens très bien, använde en gammal dam i bekantskapskretsen apropå en annan ännu äldre person som blev dömd till fängelse efter att ha samarbetat med Vichy-regimen.
Sånt kunde hända även utmärkta personer (des gens très bien), enligt henne. Att de hamnade i finkan alltså.

Ingen slump, nej. Den här boken väckte tydligen ramaskri då den kom vintern 2011 (nu i pocket). Författaren heter Alexandre Jardin och är barnbarn till Jean Jardin som, visar det sig, är Vichy-regimens "vds" högra hand. Kanske ungefär statssekreterare? (Man får komma ihåg att den här regimen inte är demokratisk på något vis, den funkar ungefär som tredje rikets regim, alla formella poster, politiska såväl som opolitiska, tillsätts av dem som redan sitter i ledningen, under marskalk Pétain.)
Med andra ord Jean Jardin är den tjänsteman, enligt Alexandre i alla fall, som såg till att allt som blev gjort av regimen blev gjort. Alla papper, alla brev, alla möten, allt var han med på och han avgjorde dessutom hur viktiga det var.
Pierre Laval, ordföranden (vd, som jag säger) i Vichregimen arkebuserades efter kriget. Pétain beviljades av de Gaulle nåd och fick sitt dödsstraff sänkt till livstids fängelse.

Barnbarnet Alexandre, född -65, tar i sin bok fasta på att hans farfar hade den här posten då nazisterna tillsammans med den franska polisen genomför räden mot den judiska befolkningeni Paris i juli 1942. La rafle du Vel d'Hiv. I den här räden grips ca 13.000 judar, mest barn och gamlingar eftersom en hel del män blivit förvarnade och gömt sig. De förs till vintercykelvelodromen där de "förvaras" under vidriga omständigheter i fem dygn, utan mat, vatten eller toaletter. Människor börjar redan där att dö, och de som överlever sänds i boskapsvagnar österut mot förintelselägren.
Jean Jardin har, liksom de flesta aldrig talat med sin familj om den här tiden. I familjen rådde tystnad och medveten "blindhet" enligt författaren. Och för att komplicera saken ytterligare så har Alexandres pappa skrivit en bok om samma Jean Jardin, en hyllningsskrift som bidrar till att Jean Jardin blir en sorts myt. Omöjlig att slå hål på.
Fler har alltså gett sig på ämnet innan Alexandre gör det, som t ex Pierre Assouline, bloggande litteraturorakel i Le Monde sen urminnes tider.

Nå, Alexandre står inte ut med att hans farfar som enligt honom måste ha känt till vad han egentligen var med om, går fläckfri ut genom historien. Han sätter igång att anteckna minnen (de är få) och att söka i arkiv och böcker som behandlar den här epoken och tiden. Biografier, den egna familjen, annat om andra medlöpare och en hel del om Tredje Riket och nazismen.
Han gör denna undersökning ensam, har en vän som är lika intresserad som han själv och som han diskuterar med, men i sin familj tiger han. Och han gör det under hela sin ungdom, driven av ett behov av att veta, att se på saken från andra håll.

Och sen skriver han då den här boken, som definitivt får ses som bekännelselitteratur, där han tar heder och ära av Jean Jardin. Och han fattar inte, liksom så många med honom, hur dessa människor som var goda katoliker och hederliga och bra människor kunde samarbeta med naziregimen.
Det han kommer fram till är ganska dystert; för att en statligt organiserad konsekvent (man utplånar dem man inte gillar) rasism ska bli effektiv så krävs just detta: att de bästa hjärnorna, de kunnigaste och skickligaste är med på noterna. Han jämför sin farfar med Speer.
Och i slutänden så klarar sig de här charmerande och kultiverade människorna dessutom. De ställs inte inför rätta som Papon eller Eichman som ju framstår som råa sällar avskyvärda rakt igenom i allmänhetens ögon, om de gör det så får de lindrigare straff därför att de är så sluga att de fortfarande framstår som mer eller mindre ovetande men däremot rädda och plikttrogna, och naturligtvis lika kultiverade och charmerande. "Vi hade inget val."

Boken väcker ramaskri därför att i stort sett alla i det politiska och mediala toppskiktet har liknande rötter ned i den här tiden. François Mitterand (som ju också hade med Vichy-regimen att göra på ett inte okej sätt visade det sig senare) skrev förordet till pappans hyllningsskrift etc.
Alexandre bryter i och med boken med delar av sin familj.
Och reaktionen låter inte vänta på sig. Han blir angripen personligen. I andra fall säger kritikerna att han inte har några bevis.

Läs tex Le mondes pressklipp där det framgår att Alexandres farbror tar till pennan och skriver nedsättande om honom. Här Le Figaros recension som verkligen är ett lågvattenmärke, där Alexandre framställs som en evig tonåring som först nu gör sitt lilla uppror och det ska man verkligen inte ta på allvar.

Så småningom får Alexandre replik i samma tidning, och jag tycker att han formulerar sig väl och trovärdigt i den. Han skriver även i engelsk press och ondgör sig över det franska mottagandet. Men i slutet av den artikeln säger han också något väsentligt: det som ändå inger hopp i denna sörja (ungefär) är att den här historien har upprört så mycket känslor och lett till sån polemik har trots allt en positiv sida, och det är att det är en bok som gör det hela.
Fransmännen läser. Fransmännen diskuterar. Det inger hopp.

Här skulle man kunna gå in på den väg Alexandre tagit personligen - han har närmat sig judendomen, antagligen först av nyfikenhet på den grupp som hans familj, liksom så många av dessa förträffliga personer han beskriver, hyser en nedärvd och mer eller mindre (o)reflekterad aversion emot, det judiska folket. Han påstår sig ha blivit jude, lite oklart hur i och för sig, men det hela verkar ändå ärligt och uppriktigt, liksom hela boken för övrigt, och i slutet berättar han också att hans treåring går i judisk förskola, och att hans fru har någon sorts judiskt påbrå.
Med andra ord, han har liksom tagit en väg som är motsatsen till den han "borde" ha tagit med den bakgrund han har.

Det här blev långt och rörigt, men det blir det ju ofta med omdebatterade franska böcker, i synnerhet då reaktionerna kommit.
Jag gillade boken, särskilt de första två tredjedelarna, då han grubblar över hur sjutton hans farfar var funtad, hur sjutton det samhälle såg och ser ut som gjorde denne man till en grå eminens (länk till Assoulines biografi) i historieskrivningen sen.
Han frågar Pierre Assouline hur denne kunde förtiga en massa av det han själv tycker är avgörande (och som uppenbarligen varit avgörande för honom personligen) i sin biografi.
Assouline svarar att Jardin förmodligen funderade på annat än hur det gick för judarna. Att få fram mat till befolkningen, att avstyra onödigt våld, osv.

Ungefär samma saker som den svenska regeringen under samma tid gjorde. När jag läste Åmarks bok om Sveriges förhållande till Nazityskland så var det den bild som framträdde: man förhandlade med tyskarna (och engelsmännen), man exporterade och man hade stora bekymmer för folkförsörjningen, alltihop med första världskriget och svälten då i färskt minne.
Och då Assouline skrev sin biografi på 80-talet var tiden ännu inte mogen att se denna period på annat vis.
Något Assouline säkert hade rätt i.

Hur som helst, jag tycker alltså att det här var en bra och modig bok, den är skriven i raseri och förtvivlan, ibland är den faktiskt lite barnslig, det kan jag hålla med om, författaren känner skam över sin DNA, han är sårad i egenskap av barnbarn och så vidare, men det är detaljer. På det stora hela taget är han övertygande och väl underbyggd, och med tanke på den gamla damens replik jag inledde med, så har han ju uppenbarligen rätt.

Makine om korta kärlekar

Så har jag läst en av Makines böcker igen, denna kom 2011 och heter alltså Le livre des brèves amours éternelles, en titel som om man översätter den ordagrant blir rätt klumpig, "Boken om korta eviga kärlekar".

Det är en roman, fast ändå inte, en mans liv i Sovjet som åter blir Ryssland skisseras, men genom möten, möten med flickor och kvinnor (inte bara) han älskat.

Konturen är barnhuspojke som växer upp under tung totalitär regim, tillsammans med andra barn. Våld och lögn härskar. Och bryts igenom av korta men avgörande möten med Kärleken. 

Den första scenen är typisk och talande, barnhusgruppen är på väg hem från jobb i en översnöad och tom park. I den har de skottat snö från gångvägarna, och dessutom upptäckt att de läktare partiapparaten visar upp sig på under festligheterna den 1 maj och i oktober här står uppställd i skymundan, gömd och glömd fram till nästa manifestation. Pojken hamnar på något vis under gradängerna, inne i en fackverkskonstruktion av stål, och han kommer inte ut igen. Här är mörkt, när han kommer till kanten av konstruktionen ligger järnen för tätt. Han försöker på alla de vis och tiden står liksom stilla. Nå, till slut kommer han ut, genom att klättra uppåt och på så vis stiga ut i den bländande vårvinterdagen där en ung kvinna sitter ensam på läktaren. Hon gråter. Han möter liksom henne i en evighet också, och han ser den lilla troppen av barnhusbarn på väg mot bussen, hinner i fatt dem, och på vägen ut hör han två gamla gummor samtala: man förstår att den unga kvinnan miste sin älskade i en fartygsolycka för ett år sen.

Så fortsätter det, varje kapitel en historia om kärlek i sig, men också en lika närvarande järnridå eller partiapparat i någon form. I en är det propagandan skriven i många meter höga bokstäver på en fabrik, i en annan den då allestädes närvarande Bresnjevs porträtt. 

Det är kärlekar i skuggan av diktatur, unga människor som anser sig lurade, och som i många fall är lurade. Här är liksom öden, pojken som blev krympling av att leka med kvarlämnade granater, flickan som älskar en falsk dissident och som dör i lunginflammation. Han visar sig helt ha glömt henne.

Det som i början under Stalin är endast våld och terror mjuknar något och visar symboliskt i form av en gigantisk äppelträdsplantering sin sterilitet, sin självdöd. Äppelträden täcker en yta av 16x22 kilometer och inget bi orkar flyga in i större delen av det, därför står träden där och blommar till ingen nytta.

I slutet har tiden hunnit ikapp diktaturen som ersatts av rysk maffia och kriminalitet.

Men kärleken tuffar liksom ändå på. Vid sidan av, parallellt med, som en del av eller som något helt utanför stående, den lever vidare.

Det är en typisk Makine, elegant, överraskande, melankolisk och närvarande. Mycket läsvärd.

Fransk autofiktion

Nu trodde väl ingen att inte även Frankrike har en minst lika stark trend av autofiktion? Nä, just det. Även här är det många som slår knut på sig själva för att komma så nära navlen som möjligt. En av dem är Delphine de Vigan, som i Rien ne s'oppose à la nuit skriver, framför allt, om sin mamma.
Författaren själv tycks ha debuterat med en självupplevd berättelse om anorexi. Jag har dock bara läst den här boken av henne.

Nå, i den här familjen, som boken ska komma att handla om, finns precis allt som behövs för att göra en smaskig berättelse. de Vigans mamma var ett av sju eller åtta syskon, alla mer eller mindre söta, just hon överjordiskt vacker och barnfotomodell. Familjen var bohemiskt katolsk, pappa reklamare, mamma inflyttad småstadsbo och hängiven mamma och äkta maka. Barnen lämnades, eftersom de var många, åt sitt eget öde. Men familjen höll ihop, trots dödsolyckor och så småningom självmord i barnaskaran.
de Vigan börjar rota i det hela efter sin mammas självmord. Det är hon som hittar mamman i hennes lilla lägenhet, hon hann bli sextio år.
Mammans liv visar sig så småningom ha varit rejält trassligt, hon var bipolär och hon utnyttjades eventuellt sexuellt av sin pappa. Att pappan utnyttjade andra unga kvinnor i familjens närhet står utom alla tvivel, liksom senare en yngre syster.

Ja, här finns alltså trassel och tidstypiska tablåer i övermått. Intervjuer och en lagom dos självrannsakan - Men får man verkligen göra så här?

Blir det då bra? Nja. Jag gillar ju inte sorten. Jag föredrar ju fiktionen och kompositionen, så jag tycker inte det. Här saknas dessutom en mer begåvad författares (Houellebecq t ex) lek med det egna jaget. de Vigan staplar händelser och intervjuer, antaganden och resonemang. Inte långtråkigt men liksom pliktskyldigt. En Duktig Flicka som skriver om sin mammas tragiska öde.
Samtidigt blir man övertygad om att det faktiskt var tragiskt, och mamman blir i vissa stunder snudd på gripande. Ändå... läser jag hellre annat.

Pojken som ville sova, Aharon Appelfeld

Aharon Appelfeld är för mig en ny bekantskap. Jag fick tipset om hans senaste bok av en snacksalig god vän som klämde ned mig på en parkbänk och pratade om allt mellan himmel och jord tills jag lyckades komma undan.
Men jag höll i minnet titeln på boken, för jag tyckte alltså att det lät intressant.

Läsningen gav anledning till en hel del googlingar. Först författaren, Appelfeld, som alltså är en israelisk författare född på trettiotalet i Bukovina, ett område som inte "finns" längre. Då Appelfeld föddes tycks det ha varit en del av Rumänien (och Dubbelmonarkin?) men nu är det en del av Ukraina.

Hur som helst, Appelfelds familj var tysktalande och judisk, och boken, Le garcon qui voulait dormir (Editions de l'Olivier, översättning till franska av Vléri Zenatti), börjar där ett antal judiska flyktingar efter långa förflyttningar efter andra världskrigets slut slutligen befinner sig i ett läger på en strand i Neapelbukten. Resan dit var lång, förstår man, och bokens huvudperson är en pojke, tretton, kanske fjorton år gammal, som hela tiden sov. De andra flyktingarna ömsom bar, ömsom ledde denne sovande yngling, fram till lägret.
Här blir han så småningom tvungen att vakna, i alla fall litegrann, trots att han egentligen inte vill. För i drömmen är han fortfarande hemma i huset vid Karpaternas fot, tillsammans med sina föräldrar i en vardag där allt är sig likt.
På stranden i Neapel dyker en man upp som tar sig an just de unga pojkarna, övriga flyktingar lever i något som snart på avstånd ser ut som ett typiskt flyktingläger. De håller på med sin "småkommers och sina trix", har ingenting att göra. Medan de blivande unga männen däremot får erbjudandet att träna fysiskt och hårt samtidigt som de lär sig hebreiska.
De springer, gymar och skanderar hebreiska klassiska dikter. Och ju starkare och mer involverade i träning och nytt språk de blir, desto avlägsnare ter sig flyktinglägret, samtidigt som det hos huvudpersonen skapar smärta och förvirring. Han vet att han egentligen hör samman med dem, de talar hans språk, delar hans minnen. Nu håller han, tillsammans med de andra unga pojkarna på att bli någon annan.  De tränas för krig, och de tränas för att bli medborgare i den stat som så småningom ska komma att födas, Israel.
Men musklerna växer och tillsammans med dem hebreiskan. Om än bara muntligt, de har inget som helst skolmaterial. Och i och med det så får pojken, som fortfarande helst vill sova och ibland gör det ännu ett par dygn i följd, svårare och svårare att prata med sin mamma och pappa. I drömmen.
Så småningom bär det iväg med båt till Palestina, där installeras ungdomarna på en gård och de bygger terrasser och de planterar träd. De uppmuntras starkt att byta namn, Erwin blir Aharon, och de har egentligen bara varann och tränaren. En av dem tar livet av sig, en pojke som inte ville byta namn. Begravningen är en själlös historia tills en av de andra pojkarna går fram och ber en traditionell bön på jiddish - något som heller inte uppmuntras i det nya landet. De konstaterar att de alla kommer från familjer där böcker, språk och konst varit deras föräldrars arbeten.

Så småningom blir det krig och Aharon skadas svårt i benen. Nu får han tillfälle att sova igen, att träffa mamma och pappa och alla släktingar, fortfarande i drömmen, och att bemöta deras förebråelser och deras oförstående frågor. Beslutet mognar så sakteliga fram i Aharon, han ska, precis som sin pappa, bli författare. Men det på hebreiska.

Det här är på sätt och vis en helt otrolig berättelse, det är berättelsen om hur man ur askan, de små folkspillror som fanns på olika flyktingläger (antar jag) i hela Europa, bestämmer sig för att bygga en nation, ett folk, en stat. En som "inte ska ledas till slakthusen som boskap" igen. En som ska stå emot allt. Men det är också berättelsen om den förlust som den här unga generationen judar fortfarande är medveten om. Inte bara familj och släkt, utan den förlust av en hel kultur, som de strandsatta flyktingarna som bar pojken som ville sova representerar.

Jag träffade en gång en kille, född på femtiotalet, som kallade sig "israel". Han tyckte inte att det mest typiska med honom var hans judiska identitet, nej, han var israel. Han var fysiskt stark, mycket energisk och han hade, vid trettiofem års ålder, redan deltagit i två krig. Han talade amerikansk engelska och hebreiska, förutom bruten svenska.
Well, Appelfeld och hans generationskamrater var väl de som gjorde honom så att säga möjlig.
Man byter språk, namn och plats, man tonar ned det religiösa till ett minimum. Man blir någon annan. Och priset är högt, mycket högt. Men man förstår samtidigt att något annat alternativ egentligen inte finns. Utom i drömmen. Eller i litteraturen.

En bok och en film

Dottern går andra året på gymnasiet och jag tror att de i ämnet franska håller på med romanen detta läsår. Det skulle i vilket fall som helst förklara att hon började på La prinsesse de Clèves, ett franskt standardverk i genren, alltså den första moderna franska romanen (jfr Strindbergs Röda Rummet hos oss, drygt tvåhundra år senare).
Nå, hon övergav prinsessan ("för lång") till förmån för Moderato Cantabile av Marguerite Duras.
Hah! sa jag, du vet väl att Duras, otroligt nöjd med sig själv, någonstans skrev att hon kunde skriva långa långa partier som var fullständigt obegripliga också för henne själv.
Dottern såg slokörad ut men var ändå nöjd med formatet, 123 glesa sidor.
Efter avslutad läsning bad hon även mig läsa boken och eventuellt hjälpa henne med de instuderingsfrågor hon fått.
Okej, jag läste, och det var ju snabbt gjort.
Typisk Duras-grej, kom ut 1958, handlar om en sorts femtiotalets Madame Bovary, det vill säga en kvinna så insnärjd i sociala konventioner (gift, hemmafru med halvlitet barn) och med ett så långtråkigt (borgerligt) liv att hon är beredd att göra i stort sett vad som helst för att ta sig ur alltsammans.
Och så gör hon det, men med mörka undertoner och filmiska klipp, som alltid hos Duras.

Samtidigt, men utan något samband med (concomitant) dotterns läsning ska sonen göra ett jobb om ett konstverk (målning, skulptur, musikstycke, film, etc) från 1900-talet. Efter visst letande föll hans val på Jacques Tatis Mon Oncle, också den från 1958.
Som alla vet så driver här Tati med det moderna samhälle som växer fram efter kriget, han är särskilt uppmärksam på arkitektur och inredningsdetaljer. I kontrast till den sprillans nya och helt omöjliga villa som den lille pojken bor i med sin mamma och pappa finns den gamla staden kvar, rörig, tillåtande och charmerande. Och i gränslandet mellan dem båda, obebyggda tomter där en flock hundar springer fritt, leker också ett pojkgäng och gör bus.
Familjen är kärn- och bilen är en huvudrollsinnehavare, liksom fabriken där man tillverkar plastslangar och där pojkens pappa är direktör. Alla som hör till villaområdet och den uppåtsträvande medelklassen (föräldrarna har en bjudning) finns dock egentligen kvar inom samma konventioner och ramar som Duras målar upp.  I Tatis fall är det onkeln och det modernas brister som lockar till skratt och någon sorts befrielse.

Konstigt nog är det Duras verk som känns mest daterat. Åtminstone tycker jag det. Antagligen för att den hårda sociala kontroll som en "fin flicka" fortfarande på 50-talet levde under, till en viss del är borta.
Likaså är den korthuggna filmiska stilen sedan dess exploaterad till fullo. Vilket inte hindrar att Duras fortfarande är en av de bästa på den. Boken är fortfarande helt klart läsvärd, särskilt som kurs i att som författare inte säga för mycket. Duras är föredömlig i sin snudd på obegriplighet.

Och tiden är fortfarande intressant, gen genombrytande modernismen, normbrotten som fortfarande är brott. Skandaler, sensationer.
Idag krävs liksom så mycket mer för att bryta mot normer, eller hur? Man måste göra en Heberlein för det, verkar det som.
Fast kanske gjorde Duras det, på sitt sätt. På sin tid.

Ja, ungefär så mycket orkar jag läsa om dessa två moderna klassiker. Hej.

Novell med sonen

På sonens faktiskt enträgna uppmaning har jag läst en novell av författaren Vercors. Det är alltid roligt att läsa tillsammans med någon, och han tyckte alltså att den här storyn (Le silence de la mer) var bra, vilket man nog får säga förvånade mig.

Hur som helst, historien utspelar sig någonstans i det av Tyskland ockuperade Frankrike. En gammal man, berättarjaget, bor tillsammans med sin brors- (eller syster-)dotter i ett fint gammalt stenhus där vinet klänger på fasaden och allt är liksom gott och stilla. Förutom att de är ockuperade då.

Tysken som dyker upp är lång, blond, tjusig och drömsk och har förstås ett von-namn. Hela novellen utspelar sig i det rum där brasan brinner och berättaren röker pipa om kvällen, flickan stickar eller handarbetar. Tysken, å sin sida, kommer in utan att knacka med förevändning att värma sig vid elden. Husets båda invånare tiger, de tiger sig igenom tyskens monologer och han i sin tur berättar om sin syn på Frankrike, som han älskar, på musiken - han är kompositör och säger att det är det enda område där det tyska överglänser det franska. Han läser nöjt upp alla författarnamnen i den franska hyllan. Han drömmer om en förening mellan tyskt och franskt, romantik och upplysning, och han raggar på systerdottern. Hon i sin tur svarar inte och ser honom aldrig i ögonen. Den tigande fransyskan blir liksom hela Frankrikes motstånd, och den talande tysken en förförisk propagandist som på sätt och vis lyckas.
Men, efter en permission i Paris, har poletten trillat ned i tyskens skalle. Han har umgåtts med partibröder och förstått att tyskarna inte alls har för avsikt att göra något bra med Frankrike, tvärtom är de där för att förstöra den franska själen, kulturen och allt vad franskt heter.
Det är en fantastisk scen när han kommer tillbaka. De båda vid brasan har vant sig vid hans närvaro. Då han kommer tillbaka visar han sig inte förrän efter en vecka i huset. Han segar sig nedför trappan, vilket de hör, han väntar en evighet och sen knackar han - vilket han aldrig gjort tidigare. Han väntar och han knackar igen, och berättarjaget känner sig tvungen att säga Stig in. Innan han gör så ser han en rörelse av smärta i systerdotterns ansikte och hon säger att tysken kommer att ge sig av.
Nå, nu står tysken där i full uniform, han stannar omramad av dörrkarmen, han är likblek och orörlig - det enda han inte har kontroll över är sin ena hand. Den rör sig neurotiskt, darrar och krampar. Till slut tar han då till orda och berättar vad han varit med om. Detta nästan på ett Gösta Berlingskt sätt (igen), svetten pärlar, ansiktet är som en vitkalkad mur med saltfläckar. Orden kommer stötvis och stammande...
Han berättar att han begärt och beviljats förflyttning, till "helvetet" i öster, vilket mest kan tolkas som ett självmord.
Och berättarjaget konstaterar torrt: de böjer sig alla, till och med denne man böjer sig och lyder.
Systerdottern å sin sida svarar för första gången på tyskens ord då han säger adjö.

Flott novell som publicerades illegalt i Paris redan hösten -41 och som kom att få stor betydelse för det franska motståndet. Flott också för att den utöver av att använda sig av klichéer, faktiskt lyckas få till ett par personporträtt som lever.

Och sonen då? Ja, han tyckte att det var en sorglig historia och att tysken var "en bra tysk". Och det var han ju. Det bästa av allt det tyska - och ändå gick det åt helvete.
Dessutom gillade han det precisa språket och hur mycket sades utan ord, i gester, i blickar. 

Bäst av allt tyckte jag var det inledande stycket som var skrivet med ett tillbakablickande perspektiv. Tyskarna kommer, de installerar folk och material i fransmannens lada, den byggnad han använder som "ateljé". Han noterar även senare att de plockat sönder hans staffli och satt en del av det i ett hål i muren för att binda sina hästar vid.
Det är samma sak som den ryska ockupantens användande av det tyska gamla fina pianot i den estniska familjens beslagtagna hus i Ocksanens roman. Fastän de band får vid instrumentet.
De är barbarer, är budskapet. Tro inget annat. De är verkligen barbarer.

Rensning

Jag har läst Sofi Oksanens roman Rensning. Det är nu inte en fransk roman, men det är ännu mindre en svensk roman. Så var jag än lägger den här texten så blir det fel, men jag har ju redan börjat med Joseph Roths romaner här, vilket är lika fel.

I somras läste jag också ett par svenska romaner som inte är värda att nämnas för de var för dåliga. I en av dem läste en ung man "fransmän och ryssar", det vill säga stora klassiska romaner. Får vi väl utgå ifrån, även om de inte lämnade några som helst spår i svenskens text. Hur som helst. Låt den här bloggen behandla stora romaner.
Då passar Oksanens perfekt. Den handlar alltså om Estland under 1900-talet. Landets moderna historia speglas genom två kvinnoöden, en gammal kvinna och en yngre. Genom romanen sveper tyskar som hastigast och ryssar som kommer för att stanna. Boken centrala handling är vad som händer med människor då friheten inte längre finns där. Vilka spår diktaturen och bödlarna sätter i folk, och vilka människor som liksom kommer till sin rätt då gangsters härskar. Människor som får oss att undra hur de egentligen är skapta, människor med luckor, moralglapp, noll empati, såna människor. De verkar i diktaturen liksom blomma upp.

I Oksanens på många sätt realistiska roman, hon väjer inte för det smutsiga, som någon recensent citerades på baksidan, finns också ett stråk av saga och poesi. Det är lite som att läsa en modernare variant av Selma Lagerlöf, för mitt i  stöveltrampet och förhören och snikandet och överläggandet så finns också människor som är raka och tror på ett fritt Estland och som älskar varandra och som är ungefär som Gösta Berling, liksom. De syr brudtäcken och tål inte lukten av ryssar. De har hårkronor och sockerskålar i fint porslin från den estniska tiden.
En tydlig bild: En estnisk familj blir skickad till Sibiren och den ryska familj som flyttar in använder stället som fårhus. De binder fåren vid ett piano. Ett tyskt piano av god kvalitet.
Romanen igenom glimtar det sådär av strimmor av kultur och någon sorts mänsklig värdighet som några av karaktärerna ändå lyckas behålla, men som på det stora hela taget sopas bort av ryska traktorer, ryska grisar i mänsklig form och den moraliska upplösning som blir resultatet.
Romanen tar sig också in i det nittiotal där de kommunistiska rövarna ersätts av rysk maffia. För den enskilda människan är skillnaden inte så stor.
Genom romanen pyr dock hatet, huvudpersonens drivkraft är avunden, och den visar sig passa bra in i diktaturen. Det är inte en roman som Hans Nådes tid, som jag minns som en bok som visar vad en ond tid gör med i stort sett vanliga människor, det är en roman som visas vilka som tar sig fram i en ond tid.

En stor roman tycker jag gott att man kan säga att det är. Läs den om ni inte redan gjort det. Finns i pocket.