Fransk autofiktion

Nu trodde väl ingen att inte även Frankrike har en minst lika stark trend av autofiktion? Nä, just det. Även här är det många som slår knut på sig själva för att komma så nära navlen som möjligt. En av dem är Delphine de Vigan, som i Rien ne s'oppose à la nuit skriver, framför allt, om sin mamma.
Författaren själv tycks ha debuterat med en självupplevd berättelse om anorexi. Jag har dock bara läst den här boken av henne.

Nå, i den här familjen, som boken ska komma att handla om, finns precis allt som behövs för att göra en smaskig berättelse. de Vigans mamma var ett av sju eller åtta syskon, alla mer eller mindre söta, just hon överjordiskt vacker och barnfotomodell. Familjen var bohemiskt katolsk, pappa reklamare, mamma inflyttad småstadsbo och hängiven mamma och äkta maka. Barnen lämnades, eftersom de var många, åt sitt eget öde. Men familjen höll ihop, trots dödsolyckor och så småningom självmord i barnaskaran.
de Vigan börjar rota i det hela efter sin mammas självmord. Det är hon som hittar mamman i hennes lilla lägenhet, hon hann bli sextio år.
Mammans liv visar sig så småningom ha varit rejält trassligt, hon var bipolär och hon utnyttjades eventuellt sexuellt av sin pappa. Att pappan utnyttjade andra unga kvinnor i familjens närhet står utom alla tvivel, liksom senare en yngre syster.

Ja, här finns alltså trassel och tidstypiska tablåer i övermått. Intervjuer och en lagom dos självrannsakan - Men får man verkligen göra så här?

Blir det då bra? Nja. Jag gillar ju inte sorten. Jag föredrar ju fiktionen och kompositionen, så jag tycker inte det. Här saknas dessutom en mer begåvad författares (Houellebecq t ex) lek med det egna jaget. de Vigan staplar händelser och intervjuer, antaganden och resonemang. Inte långtråkigt men liksom pliktskyldigt. En Duktig Flicka som skriver om sin mammas tragiska öde.
Samtidigt blir man övertygad om att det faktiskt var tragiskt, och mamman blir i vissa stunder snudd på gripande. Ändå... läser jag hellre annat.