Uppbrott

Har läst en liten liten tunn bok kallad Petit éloge de la rupture av en författare vid namn Brina Svit. Boken finns i en serie där priset är 2€ per bok.

Svit är slovenska men bor sedan länge i Paris, hon övergick efter tjugo år i staden till att skriva på franska. Något som naturligtvis intresserade mig.
Och boken handlar alltså om uppbrott, uppbrott från kärlekar, språk och vänner.

Men jag måste väl säga att jag inte tycker att den var särskilt bra. Alltså, det är något sympatiskt med den, den är opretentiös. Och samtidigt ganska innehållslös.
Den är rätt typisk för en samtida litteratur som inte riktigt är feel good, men heller inte djuplodar.

Mest roligt tyckte jag vara att författaren har (eller åtminstone i boken då) Richard Millet som förläggare. Det är alltså den franske författare som senare skrev en "eloge till Breivik" och som sedan dess antagligen är petad från sitt jobb som förläggare på prestigeförlaget Gallimard. Det var i alla fall vad ett antal av hans kollegor krävde i en sorts upprop i pressen. Hur det gick ska jag väl erkänna att jag inte vet.
Hur som helst tar författaren till den här boken avstamp i honom, han är i allt hennes motsats, säger hon. Fransk, rasist och reaktionär. Ändå har hon själv valt honom som förläggare, och det just därför att de inte delar i stort sett något alls.

Men om jag nu ska försöka sammanfatta den här lilla volymen. Uppbrott. En kärlek som avslutas, ett skrivjobb som försvinner, en vän som diskuterar uppbrott och lite hit och dit liksom. En skissbok med tema uppbrott. Inget fullföljt eller fördjupat.
Och det i mina ögen intressantaste uppbrottet, det från ett språk till ett annat får ingen riktig förklaring. Varför hon börjar skriva på franska istället framgår inte. Hon verkar mest ha dåligt samvete för det, gentemot sitt lilla slovenska modersmål.

Är rädd att jag mer liknar Millet än författaren. Jag är ju om inte reaktionär så åtminstone konservativ, rasist är jag nog inte, men jag är lika petig med mitt språk (även om det inte verkar så kanske) som hon påstår att han är.
Och den grejen - så långt har hon rätt - förlorar man då man byter språk. Å andra sidan, säger hon, vem bryr sig idag?
Well, jag. Men jag hoppas att likheterna mellan mig och Millet stannar där.

Hur som helst, stoppar läsningen av Svit och går tillbaka till Stendhal.