Rensning

Jag har läst Sofi Oksanens roman Rensning. Det är nu inte en fransk roman, men det är ännu mindre en svensk roman. Så var jag än lägger den här texten så blir det fel, men jag har ju redan börjat med Joseph Roths romaner här, vilket är lika fel.

I somras läste jag också ett par svenska romaner som inte är värda att nämnas för de var för dåliga. I en av dem läste en ung man "fransmän och ryssar", det vill säga stora klassiska romaner. Får vi väl utgå ifrån, även om de inte lämnade några som helst spår i svenskens text. Hur som helst. Låt den här bloggen behandla stora romaner.
Då passar Oksanens perfekt. Den handlar alltså om Estland under 1900-talet. Landets moderna historia speglas genom två kvinnoöden, en gammal kvinna och en yngre. Genom romanen sveper tyskar som hastigast och ryssar som kommer för att stanna. Boken centrala handling är vad som händer med människor då friheten inte längre finns där. Vilka spår diktaturen och bödlarna sätter i folk, och vilka människor som liksom kommer till sin rätt då gangsters härskar. Människor som får oss att undra hur de egentligen är skapta, människor med luckor, moralglapp, noll empati, såna människor. De verkar i diktaturen liksom blomma upp.

I Oksanens på många sätt realistiska roman, hon väjer inte för det smutsiga, som någon recensent citerades på baksidan, finns också ett stråk av saga och poesi. Det är lite som att läsa en modernare variant av Selma Lagerlöf, för mitt i  stöveltrampet och förhören och snikandet och överläggandet så finns också människor som är raka och tror på ett fritt Estland och som älskar varandra och som är ungefär som Gösta Berling, liksom. De syr brudtäcken och tål inte lukten av ryssar. De har hårkronor och sockerskålar i fint porslin från den estniska tiden.
En tydlig bild: En estnisk familj blir skickad till Sibiren och den ryska familj som flyttar in använder stället som fårhus. De binder fåren vid ett piano. Ett tyskt piano av god kvalitet.
Romanen igenom glimtar det sådär av strimmor av kultur och någon sorts mänsklig värdighet som några av karaktärerna ändå lyckas behålla, men som på det stora hela taget sopas bort av ryska traktorer, ryska grisar i mänsklig form och den moraliska upplösning som blir resultatet.
Romanen tar sig också in i det nittiotal där de kommunistiska rövarna ersätts av rysk maffia. För den enskilda människan är skillnaden inte så stor.
Genom romanen pyr dock hatet, huvudpersonens drivkraft är avunden, och den visar sig passa bra in i diktaturen. Det är inte en roman som Hans Nådes tid, som jag minns som en bok som visar vad en ond tid gör med i stort sett vanliga människor, det är en roman som visas vilka som tar sig fram i en ond tid.

En stor roman tycker jag gott att man kan säga att det är. Läs den om ni inte redan gjort det. Finns i pocket.