Saturday, May 12, 2012

Uppgörelselitteratur

Des gens très bien heter en liten bok jag fann i pocket. Ärligt talat var det titeln som frapperade mig. Exakt det uttrycket, des gens très bien, använde en gammal dam i bekantskapskretsen apropå en annan ännu äldre person som blev dömd till fängelse efter att ha samarbetat med Vichy-regimen.
Sånt kunde hända även utmärkta personer (des gens très bien), enligt henne. Att de hamnade i finkan alltså.

Ingen slump, nej. Den här boken väckte tydligen ramaskri då den kom vintern 2011 (nu i pocket). Författaren heter Alexandre Jardin och är barnbarn till Jean Jardin som, visar det sig, är Vichy-regimens "vds" högra hand. Kanske ungefär statssekreterare? (Man får komma ihåg att den här regimen inte är demokratisk på något vis, den funkar ungefär som tredje rikets regim, alla formella poster, politiska såväl som opolitiska, tillsätts av dem som redan sitter i ledningen, under marskalk Pétain.)
Med andra ord Jean Jardin är den tjänsteman, enligt Alexandre i alla fall, som såg till att allt som blev gjort av regimen blev gjort. Alla papper, alla brev, alla möten, allt var han med på och han avgjorde dessutom hur viktiga det var.
Pierre Laval, ordföranden (vd, som jag säger) i Vichregimen arkebuserades efter kriget. Pétain beviljades av de Gaulle nåd och fick sitt dödsstraff sänkt till livstids fängelse.

Barnbarnet Alexandre, född -65, tar i sin bok fasta på att hans farfar hade den här posten då nazisterna tillsammans med den franska polisen genomför räden mot den judiska befolkningeni Paris i juli 1942. La rafle du Vel d'Hiv. I den här räden grips ca 13.000 judar, mest barn och gamlingar eftersom en hel del män blivit förvarnade och gömt sig. De förs till vintercykelvelodromen där de "förvaras" under vidriga omständigheter i fem dygn, utan mat, vatten eller toaletter. Människor börjar redan där att dö, och de som överlever sänds i boskapsvagnar österut mot förintelselägren.
Jean Jardin har, liksom de flesta aldrig talat med sin familj om den här tiden. I familjen rådde tystnad och medveten "blindhet" enligt författaren. Och för att komplicera saken ytterligare så har Alexandres pappa skrivit en bok om samma Jean Jardin, en hyllningsskrift som bidrar till att Jean Jardin blir en sorts myt. Omöjlig att slå hål på.
Fler har alltså gett sig på ämnet innan Alexandre gör det, som t ex Pierre Assouline, bloggande litteraturorakel i Le Monde sen urminnes tider.

Nå, Alexandre står inte ut med att hans farfar som enligt honom måste ha känt till vad han egentligen var med om, går fläckfri ut genom historien. Han sätter igång att anteckna minnen (de är få) och att söka i arkiv och böcker som behandlar den här epoken och tiden. Biografier, den egna familjen, annat om andra medlöpare och en hel del om Tredje Riket och nazismen.
Han gör denna undersökning ensam, har en vän som är lika intresserad som han själv och som han diskuterar med, men i sin familj tiger han. Och han gör det under hela sin ungdom, driven av ett behov av att veta, att se på saken från andra håll.

Och sen skriver han då den här boken, som definitivt får ses som bekännelselitteratur, där han tar heder och ära av Jean Jardin. Och han fattar inte, liksom så många med honom, hur dessa människor som var goda katoliker och hederliga och bra människor kunde samarbeta med naziregimen.
Det han kommer fram till är ganska dystert; för att en statligt organiserad konsekvent (man utplånar dem man inte gillar) rasism ska bli effektiv så krävs just detta: att de bästa hjärnorna, de kunnigaste och skickligaste är med på noterna. Han jämför sin farfar med Speer.
Och i slutänden så klarar sig de här charmerande och kultiverade människorna dessutom. De ställs inte inför rätta som Papon eller Eichman som ju framstår som råa sällar avskyvärda rakt igenom i allmänhetens ögon, om de gör det så får de lindrigare straff därför att de är så sluga att de fortfarande framstår som mer eller mindre ovetande men däremot rädda och plikttrogna, och naturligtvis lika kultiverade och charmerande. "Vi hade inget val."

Boken väcker ramaskri därför att i stort sett alla i det politiska och mediala toppskiktet har liknande rötter ned i den här tiden. François Mitterand (som ju också hade med Vichy-regimen att göra på ett inte okej sätt visade det sig senare) skrev förordet till pappans hyllningsskrift etc.
Alexandre bryter i och med boken med delar av sin familj.
Och reaktionen låter inte vänta på sig. Han blir angripen personligen. I andra fall säger kritikerna att han inte har några bevis.

Läs tex Le mondes pressklipp där det framgår att Alexandres farbror tar till pennan och skriver nedsättande om honom. Här Le Figaros recension som verkligen är ett lågvattenmärke, där Alexandre framställs som en evig tonåring som först nu gör sitt lilla uppror och det ska man verkligen inte ta på allvar.

Så småningom får Alexandre replik i samma tidning, och jag tycker att han formulerar sig väl och trovärdigt i den. Han skriver även i engelsk press och ondgör sig över det franska mottagandet. Men i slutet av den artikeln säger han också något väsentligt: det som ändå inger hopp i denna sörja (ungefär) är att den här historien har upprört så mycket känslor och lett till sån polemik har trots allt en positiv sida, och det är att det är en bok som gör det hela.
Fransmännen läser. Fransmännen diskuterar. Det inger hopp.

Här skulle man kunna gå in på den väg Alexandre tagit personligen - han har närmat sig judendomen, antagligen först av nyfikenhet på den grupp som hans familj, liksom så många av dessa förträffliga personer han beskriver, hyser en nedärvd och mer eller mindre (o)reflekterad aversion emot, det judiska folket. Han påstår sig ha blivit jude, lite oklart hur i och för sig, men det hela verkar ändå ärligt och uppriktigt, liksom hela boken för övrigt, och i slutet berättar han också att hans treåring går i judisk förskola, och att hans fru har någon sorts judiskt påbrå.
Med andra ord, han har liksom tagit en väg som är motsatsen till den han "borde" ha tagit med den bakgrund han har.

Det här blev långt och rörigt, men det blir det ju ofta med omdebatterade franska böcker, i synnerhet då reaktionerna kommit.
Jag gillade boken, särskilt de första två tredjedelarna, då han grubblar över hur sjutton hans farfar var funtad, hur sjutton det samhälle såg och ser ut som gjorde denne man till en grå eminens (länk till Assoulines biografi) i historieskrivningen sen.
Han frågar Pierre Assouline hur denne kunde förtiga en massa av det han själv tycker är avgörande (och som uppenbarligen varit avgörande för honom personligen) i sin biografi.
Assouline svarar att Jardin förmodligen funderade på annat än hur det gick för judarna. Att få fram mat till befolkningen, att avstyra onödigt våld, osv.

Ungefär samma saker som den svenska regeringen under samma tid gjorde. När jag läste Åmarks bok om Sveriges förhållande till Nazityskland så var det den bild som framträdde: man förhandlade med tyskarna (och engelsmännen), man exporterade och man hade stora bekymmer för folkförsörjningen, alltihop med första världskriget och svälten då i färskt minne.
Och då Assouline skrev sin biografi på 80-talet var tiden ännu inte mogen att se denna period på annat vis.
Något Assouline säkert hade rätt i.

Hur som helst, jag tycker alltså att det här var en bra och modig bok, den är skriven i raseri och förtvivlan, ibland är den faktiskt lite barnslig, det kan jag hålla med om, författaren känner skam över sin DNA, han är sårad i egenskap av barnbarn och så vidare, men det är detaljer. På det stora hela taget är han övertygande och väl underbyggd, och med tanke på den gamla damens replik jag inledde med, så har han ju uppenbarligen rätt.

6 comments:

Thomas Nydahl said...
This comment has been removed by the author.
Thomas Nydahl said...

Ursäkta men det fanns förfärliga fel i min kommentar, så här kommer den igen, korrigerad:

Mycket intressant Karin. Vågar man hoppas på att en av våra svenska kvalitetsförläggare nappar på den? Jag tänker på sådana som Elisabeth Grates bokförlag. Har just lagt in en länk till din text och skickar den också direkt till Elisabeth! Tack, Thomas

Tomas Agdalen said...

Bra att läsa din sammanfattning. Och särskilt intressant att du knöt ihop den franska historien i denna del med de svenska erfarenheterna. Hur man än vrider och vänder på saken är medlöperi legitimering. Och jag tänker på den upprörde kommunisten jag i barndom såg i teveserien Någonstans i Sverige.

Karin S said...

Thomas,
Ja, man kan undra. Jag googlade på den på svenska sidor och det har inte sagts ett ljud om den i svensk press. Den skulle kunna vara ett ämne för en understreckare, typ. Det tycker jag att den håller för. Samtidigt har författaren HITTILLS skrivit mest lättsamma och roliga romaner, också om sin familj, något som säkert bidragit till att han har fått svårt att framstå som helt seriös i det här sammanhanget.

Tomas,
Tack! Och vad värre var, medlöperi i det här sammanhanget kostade drygt 12.000 människor (judar) livet. Men även det svenska, mer luddiga legitimerandet skulle behöva en svensk teveserie, det har du alldeles rätt i.

Charlie Truck said...

Intressant! Jag minns när boken kom, att jag såg honom diskutera den i litterära TV-program, men jag läste den aldrig.

Ditt inlägg får mig att tänka på Oksanens "Purge", har glömt vad den heter på svenska, om Estland under Tyskland och Sovjets stövelklackar. Om medlöparna som profiterade och fick förmåner och makt. Visst har du läst den också? Om inte rekommenderas den varmt.

Karin S said...

Charlie,
Har läst. Den här boken är inte en litterärt stor bok, vilket Oksanens var, inte heller fiktion, men den är väl så viktig på sitt sätt.