En bok och en film

Dottern går andra året på gymnasiet och jag tror att de i ämnet franska håller på med romanen detta läsår. Det skulle i vilket fall som helst förklara att hon började på La prinsesse de Clèves, ett franskt standardverk i genren, alltså den första moderna franska romanen (jfr Strindbergs Röda Rummet hos oss, drygt tvåhundra år senare).
Nå, hon övergav prinsessan ("för lång") till förmån för Moderato Cantabile av Marguerite Duras.
Hah! sa jag, du vet väl att Duras, otroligt nöjd med sig själv, någonstans skrev att hon kunde skriva långa långa partier som var fullständigt obegripliga också för henne själv.
Dottern såg slokörad ut men var ändå nöjd med formatet, 123 glesa sidor.
Efter avslutad läsning bad hon även mig läsa boken och eventuellt hjälpa henne med de instuderingsfrågor hon fått.
Okej, jag läste, och det var ju snabbt gjort.
Typisk Duras-grej, kom ut 1958, handlar om en sorts femtiotalets Madame Bovary, det vill säga en kvinna så insnärjd i sociala konventioner (gift, hemmafru med halvlitet barn) och med ett så långtråkigt (borgerligt) liv att hon är beredd att göra i stort sett vad som helst för att ta sig ur alltsammans.
Och så gör hon det, men med mörka undertoner och filmiska klipp, som alltid hos Duras.

Samtidigt, men utan något samband med (concomitant) dotterns läsning ska sonen göra ett jobb om ett konstverk (målning, skulptur, musikstycke, film, etc) från 1900-talet. Efter visst letande föll hans val på Jacques Tatis Mon Oncle, också den från 1958.
Som alla vet så driver här Tati med det moderna samhälle som växer fram efter kriget, han är särskilt uppmärksam på arkitektur och inredningsdetaljer. I kontrast till den sprillans nya och helt omöjliga villa som den lille pojken bor i med sin mamma och pappa finns den gamla staden kvar, rörig, tillåtande och charmerande. Och i gränslandet mellan dem båda, obebyggda tomter där en flock hundar springer fritt, leker också ett pojkgäng och gör bus.
Familjen är kärn- och bilen är en huvudrollsinnehavare, liksom fabriken där man tillverkar plastslangar och där pojkens pappa är direktör. Alla som hör till villaområdet och den uppåtsträvande medelklassen (föräldrarna har en bjudning) finns dock egentligen kvar inom samma konventioner och ramar som Duras målar upp.  I Tatis fall är det onkeln och det modernas brister som lockar till skratt och någon sorts befrielse.

Konstigt nog är det Duras verk som känns mest daterat. Åtminstone tycker jag det. Antagligen för att den hårda sociala kontroll som en "fin flicka" fortfarande på 50-talet levde under, till en viss del är borta.
Likaså är den korthuggna filmiska stilen sedan dess exploaterad till fullo. Vilket inte hindrar att Duras fortfarande är en av de bästa på den. Boken är fortfarande helt klart läsvärd, särskilt som kurs i att som författare inte säga för mycket. Duras är föredömlig i sin snudd på obegriplighet.

Och tiden är fortfarande intressant, gen genombrytande modernismen, normbrotten som fortfarande är brott. Skandaler, sensationer.
Idag krävs liksom så mycket mer för att bryta mot normer, eller hur? Man måste göra en Heberlein för det, verkar det som.
Fast kanske gjorde Duras det, på sitt sätt. På sin tid.

Ja, ungefär så mycket orkar jag läsa om dessa två moderna klassiker. Hej.