Uppbrott

Har läst en liten liten tunn bok kallad Petit éloge de la rupture av en författare vid namn Brina Svit. Boken finns i en serie där priset är 2€ per bok.

Svit är slovenska men bor sedan länge i Paris, hon övergick efter tjugo år i staden till att skriva på franska. Något som naturligtvis intresserade mig.
Och boken handlar alltså om uppbrott, uppbrott från kärlekar, språk och vänner.

Men jag måste väl säga att jag inte tycker att den var särskilt bra. Alltså, det är något sympatiskt med den, den är opretentiös. Och samtidigt ganska innehållslös.
Den är rätt typisk för en samtida litteratur som inte riktigt är feel good, men heller inte djuplodar.

Mest roligt tyckte jag vara att författaren har (eller åtminstone i boken då) Richard Millet som förläggare. Det är alltså den franske författare som senare skrev en "eloge till Breivik" och som sedan dess antagligen är petad från sitt jobb som förläggare på prestigeförlaget Gallimard. Det var i alla fall vad ett antal av hans kollegor krävde i en sorts upprop i pressen. Hur det gick ska jag väl erkänna att jag inte vet.
Hur som helst tar författaren till den här boken avstamp i honom, han är i allt hennes motsats, säger hon. Fransk, rasist och reaktionär. Ändå har hon själv valt honom som förläggare, och det just därför att de inte delar i stort sett något alls.

Men om jag nu ska försöka sammanfatta den här lilla volymen. Uppbrott. En kärlek som avslutas, ett skrivjobb som försvinner, en vän som diskuterar uppbrott och lite hit och dit liksom. En skissbok med tema uppbrott. Inget fullföljt eller fördjupat.
Och det i mina ögen intressantaste uppbrottet, det från ett språk till ett annat får ingen riktig förklaring. Varför hon börjar skriva på franska istället framgår inte. Hon verkar mest ha dåligt samvete för det, gentemot sitt lilla slovenska modersmål.

Är rädd att jag mer liknar Millet än författaren. Jag är ju om inte reaktionär så åtminstone konservativ, rasist är jag nog inte, men jag är lika petig med mitt språk (även om det inte verkar så kanske) som hon påstår att han är.
Och den grejen - så långt har hon rätt - förlorar man då man byter språk. Å andra sidan, säger hon, vem bryr sig idag?
Well, jag. Men jag hoppas att likheterna mellan mig och Millet stannar där.

Hur som helst, stoppar läsningen av Svit och går tillbaka till Stendhal.

Främlingen

Har läst Camus Främlingen och ville mest ha det sagt. Orkar inte gå in på några detaljer men fick känslan av att Camus ville skapa en evig gåta med den här storyn och den här karaktären. Vi kommer liksom aldrig fatta.
Ibland uppstår de i verkligheten, vi fattar lika lite då.
Men gudarna ska veta att vi försöker.

Inte helt min favorit, men jag tyckte att det ändå är en sak man bör ha läst. Nu har jag gjort det.

Omläsning

Läser om Makines La vie d'un homme inconnu och googlade igår en del på författaren. Till min (och säkert många andras) stora förvåning har Makine under 2000-talet gett ut ytterligare fyra böcker under pseudonymen Gabriel Osmonde.
Men valde tydligen på Le Figaros fråga att framträda med namn och bild 2011.
Han säger vidare att han inte heter Andreï Makine heller.
Ifall nu någon hade trott det.
Och i artikeln verkar han faktiskt småprillig på det där ryska viset, bara dårar och konstnärer kommer i närheten av Gud, typ.
Men i den här intervjun t ex så säger han samma sak och verkar då väldigt förnuftig.

Själv tänker jag mig att jag väl får pallra mig iväg och köpa åtminstone den sista boken han skrev under namnet Osmonde, något annat vore liksom otänkbart.

Och så tänker jag på detta med identitet, och leken man kan tillåta sig som författare, med just identiteten. Makine är en ovanligt hemlighetsfull författare vad gäller bakgrund och privatliv. Inte mig emot. Jag läser honom för det undersköna språket, de stora greppen och för humorn.

På den förlorade ungdomens kafé

Jag fortsätter att läsa Modiano och har nu läst en lite senare roman, Dans le café de la jeunesse perdue från 2007.
Jag ville liksom se om han fortfarande skriver samma sak - och det gör han.
Samma igen alltså, en tjej som är på rymmen, en sån där vacker tjej som alla faller för men som för läsaren framstår som anonym och tråkig, man fattar inte varför hon drar till sig folk, det lyckas han inte få fram, men i alla fall. Där är hon i mitten av en skara karlar som på olika sätt följer henne. Och det med olika berättarperspektiv.
Miljöerna är de vanliga, kaféer och gator i Paris, men i den här varianten finns också ett tidslager till, någon minns, stamkaféet har blivit chic väskaffär liksom hela kvarteret bytt uppsyn.

Men ändå. Man måste nog säga det, det här var inte den bästa Modiano jag läst. Man får väl hoppas att han skrivit några till lika bra som Dora Bruder, å andra sidan vete sjutton om man orkar läsa allt för att ta reda på det.

Dora Bruder

Så har jag läst ytterligare en bok av Modiano, Dora Bruder, som kom ut i slutet av 90-talet. Enligt en fransk wikisida om boken är boken ett viktigt vittnesmål om förintelsen då den tillkommit i dialog med Serge Klarsfeld, fransk författare, jurist och advokat som varit drivande i jakten på och rättegångarna mot franska nazister och kollaboratörer.

Upplägget är helt enkelt att Modiano försöker rekonstruera ett av alla dessa liv som släcktes i förintelsen. Han utgår återigen från en annons publicerad under kriget i Parispressen, en ung flicka har försvunnit och eftersöks av sina föräldrar.
Modiano letar i arkiv och hittar - inte mycket - men han lyckas ändå fylla ut konturerna av ett liv, hur det kan ha sett ut och varit under den kalla krigsvintern -41 och de allt fler räderna mot Paris judiska befolkning under våren och sommaren -42, de som kulminerar med Vélodrome d'Hiverräden 16 och 17 juli -42.
Utöver notiser i arkiv - många är för övrigt förstörda, hela arkivet från "judepolisen" är t ex lika förintat som de människor det berörde - använder sig Modiano av sina egna kunskaper om de här människorna, och sitt eget liv. Också han var ett barn och en tonåring som rymde hemifrån och från internatskolor, så gjorde även Dora. Han använder också de få minnen han har av sin pappa, en (sekulariserad) jude med rötter i Östeuropa som lever som vi idag skulle kalla papperslös under ockupationen i Paris, försörjer sig på svarta börs-affärer.
Och han använder sig av staden Paris och litteraturen om andra eländiga existenser i denna stad, Hugos Les Miserables och Manon Lescaut skymtar förbi.
Paris gator, platser, barer och torg är dessutom något av en del av författarens identitet. Han har rört sig i samma kvarter som Dora Bruder, men tjugo år senare. Han följer hennes spår, och mot slutet av boken konstaterar han att många av de kvarter där alla dessa judar med rötter i Östeuropa bodde nu är utplånade. Till och med gatunäten är omgjorda så att de namn och de platser som figurerar i de få arkiv som fortfarande finns, inte längre stämmer med verkligheten.
Lågmält, och just på grund av lågmäldheten, får han fram det horribla i hela saken, dels förstås i förintelsen, men också i hur man förvaltar minnet, hur man sörjer för sina döda.
Här går myndigheter och planerare i bräschen för historierevisionismen.
Visst, jag kan höra argumenten, det var säkert fattiga kvarter, dåliga hus och så vidare, som man rev.
Och det var säkert mer rationellt att bygga större enheter och att alltså även göra om gatunät och fastighetsbeteckningar.
Staden måste ha ägnat en hel del tid och möda åt exproprieringar och åt att vänta ut de få som fanns kvar i husen. Men sånt är man bra på i Paris. Lika bra som i andra städer där förintelsen skördade sina många tusen offer.

När man diskuterar hur och vad och vem som får skriva om förintelsen - det är ju en ofta förekommande diskussion - en åsikt är att bara de som verkligen var med liksom får skriva, måste jag säga att Modiano kan och får. Han går aldrig in på det han inte vet. Han lämnar öppet och åt läsaren att fylla i allt det som saknas.
Och på något vis får han just tomheten att tala, bristen, utplånandet av liv och de spår de ändå satt i den stad de levde i.

Uppdaterar med en text om en annan bok av Modiano som Thomas skrivit. Den boken finns ju åtminstone på svenska. Vad som finns i övrigt vet jag inte. Men det som är uppenbart med Modiano är att alla böcker hänger ihop, staden, minnena, människorna, händelserna kommer delvis tillbaka. Han vänder och vrider på dem, genom hela sitt skrivande liv. Och som läsare ser man dem också på nytt, pappan, mamman, de lösa existenserna. Det är svårt att sluta...

Ytterligare en uppdatering: Här skriver Kristoffer Leandoer en präktig understreckare om Modianos författarskap och senaste bok.

Modiano

Har läst en andra bok av Patrick Modiano, Vestiaire de l'enfance, som jag tror kom ut i slutet av 80-talet. Trots det kändes den inte omodern eller daterad, men heller inte samtida. Den var lite lätt otidsenlig eller tidlös.
En författare befinner sig i en icke namngiven stad någonstans vid Medelhavet, eller i alla fall ett hav. Så småningom uppfattar jag staden som Tanger, en stad vars gatunamn är på spanska, engelska och franska, och förmodligen arabiska, men det får vi aldrig veta. Dock förekommer avlägset böneutrop.
Nå, författaren verkar ha bytt identitet och flyttat från Paris till den här stan. Här lever han ett anonymt och enahanda liv tillsammans med, eller snarare parallellt med andra expats.
Han har ett jobb för en mångspråkig radiostation, Radio Mundial, där han skriver en följetong om Ludvig den XVII och där han även läser upp gamla annonser ur Parispressen, om bortsprungna hundar och borttappade saker och människor.
Han stöter på en söt ung tjej som också visar sig vara från Paris, och detta väcker så småningom minnen. Och that's it.

Tematiken känns igen, en författare som av oklar anledning är trött på sig själv, flyttar och byter identitet. Bättre bok i genren är helt klart Stiller av Max Frisch, men den här var inte dålig. Dock lite tunn, det var liksom ett utsnitt, man fick inte veta varför han stack, det antyddes en bilolycka, men oklart om så var fallet. Och man fick heller inte veta hur det skulle gå.
Några minnen väcktes och det var allt.
Å andra sidan verkar det vara såhär Modiano håller på, stöter och blöter sina minnen och tiden och läser man mer får man förmodligen en fetare bild. Om man nu orkar hålla på med det. Vi får se.

Uppgörelselitteratur

Des gens très bien heter en liten bok jag fann i pocket. Ärligt talat var det titeln som frapperade mig. Exakt det uttrycket, des gens très bien, använde en gammal dam i bekantskapskretsen apropå en annan ännu äldre person som blev dömd till fängelse efter att ha samarbetat med Vichy-regimen.
Sånt kunde hända även utmärkta personer (des gens très bien), enligt henne. Att de hamnade i finkan alltså.

Ingen slump, nej. Den här boken väckte tydligen ramaskri då den kom vintern 2011 (nu i pocket). Författaren heter Alexandre Jardin och är barnbarn till Jean Jardin som, visar det sig, är Vichy-regimens "vds" högra hand. Kanske ungefär statssekreterare? (Man får komma ihåg att den här regimen inte är demokratisk på något vis, den funkar ungefär som tredje rikets regim, alla formella poster, politiska såväl som opolitiska, tillsätts av dem som redan sitter i ledningen, under marskalk Pétain.)
Med andra ord Jean Jardin är den tjänsteman, enligt Alexandre i alla fall, som såg till att allt som blev gjort av regimen blev gjort. Alla papper, alla brev, alla möten, allt var han med på och han avgjorde dessutom hur viktiga det var.
Pierre Laval, ordföranden (vd, som jag säger) i Vichregimen arkebuserades efter kriget. Pétain beviljades av de Gaulle nåd och fick sitt dödsstraff sänkt till livstids fängelse.

Barnbarnet Alexandre, född -65, tar i sin bok fasta på att hans farfar hade den här posten då nazisterna tillsammans med den franska polisen genomför räden mot den judiska befolkningeni Paris i juli 1942. La rafle du Vel d'Hiv. I den här räden grips ca 13.000 judar, mest barn och gamlingar eftersom en hel del män blivit förvarnade och gömt sig. De förs till vintercykelvelodromen där de "förvaras" under vidriga omständigheter i fem dygn, utan mat, vatten eller toaletter. Människor börjar redan där att dö, och de som överlever sänds i boskapsvagnar österut mot förintelselägren.
Jean Jardin har, liksom de flesta aldrig talat med sin familj om den här tiden. I familjen rådde tystnad och medveten "blindhet" enligt författaren. Och för att komplicera saken ytterligare så har Alexandres pappa skrivit en bok om samma Jean Jardin, en hyllningsskrift som bidrar till att Jean Jardin blir en sorts myt. Omöjlig att slå hål på.
Fler har alltså gett sig på ämnet innan Alexandre gör det, som t ex Pierre Assouline, bloggande litteraturorakel i Le Monde sen urminnes tider.

Nå, Alexandre står inte ut med att hans farfar som enligt honom måste ha känt till vad han egentligen var med om, går fläckfri ut genom historien. Han sätter igång att anteckna minnen (de är få) och att söka i arkiv och böcker som behandlar den här epoken och tiden. Biografier, den egna familjen, annat om andra medlöpare och en hel del om Tredje Riket och nazismen.
Han gör denna undersökning ensam, har en vän som är lika intresserad som han själv och som han diskuterar med, men i sin familj tiger han. Och han gör det under hela sin ungdom, driven av ett behov av att veta, att se på saken från andra håll.

Och sen skriver han då den här boken, som definitivt får ses som bekännelselitteratur, där han tar heder och ära av Jean Jardin. Och han fattar inte, liksom så många med honom, hur dessa människor som var goda katoliker och hederliga och bra människor kunde samarbeta med naziregimen.
Det han kommer fram till är ganska dystert; för att en statligt organiserad konsekvent (man utplånar dem man inte gillar) rasism ska bli effektiv så krävs just detta: att de bästa hjärnorna, de kunnigaste och skickligaste är med på noterna. Han jämför sin farfar med Speer.
Och i slutänden så klarar sig de här charmerande och kultiverade människorna dessutom. De ställs inte inför rätta som Papon eller Eichman som ju framstår som råa sällar avskyvärda rakt igenom i allmänhetens ögon, om de gör det så får de lindrigare straff därför att de är så sluga att de fortfarande framstår som mer eller mindre ovetande men däremot rädda och plikttrogna, och naturligtvis lika kultiverade och charmerande. "Vi hade inget val."

Boken väcker ramaskri därför att i stort sett alla i det politiska och mediala toppskiktet har liknande rötter ned i den här tiden. François Mitterand (som ju också hade med Vichy-regimen att göra på ett inte okej sätt visade det sig senare) skrev förordet till pappans hyllningsskrift etc.
Alexandre bryter i och med boken med delar av sin familj.
Och reaktionen låter inte vänta på sig. Han blir angripen personligen. I andra fall säger kritikerna att han inte har några bevis.

Läs tex Le mondes pressklipp där det framgår att Alexandres farbror tar till pennan och skriver nedsättande om honom. Här Le Figaros recension som verkligen är ett lågvattenmärke, där Alexandre framställs som en evig tonåring som först nu gör sitt lilla uppror och det ska man verkligen inte ta på allvar.

Så småningom får Alexandre replik i samma tidning, och jag tycker att han formulerar sig väl och trovärdigt i den. Han skriver även i engelsk press och ondgör sig över det franska mottagandet. Men i slutet av den artikeln säger han också något väsentligt: det som ändå inger hopp i denna sörja (ungefär) är att den här historien har upprört så mycket känslor och lett till sån polemik har trots allt en positiv sida, och det är att det är en bok som gör det hela.
Fransmännen läser. Fransmännen diskuterar. Det inger hopp.

Här skulle man kunna gå in på den väg Alexandre tagit personligen - han har närmat sig judendomen, antagligen först av nyfikenhet på den grupp som hans familj, liksom så många av dessa förträffliga personer han beskriver, hyser en nedärvd och mer eller mindre (o)reflekterad aversion emot, det judiska folket. Han påstår sig ha blivit jude, lite oklart hur i och för sig, men det hela verkar ändå ärligt och uppriktigt, liksom hela boken för övrigt, och i slutet berättar han också att hans treåring går i judisk förskola, och att hans fru har någon sorts judiskt påbrå.
Med andra ord, han har liksom tagit en väg som är motsatsen till den han "borde" ha tagit med den bakgrund han har.

Det här blev långt och rörigt, men det blir det ju ofta med omdebatterade franska böcker, i synnerhet då reaktionerna kommit.
Jag gillade boken, särskilt de första två tredjedelarna, då han grubblar över hur sjutton hans farfar var funtad, hur sjutton det samhälle såg och ser ut som gjorde denne man till en grå eminens (länk till Assoulines biografi) i historieskrivningen sen.
Han frågar Pierre Assouline hur denne kunde förtiga en massa av det han själv tycker är avgörande (och som uppenbarligen varit avgörande för honom personligen) i sin biografi.
Assouline svarar att Jardin förmodligen funderade på annat än hur det gick för judarna. Att få fram mat till befolkningen, att avstyra onödigt våld, osv.

Ungefär samma saker som den svenska regeringen under samma tid gjorde. När jag läste Åmarks bok om Sveriges förhållande till Nazityskland så var det den bild som framträdde: man förhandlade med tyskarna (och engelsmännen), man exporterade och man hade stora bekymmer för folkförsörjningen, alltihop med första världskriget och svälten då i färskt minne.
Och då Assouline skrev sin biografi på 80-talet var tiden ännu inte mogen att se denna period på annat vis.
Något Assouline säkert hade rätt i.

Hur som helst, jag tycker alltså att det här var en bra och modig bok, den är skriven i raseri och förtvivlan, ibland är den faktiskt lite barnslig, det kan jag hålla med om, författaren känner skam över sin DNA, han är sårad i egenskap av barnbarn och så vidare, men det är detaljer. På det stora hela taget är han övertygande och väl underbyggd, och med tanke på den gamla damens replik jag inledde med, så har han ju uppenbarligen rätt.

Makine om korta kärlekar

Så har jag läst en av Makines böcker igen, denna kom 2011 och heter alltså Le livre des brèves amours éternelles, en titel som om man översätter den ordagrant blir rätt klumpig, "Boken om korta eviga kärlekar".

Det är en roman, fast ändå inte, en mans liv i Sovjet som åter blir Ryssland skisseras, men genom möten, möten med flickor och kvinnor (inte bara) han älskat.

Konturen är barnhuspojke som växer upp under tung totalitär regim, tillsammans med andra barn. Våld och lögn härskar. Och bryts igenom av korta men avgörande möten med Kärleken. 

Den första scenen är typisk och talande, barnhusgruppen är på väg hem från jobb i en översnöad och tom park. I den har de skottat snö från gångvägarna, och dessutom upptäckt att de läktare partiapparaten visar upp sig på under festligheterna den 1 maj och i oktober här står uppställd i skymundan, gömd och glömd fram till nästa manifestation. Pojken hamnar på något vis under gradängerna, inne i en fackverkskonstruktion av stål, och han kommer inte ut igen. Här är mörkt, när han kommer till kanten av konstruktionen ligger järnen för tätt. Han försöker på alla de vis och tiden står liksom stilla. Nå, till slut kommer han ut, genom att klättra uppåt och på så vis stiga ut i den bländande vårvinterdagen där en ung kvinna sitter ensam på läktaren. Hon gråter. Han möter liksom henne i en evighet också, och han ser den lilla troppen av barnhusbarn på väg mot bussen, hinner i fatt dem, och på vägen ut hör han två gamla gummor samtala: man förstår att den unga kvinnan miste sin älskade i en fartygsolycka för ett år sen.

Så fortsätter det, varje kapitel en historia om kärlek i sig, men också en lika närvarande järnridå eller partiapparat i någon form. I en är det propagandan skriven i många meter höga bokstäver på en fabrik, i en annan den då allestädes närvarande Bresnjevs porträtt. 

Det är kärlekar i skuggan av diktatur, unga människor som anser sig lurade, och som i många fall är lurade. Här är liksom öden, pojken som blev krympling av att leka med kvarlämnade granater, flickan som älskar en falsk dissident och som dör i lunginflammation. Han visar sig helt ha glömt henne.

Det som i början under Stalin är endast våld och terror mjuknar något och visar symboliskt i form av en gigantisk äppelträdsplantering sin sterilitet, sin självdöd. Äppelträden täcker en yta av 16x22 kilometer och inget bi orkar flyga in i större delen av det, därför står träden där och blommar till ingen nytta.

I slutet har tiden hunnit ikapp diktaturen som ersatts av rysk maffia och kriminalitet.

Men kärleken tuffar liksom ändå på. Vid sidan av, parallellt med, som en del av eller som något helt utanför stående, den lever vidare.

Det är en typisk Makine, elegant, överraskande, melankolisk och närvarande. Mycket läsvärd.

Fransk autofiktion

Nu trodde väl ingen att inte även Frankrike har en minst lika stark trend av autofiktion? Nä, just det. Även här är det många som slår knut på sig själva för att komma så nära navlen som möjligt. En av dem är Delphine de Vigan, som i Rien ne s'oppose à la nuit skriver, framför allt, om sin mamma.
Författaren själv tycks ha debuterat med en självupplevd berättelse om anorexi. Jag har dock bara läst den här boken av henne.

Nå, i den här familjen, som boken ska komma att handla om, finns precis allt som behövs för att göra en smaskig berättelse. de Vigans mamma var ett av sju eller åtta syskon, alla mer eller mindre söta, just hon överjordiskt vacker och barnfotomodell. Familjen var bohemiskt katolsk, pappa reklamare, mamma inflyttad småstadsbo och hängiven mamma och äkta maka. Barnen lämnades, eftersom de var många, åt sitt eget öde. Men familjen höll ihop, trots dödsolyckor och så småningom självmord i barnaskaran.
de Vigan börjar rota i det hela efter sin mammas självmord. Det är hon som hittar mamman i hennes lilla lägenhet, hon hann bli sextio år.
Mammans liv visar sig så småningom ha varit rejält trassligt, hon var bipolär och hon utnyttjades eventuellt sexuellt av sin pappa. Att pappan utnyttjade andra unga kvinnor i familjens närhet står utom alla tvivel, liksom senare en yngre syster.

Ja, här finns alltså trassel och tidstypiska tablåer i övermått. Intervjuer och en lagom dos självrannsakan - Men får man verkligen göra så här?

Blir det då bra? Nja. Jag gillar ju inte sorten. Jag föredrar ju fiktionen och kompositionen, så jag tycker inte det. Här saknas dessutom en mer begåvad författares (Houellebecq t ex) lek med det egna jaget. de Vigan staplar händelser och intervjuer, antaganden och resonemang. Inte långtråkigt men liksom pliktskyldigt. En Duktig Flicka som skriver om sin mammas tragiska öde.
Samtidigt blir man övertygad om att det faktiskt var tragiskt, och mamman blir i vissa stunder snudd på gripande. Ändå... läser jag hellre annat.

Pojken som ville sova, Aharon Appelfeld

Aharon Appelfeld är för mig en ny bekantskap. Jag fick tipset om hans senaste bok av en snacksalig god vän som klämde ned mig på en parkbänk och pratade om allt mellan himmel och jord tills jag lyckades komma undan.
Men jag höll i minnet titeln på boken, för jag tyckte alltså att det lät intressant.

Läsningen gav anledning till en hel del googlingar. Först författaren, Appelfeld, som alltså är en israelisk författare född på trettiotalet i Bukovina, ett område som inte "finns" längre. Då Appelfeld föddes tycks det ha varit en del av Rumänien (och Dubbelmonarkin?) men nu är det en del av Ukraina.

Hur som helst, Appelfelds familj var tysktalande och judisk, och boken, Le garcon qui voulait dormir (Editions de l'Olivier, översättning till franska av Vléri Zenatti), börjar där ett antal judiska flyktingar efter långa förflyttningar efter andra världskrigets slut slutligen befinner sig i ett läger på en strand i Neapelbukten. Resan dit var lång, förstår man, och bokens huvudperson är en pojke, tretton, kanske fjorton år gammal, som hela tiden sov. De andra flyktingarna ömsom bar, ömsom ledde denne sovande yngling, fram till lägret.
Här blir han så småningom tvungen att vakna, i alla fall litegrann, trots att han egentligen inte vill. För i drömmen är han fortfarande hemma i huset vid Karpaternas fot, tillsammans med sina föräldrar i en vardag där allt är sig likt.
På stranden i Neapel dyker en man upp som tar sig an just de unga pojkarna, övriga flyktingar lever i något som snart på avstånd ser ut som ett typiskt flyktingläger. De håller på med sin "småkommers och sina trix", har ingenting att göra. Medan de blivande unga männen däremot får erbjudandet att träna fysiskt och hårt samtidigt som de lär sig hebreiska.
De springer, gymar och skanderar hebreiska klassiska dikter. Och ju starkare och mer involverade i träning och nytt språk de blir, desto avlägsnare ter sig flyktinglägret, samtidigt som det hos huvudpersonen skapar smärta och förvirring. Han vet att han egentligen hör samman med dem, de talar hans språk, delar hans minnen. Nu håller han, tillsammans med de andra unga pojkarna på att bli någon annan.  De tränas för krig, och de tränas för att bli medborgare i den stat som så småningom ska komma att födas, Israel.
Men musklerna växer och tillsammans med dem hebreiskan. Om än bara muntligt, de har inget som helst skolmaterial. Och i och med det så får pojken, som fortfarande helst vill sova och ibland gör det ännu ett par dygn i följd, svårare och svårare att prata med sin mamma och pappa. I drömmen.
Så småningom bär det iväg med båt till Palestina, där installeras ungdomarna på en gård och de bygger terrasser och de planterar träd. De uppmuntras starkt att byta namn, Erwin blir Aharon, och de har egentligen bara varann och tränaren. En av dem tar livet av sig, en pojke som inte ville byta namn. Begravningen är en själlös historia tills en av de andra pojkarna går fram och ber en traditionell bön på jiddish - något som heller inte uppmuntras i det nya landet. De konstaterar att de alla kommer från familjer där böcker, språk och konst varit deras föräldrars arbeten.

Så småningom blir det krig och Aharon skadas svårt i benen. Nu får han tillfälle att sova igen, att träffa mamma och pappa och alla släktingar, fortfarande i drömmen, och att bemöta deras förebråelser och deras oförstående frågor. Beslutet mognar så sakteliga fram i Aharon, han ska, precis som sin pappa, bli författare. Men det på hebreiska.

Det här är på sätt och vis en helt otrolig berättelse, det är berättelsen om hur man ur askan, de små folkspillror som fanns på olika flyktingläger (antar jag) i hela Europa, bestämmer sig för att bygga en nation, ett folk, en stat. En som "inte ska ledas till slakthusen som boskap" igen. En som ska stå emot allt. Men det är också berättelsen om den förlust som den här unga generationen judar fortfarande är medveten om. Inte bara familj och släkt, utan den förlust av en hel kultur, som de strandsatta flyktingarna som bar pojken som ville sova representerar.

Jag träffade en gång en kille, född på femtiotalet, som kallade sig "israel". Han tyckte inte att det mest typiska med honom var hans judiska identitet, nej, han var israel. Han var fysiskt stark, mycket energisk och han hade, vid trettiofem års ålder, redan deltagit i två krig. Han talade amerikansk engelska och hebreiska, förutom bruten svenska.
Well, Appelfeld och hans generationskamrater var väl de som gjorde honom så att säga möjlig.
Man byter språk, namn och plats, man tonar ned det religiösa till ett minimum. Man blir någon annan. Och priset är högt, mycket högt. Men man förstår samtidigt att något annat alternativ egentligen inte finns. Utom i drömmen. Eller i litteraturen.

En bok och en film

Dottern går andra året på gymnasiet och jag tror att de i ämnet franska håller på med romanen detta läsår. Det skulle i vilket fall som helst förklara att hon började på La prinsesse de Clèves, ett franskt standardverk i genren, alltså den första moderna franska romanen (jfr Strindbergs Röda Rummet hos oss, drygt tvåhundra år senare).
Nå, hon övergav prinsessan ("för lång") till förmån för Moderato Cantabile av Marguerite Duras.
Hah! sa jag, du vet väl att Duras, otroligt nöjd med sig själv, någonstans skrev att hon kunde skriva långa långa partier som var fullständigt obegripliga också för henne själv.
Dottern såg slokörad ut men var ändå nöjd med formatet, 123 glesa sidor.
Efter avslutad läsning bad hon även mig läsa boken och eventuellt hjälpa henne med de instuderingsfrågor hon fått.
Okej, jag läste, och det var ju snabbt gjort.
Typisk Duras-grej, kom ut 1958, handlar om en sorts femtiotalets Madame Bovary, det vill säga en kvinna så insnärjd i sociala konventioner (gift, hemmafru med halvlitet barn) och med ett så långtråkigt (borgerligt) liv att hon är beredd att göra i stort sett vad som helst för att ta sig ur alltsammans.
Och så gör hon det, men med mörka undertoner och filmiska klipp, som alltid hos Duras.

Samtidigt, men utan något samband med (concomitant) dotterns läsning ska sonen göra ett jobb om ett konstverk (målning, skulptur, musikstycke, film, etc) från 1900-talet. Efter visst letande föll hans val på Jacques Tatis Mon Oncle, också den från 1958.
Som alla vet så driver här Tati med det moderna samhälle som växer fram efter kriget, han är särskilt uppmärksam på arkitektur och inredningsdetaljer. I kontrast till den sprillans nya och helt omöjliga villa som den lille pojken bor i med sin mamma och pappa finns den gamla staden kvar, rörig, tillåtande och charmerande. Och i gränslandet mellan dem båda, obebyggda tomter där en flock hundar springer fritt, leker också ett pojkgäng och gör bus.
Familjen är kärn- och bilen är en huvudrollsinnehavare, liksom fabriken där man tillverkar plastslangar och där pojkens pappa är direktör. Alla som hör till villaområdet och den uppåtsträvande medelklassen (föräldrarna har en bjudning) finns dock egentligen kvar inom samma konventioner och ramar som Duras målar upp.  I Tatis fall är det onkeln och det modernas brister som lockar till skratt och någon sorts befrielse.

Konstigt nog är det Duras verk som känns mest daterat. Åtminstone tycker jag det. Antagligen för att den hårda sociala kontroll som en "fin flicka" fortfarande på 50-talet levde under, till en viss del är borta.
Likaså är den korthuggna filmiska stilen sedan dess exploaterad till fullo. Vilket inte hindrar att Duras fortfarande är en av de bästa på den. Boken är fortfarande helt klart läsvärd, särskilt som kurs i att som författare inte säga för mycket. Duras är föredömlig i sin snudd på obegriplighet.

Och tiden är fortfarande intressant, gen genombrytande modernismen, normbrotten som fortfarande är brott. Skandaler, sensationer.
Idag krävs liksom så mycket mer för att bryta mot normer, eller hur? Man måste göra en Heberlein för det, verkar det som.
Fast kanske gjorde Duras det, på sitt sätt. På sin tid.

Ja, ungefär så mycket orkar jag läsa om dessa två moderna klassiker. Hej.

Novell med sonen

På sonens faktiskt enträgna uppmaning har jag läst en novell av författaren Vercors. Det är alltid roligt att läsa tillsammans med någon, och han tyckte alltså att den här storyn (Le silence de la mer) var bra, vilket man nog får säga förvånade mig.

Hur som helst, historien utspelar sig någonstans i det av Tyskland ockuperade Frankrike. En gammal man, berättarjaget, bor tillsammans med sin brors- (eller syster-)dotter i ett fint gammalt stenhus där vinet klänger på fasaden och allt är liksom gott och stilla. Förutom att de är ockuperade då.

Tysken som dyker upp är lång, blond, tjusig och drömsk och har förstås ett von-namn. Hela novellen utspelar sig i det rum där brasan brinner och berättaren röker pipa om kvällen, flickan stickar eller handarbetar. Tysken, å sin sida, kommer in utan att knacka med förevändning att värma sig vid elden. Husets båda invånare tiger, de tiger sig igenom tyskens monologer och han i sin tur berättar om sin syn på Frankrike, som han älskar, på musiken - han är kompositör och säger att det är det enda område där det tyska överglänser det franska. Han läser nöjt upp alla författarnamnen i den franska hyllan. Han drömmer om en förening mellan tyskt och franskt, romantik och upplysning, och han raggar på systerdottern. Hon i sin tur svarar inte och ser honom aldrig i ögonen. Den tigande fransyskan blir liksom hela Frankrikes motstånd, och den talande tysken en förförisk propagandist som på sätt och vis lyckas.
Men, efter en permission i Paris, har poletten trillat ned i tyskens skalle. Han har umgåtts med partibröder och förstått att tyskarna inte alls har för avsikt att göra något bra med Frankrike, tvärtom är de där för att förstöra den franska själen, kulturen och allt vad franskt heter.
Det är en fantastisk scen när han kommer tillbaka. De båda vid brasan har vant sig vid hans närvaro. Då han kommer tillbaka visar han sig inte förrän efter en vecka i huset. Han segar sig nedför trappan, vilket de hör, han väntar en evighet och sen knackar han - vilket han aldrig gjort tidigare. Han väntar och han knackar igen, och berättarjaget känner sig tvungen att säga Stig in. Innan han gör så ser han en rörelse av smärta i systerdotterns ansikte och hon säger att tysken kommer att ge sig av.
Nå, nu står tysken där i full uniform, han stannar omramad av dörrkarmen, han är likblek och orörlig - det enda han inte har kontroll över är sin ena hand. Den rör sig neurotiskt, darrar och krampar. Till slut tar han då till orda och berättar vad han varit med om. Detta nästan på ett Gösta Berlingskt sätt (igen), svetten pärlar, ansiktet är som en vitkalkad mur med saltfläckar. Orden kommer stötvis och stammande...
Han berättar att han begärt och beviljats förflyttning, till "helvetet" i öster, vilket mest kan tolkas som ett självmord.
Och berättarjaget konstaterar torrt: de böjer sig alla, till och med denne man böjer sig och lyder.
Systerdottern å sin sida svarar för första gången på tyskens ord då han säger adjö.

Flott novell som publicerades illegalt i Paris redan hösten -41 och som kom att få stor betydelse för det franska motståndet. Flott också för att den utöver av att använda sig av klichéer, faktiskt lyckas få till ett par personporträtt som lever.

Och sonen då? Ja, han tyckte att det var en sorglig historia och att tysken var "en bra tysk". Och det var han ju. Det bästa av allt det tyska - och ändå gick det åt helvete.
Dessutom gillade han det precisa språket och hur mycket sades utan ord, i gester, i blickar. 

Bäst av allt tyckte jag var det inledande stycket som var skrivet med ett tillbakablickande perspektiv. Tyskarna kommer, de installerar folk och material i fransmannens lada, den byggnad han använder som "ateljé". Han noterar även senare att de plockat sönder hans staffli och satt en del av det i ett hål i muren för att binda sina hästar vid.
Det är samma sak som den ryska ockupantens användande av det tyska gamla fina pianot i den estniska familjens beslagtagna hus i Ocksanens roman. Fastän de band får vid instrumentet.
De är barbarer, är budskapet. Tro inget annat. De är verkligen barbarer.

Rensning

Jag har läst Sofi Oksanens roman Rensning. Det är nu inte en fransk roman, men det är ännu mindre en svensk roman. Så var jag än lägger den här texten så blir det fel, men jag har ju redan börjat med Joseph Roths romaner här, vilket är lika fel.

I somras läste jag också ett par svenska romaner som inte är värda att nämnas för de var för dåliga. I en av dem läste en ung man "fransmän och ryssar", det vill säga stora klassiska romaner. Får vi väl utgå ifrån, även om de inte lämnade några som helst spår i svenskens text. Hur som helst. Låt den här bloggen behandla stora romaner.
Då passar Oksanens perfekt. Den handlar alltså om Estland under 1900-talet. Landets moderna historia speglas genom två kvinnoöden, en gammal kvinna och en yngre. Genom romanen sveper tyskar som hastigast och ryssar som kommer för att stanna. Boken centrala handling är vad som händer med människor då friheten inte längre finns där. Vilka spår diktaturen och bödlarna sätter i folk, och vilka människor som liksom kommer till sin rätt då gangsters härskar. Människor som får oss att undra hur de egentligen är skapta, människor med luckor, moralglapp, noll empati, såna människor. De verkar i diktaturen liksom blomma upp.

I Oksanens på många sätt realistiska roman, hon väjer inte för det smutsiga, som någon recensent citerades på baksidan, finns också ett stråk av saga och poesi. Det är lite som att läsa en modernare variant av Selma Lagerlöf, för mitt i  stöveltrampet och förhören och snikandet och överläggandet så finns också människor som är raka och tror på ett fritt Estland och som älskar varandra och som är ungefär som Gösta Berling, liksom. De syr brudtäcken och tål inte lukten av ryssar. De har hårkronor och sockerskålar i fint porslin från den estniska tiden.
En tydlig bild: En estnisk familj blir skickad till Sibiren och den ryska familj som flyttar in använder stället som fårhus. De binder fåren vid ett piano. Ett tyskt piano av god kvalitet.
Romanen igenom glimtar det sådär av strimmor av kultur och någon sorts mänsklig värdighet som några av karaktärerna ändå lyckas behålla, men som på det stora hela taget sopas bort av ryska traktorer, ryska grisar i mänsklig form och den moraliska upplösning som blir resultatet.
Romanen tar sig också in i det nittiotal där de kommunistiska rövarna ersätts av rysk maffia. För den enskilda människan är skillnaden inte så stor.
Genom romanen pyr dock hatet, huvudpersonens drivkraft är avunden, och den visar sig passa bra in i diktaturen. Det är inte en roman som Hans Nådes tid, som jag minns som en bok som visar vad en ond tid gör med i stort sett vanliga människor, det är en roman som visas vilka som tar sig fram i en ond tid.

En stor roman tycker jag gott att man kan säga att det är. Läs den om ni inte redan gjort det. Finns i pocket.

Nådens tyngd

Le poids de la grace heter Roths bok på franska. Om jag minns rätt heter målningen på omslaget (fransk pocketutgåva) något i stil med "ung hasidim", vilket jag nu googlat på. En hasidim är helt enkelt en ortodox jude.
Och ja, ortodoxa judar är vad boken handlar om. Fast inte bara, den handlar förstås också och mest, på ett storartat sätt om vad det är att vara människa. Existentiella frågor, mina vänner.

Mendel Singer är fattig lärare i bibelläsning i en rysk by nånstans kanske i samma trakter som den unge Trotta kommer till som nybliven officer. Himlen är väldig och syrsorna spelar i natten, liksom grodorna kväker. Fast här är förstås omgivningen rysk, men det har inte så stor betydelse. Den lilla judiska familjen är fattig, Mendel har samma yrke som hans pappa och hans farfar haft, de är lärda och fromma, begär inte mer än att få vara kvar vid liv, om ens det.
Hans hustru, Deborah, är dock mer framåt, eller vad man nu ska kalla det. När familjens fjärde och sista barn är gravt vanskapt är det hon som reser till rabbin med det för att få någon sorts råd med framför allt hans välsignelse. Rabbin säger att hon aldrig får överge sin krympling till son, att han kommer att bli frisk och att han kommer att bli en stor man.
Detta är sen liksom bokens gåta. För den rysk-judiska familjen lever i den tid då t ex ett land som fattiga Sverige såg en fjärdedel av sin befolkning migrera. I början av boken skymtar det rysk-japanska kriget, så småningom bryter det första världskriget ut.
Så naturligtvis lämnar familjen, eller det som är kvar av den, det vill säga dottern och föräldrarna, det vanskapta barnet borta i den ryska ödemarken, och de gör så därför att de känner sig tvungna att för dotterns skull följa efter den son som emigrerat till Amerika. Hon ränner nämligen efter kosacker, ve och fasa. Den äldste sonen har själv blivit en i Mendels ögon, då han efter värnplikten trivs i armén och stannar där. Själv säger sonen att han vill äta gris, dricka vodka och jaga efter flickor, faderns fromma liv med bibelläsning och kosherkäk intresserar honom inte.

I Amerika, i det nya landet, blir den decimerade familjen, och i synnerhet Mendel, en sorts underlig ålderdomlig kvarleva i ett modernt land. De bryr sig aldrig om att lära sig engelska, hela den amerikanska jakten efter pengar och framgång är dem djupt främmande. Det enda de egentligen bryr sig om är barnen de lämnade bakom sig, ångern är avgrundsdjup, de tar för givet att den vanskapte är död (krig och revolution), trots att de försökte ordna det bra för honom då de åkte iväg, kosacken har säkert gått samma öde till mötes eftersom han rapporterats försvunnen i det nya kriget.
Och de kan inte åka tillbaka, också beroende på det nya kriget.
Så småningom inkallas (eller om det är frivilligt) även den amerikanske sonen som i staterna bytt bort sitt judiska namn mot det mer lättuttalade Sam, och de är kvar med dottern, som fortsätter att ränna efter karlar...

Jag ska inte säga hur det går. Bara några rader om de teman boken i mina ögon rör sig kring.
Först och kanske främst det främlingskap som den judiska familjen först känner och lever som något självklart på den ryska jorden. Här är deras hem, de känner inte till något annat, även om de kan allt om sina förfäders historia som den berättas i Bibeln. Då de lämnar denna jord för Amerika blir detta främlingskap än större, trots att hotet i form av t ex pogromer från omvärlden inte längre finns.
Så familjen, barnen som på olika sätt frigör ifrån detta som är den fromme judens liv och lott, hjälpta av tiden, av de stora uppfinningarna, av järnväg, oceanångare och moderniteten. Barnen som inte heller är lika sina föräldrar, blir nya individer, barn av en annan tid.
Och så detta hur man hanterar olyckan, ödet om man så vill. Själva tyngden i tillvaron, inkarnerad av en liten krympling med krumma ben, rynkor och överdimensionerad panna, ett litet liv som får kramp och andnöd och blir blå av ansträngningen bara att överleva utgör. Och som man ändå älskar. Eller som man just därför älskar.

Slutligen, det här är en bok som på samma gång är lågmäld och i paritet med grekiskt drama. I en scen av ofattbar olycka sliter en av figurerna sitt hår, som man brukar säga. Men nej, det sker alltså på riktigt, människan tar sitt hår, slinga för slinga och rycker upp det med rötterna. Metodiskt.
Och grejen är att man, som läsare, tror på det.
Något som alltså gäller hela framställningen, den snuddar vid Bibel och saga och den moderna drömmen om frihet på samma gång.
Läs den!

Judar på vandring

Det är nu mer än en vecka sen jag läste första delen av den här boken, det vill säga Juifs en errance, Judar på vandring, på flykt, eller irrande judar, kanske. Författaren är Joseph Roth och boken är alltså översatt från tyska. Den är, om jag minns rätt, skriven någon gång på tjugotalet, men i min utgåva fanns två efterord som skrivits till vid senare utgåvor. Det sista i slutet av trettiotalet, då Roth uppenbarligen var helt på det klara med vad som höll på att hända i Tyskland och där han i stort sett bara kunde beklaga (ett alltför svagt ord, men kommer inte på något bättre) detta.

Boken handlar om den judiska kulturen i Östeuropa, samt vad som händer med den och judarna själva då de flyttar västerut. Men själva grunden är i öst. Jag skulle till och med säga att Roth hävdar att judens grund är detta Östeuropa. I den mån juden har något hem så är det där. Han är alltså inte sionist, han tror över huvud taget inte på nationer, så då finns det ju ingen poäng med att tro på en som heller inte finns i nuläget. Då. I Radetzkymarschen låter han den gamle prefekten säga något i samma stil. Nationer kan han inte riktigt tro på, folk - ja, men knappast den sortens gränser som nationerna utgör. Det kan aldrig gå väl, menar han.
Sen innehåller boken en sorts reportage eller tablåer, han betraktar utifrån djupt troende judar i små samhällen i öst. De är mycket fromma och mycket världsfrånvända många gånger. De studerar och läser Toran och gråter över sin obönhörliga Gud och lever ungefär som de alltid har gjort. Han beskriver också sådant som för oss sekulariserade västerlänningar ter sig smått barbariskt - arrangerade giftermål mellan ungdomar i nedre tonåren t ex. Dock förekommer aldrig våld. Juden är enligt Roth en mycket fredlig människa. Det är en del av hans kult och hans djupaste övertygelse. Våld är alltid fel, och även här kommer alltså nationstanken med sitt krav på alla medborgares bidrag till ett försvar, i kollision med den fromme judens övertygelse.
Och han är heller inte någon vän av assimilering - det innebär bara att man lever mindre pietetsfullt och är en väg mot slutet.
Många av tankegångarna och själva ödena, de judiska i öst alltså, känner jag igen från Némirovskys böcker. Den fattige som drömmer om väst, om rikedom och kanske till och med lyx. Alla har en rik kusin som redan flyttat.
Men väl i väst väntar immigrantens öde, det är alltid fel på papprena, man får aldrig det där uppehållstillståndet om man gör som myndigheterna säger. Man måste anpassa sig. Ändra sitt namn till namn som passar i dessa samhällen, jobba på sabbaten - anpassning rakt igenom. Gör man inte det så blir man skickad tillbaka.
Och kusinen som varit där längre och som redan kommit ett par pinnhål högre på den sociala skalan vill inte kännas vid sin släkting som kommer smutsig och bonnig (fel ord men i alla fall), full av ohyra från någon östeuropeisk håla.
Det är med andra ord ingen bra sak att irra, att vandra, att flytta. Kanske är det bättre att bara drömma om hela härligheten, det tolkar åtminstone jag som ett underliggande budskap.

I förhållande till Roth själv blir ju detta lite tvetydigt. Han har ju flyttat. Han har ju kommit upp sig. Han jobbar förmodligen på sabbaten och han har i den mån han en gång levt annorlunda, i vilket fall som helst slutat med det. Att leva fromt.
Men hans sätt att beskriva dessa judar i öst, kvar i det han lämnat, får mig att tro att han inte har lika djupa rötter som de ned i fromheten. Han är något av en främling inför det hela och det främlingskapet tolkar jag som medfött - eller en del av hans uppfostran alltså. Också här finns ett släktskap med Némirovsky som ju var dotter till spekulerande och rika judar. De hade intet kvar av gudsfruktan och pietet, kvar var bara den materiella sidan, affärsförmågan, det smorda munlädret.
Och hon hatade den ytligheten.
Det verkar nu Roth också göra, men båda tycks de mer eller mindre lämnade i sticket vad gäller sitt folks sätt att leva traditionellt - av sina föräldrar.
Némirovsky skrev sig fram till en djupare förståelse för judarna, genom trettiotalet i Frankrike. Kanske är det vad även Roth gör. Men för att vara säker på det måste jag läsa mer av honom. Vilket jag har för avsikt att göra.

Hej

La marche de Radetzky

Enligt förordet kallar Roth den här militärmarschen som för övrigt fungerar som berättelsens credo, för konservatismens marseljäs.

Jag har alltså läst denna bok i fransk översättning, skriven av Joseph Roth (på tyska), utgiven 1932. Roth själv, som var av judiskt ursprung blev strax tvungen att fly och gjorde så till Paris, där han dog 1939.

Roth har med andra ord stora likheter med Némirovsky, som ju också hade judiskt ursprung och som som försörjde sig på sin penna, hon i Frankrike, han i Tyskland - så länge det nu var möjligt. Båda skriver också om söndervittrande imperier, Némirovsky om det ryska och Roth om Österrike-Ungern.

Och det är vad Radetzkymarschen handlar om, ett land (fast flera), en kultur (fast flera) som bildar något åtminstone i romanen, som liknar ett rum, en värld, som då boken skrivs, inte längre finns. Att läsa blir på sätt och vis som att sitta med teaterkikaren och se in i dessa miljöer, på dessa (delvis fiktiva) personer. Roth riktar vår blick. Han är fenomenal på det, då han har både de bärande detaljerna, och är kapabel att ta det stora greppet - det som överbryggar både tiden, en epok, och rummet, ett imperium.

Så då får vi följa dels en familjs öde, tre generationer Trotta i det habsburgska väldet, och dels själva väldet - genom den mycket unge tillträdande kejsaren, som sedan är både en biperson i historien men också ett centrum, en monark av guds nåde vars undersåtar uppfostras in i lydnad och trohet. Heder, ära, plikt är ord som är lika naturliga och levda som vatten och gräs för svenskar av idag ungefär.
Trottas är bönder av slovenskt ursprung, den förste vi får möta räddar som ung underofficer livet på den unge just tillträdde kejsaren, Frans-Josef. Detta gör att han adlas och att hans som och senare sonson har ett alldeles speciellt och djupt förhållande till monarken, vars personliga hjälp de sedan liksom räknar med. Dessa två män är de som sedan inkarnerar historien. Den äldre är prefekt(?), statens man i en liten garnisonsstad någonstans i väldet. Hans son blir, likt farfadern, officer och tjänstgör i ett par andra små garnisonsstäder, den sista på gränsen mot Ryssland. Genom deras öden speglas sen hur imperiet så sakteliga knakar i fogarna. Stommen är statens tjänstemän (prefekten), och armén (underofficeren). Och när dessa, kejsardömets tjänare, inte längre finner någon mening med det de gör, är slutet förstås redan nära. Runt hörnet.
I slutet av romanen, som sammanfaller med första världskrigets utbrott, är släkten Trotta, som nog aldrig kan kallas särskilt fertil, utdöd.

Så hur gör då Roth detta? Hur åstadkommer han själva känslan av dammiga garnisonsstäder med alldeles för många män som i väntan på ett krig som liksom aldrig kommer övar exercis på sandiga fält och dricker "nittioprocentig"  sprit? Och hur får han oss att begripa hur lurade dessa män egentligen är?
Vid läsningen tänkte jag ofta på Farmor och Vår Herre. Hur fjällen i bokens mitt faller från Farmors ögon och hon ser. Ser det egna självbedrägeriet, går mot slutet med vidöppen blick.
Trottas fjäll faller liksom pö om pö. Små besvikelser blandas med större. Klantighet blandas med större olyckor. Brist på vältalighet och savoir vivre ställs mot kvinnor, och män, av värld. Det är ett sakta dalande där ungdom övergår i medelålder och ålderdom, i sonsonens fall snart påskyndat med den högoktaniga spriten. Faderns besvikelse över sonen och hans beslut att så småningom avsäga sig sin förmyndarställning gentemot denne, sammanvävs med hur han abdikerar successivt från sin tjänst. Hur han liksom finner den stundtals ointressant.
Det är, kan man också säga, en djupt patriarkal struktur som faller sönder. Kvinnorna i boken är så gott som inga, mödrarna dör snart efter att ha fött den ende sonen.
Men det är inte Trottas fel (på sätt och vis till skillnad från Farmor), det är ett helt rike, en hel kultur som sakta vittrar, de bara följer ett större skeende, kan inte göra annat.

Det är en rasande skicklig komposition. Vita handskar och perfekta uniformer, dragoner och uhlaner, nyadlade baroner och gamla markägande grevar. Schackbräden på kaféer och så, överallt kejsarens porträtt, fullt med fluglortar på bordellen, annars i bättre skick, åtminstone i början, och marschen, också den sönderslagen av ett självspelande piano på samma bordell. Men igenkännlig.
Kejsarens porträtt sammanfaller åtminstone för sonsonen med porträttet av farfadern, han som räddade kejsaren i Solferino, och som blickat ned på barnbarnet från en höghöjd i herrummet hos pappa prefekten.
Det är också en bok om klassresan, genomförd på tre generationer under det artonhundratal som är denna resas start - för de allra flesta. Och det handlar också om den vilsenhet just barnbarnet känner inför denna resa, inför sitt ursprung - som han vet inte är militärens, men bondens i en landsända han aldrig satt sin fot i, och som han vagt önskar se, komma tillbaka till. Men som de flesta önskningar av mer personligt slag så blir inte heller denna särskilt tydligt formulerad och än mindre förverkligad.

Man kan tänka mycket efter läsningen av den här romanen, det som slår mig är att för att man ska kunna se en tid och ett rum tydligt så måste man lämna dem. Sen kan man, om man är en Joseph Roth, skriva fram dem igen. Tydligare än de någonsin var i verkligheten.
Stor konst, kan man också kalla det.

Skolläsning

läser obligatorisk läsning för barnet som går första året på gymnasiet. Le parti pris des choses, av Francis Ponge.
För den som orkar läsa på wikisidan jag länkar till ser man att boken tycks vara översatt till svenska av Jesper Svenbro.
Man ser också att Ponge "beskriver apelsiner, potatisar och cigaretter på ett poetiskt vis".
Och det är väl vad han gör. Till potatisarna och cigaretterna kan läggas molusker(?), ostron, små lådor, björnbär, bröd, eld och räkor. Med mera.
Ungefär så.

Och det hela är mer än lovligt irriterande. Kanske totalt meningslöst. Ponge hängde tydligen med surrealisterna, han var kommunist ett tag men gick ur partiet, han skriver också i alla de här bitarna, åtminstone enligt fotnoterna, alluderande på alkohol, liksom han ofta skriver tvetydigheter med kängor åt kyrkan och liturgin.
En riktig modernist med andra ord, och precis som alla andra i sin generation gediget klassiskt skolad. Vad vore le Corbusier utan de klassiska ordningarna och den nya betongen? Eller Giacometti utan motsvarande arv inom den klassiska skulpturen?
Ponge gör ready mades av ord, enligt någon av alla de uttolkare som också ryms i denna lilla skolvolym. Han ritar öga näsa mun på kvasten - bildligt - då han ger tingen egenskaper och tankar.

Mina barn verkar på fullt allvar tro att Zola, Balzac och Hugo skrev tjocka tråkiga böcker för att senare generationers skolbarn skulle plågas.
När jag läser Ponge är jag nästan benägen att hålla med dem. Jag har, med få undantag, svårt för de första modernisterna, de som bröt marken, de som gjorde oss andra, långt senare, urarva.
Men nu är han historia precis som de andra gubbarna. Och han är verkligen inte roligare.
Jag gillade en enda av dessa texter.
Les plaisirs de la porte - Dörrens njutningar

Resten kunde jag vara utan.

En avant, route!

Har läst denna bok som handlar om att gå till Kompostella. Författarinnan, Alix de Saint-André är nog ungefär i min ålder och hon berättar här på det som förr i tiden kallades ett kåserande vis om sina pilgrimsfärder till Santiago. Hon har gått dit flera gånger, och hon har tagit olika vägar.

Saint-André är troende, eller påstår sig vara troende på ett modernt vis, hon både är det och inte är det, som den där katten i den där lådan som liksom är det ultimata beviset för modernitet för somliga. Katten som både är död och inte död och som hon (förstås) nämner.

Hennes grej är den här vägen, El Camino. Hon gör bekantskaper på den och hon berättar om dem. Ibland dråpligt, ibland rätt fint på gränsen till rörande.
Ändå.

Ändå är det nånting som stör mig med alltsammans. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, kanske måste jag sätta ord på min egen mycket lilla erfarenhet av samma upplevelse som jag just gjort. Först då ser jag möjligen vad det är som inte stämmer. Eller saknas. Eller vad det nu är...

Trots det är nog boken läsvärd, i synnerhet som praktisk vägledning, bra tips helt enkelt för den som ska ge sig ut på franska och spanska pilgrimsleder.

Sammanfattning Weiss biografi

Har läst ut Jonathan Weiss biografi över Irène Némirovsky, och till skillnad från den tidigare biografin jag tröskade mig igenom som ofta slog över i det sentimentala och spekulativa, är det här en saklig framställning som tar fasta på den historiska och politiska kontexten.
Némirovsky kom från rysk-judisk högborgerlighet. Hon uppfostrades på franska vilket gjorde henne till en främling i Ryssland. Hennes föräldrar var sekulariserade judar vilket delvis gjorde henne till en främling också i judenheten.
Familjen flydde under den ryska revolutionen, tillhörde den vita sidan. De installerade sig i Frankrike där Némirovsky under trettiotalet lyckades skaffa sig en position som författare. Hon och Colette var de enda kvinnliga författarna under denna tid som kunde leva på sin penna. De skrev båda i högerpressen, något som för Némirovsky kan te sig motsägelsefullt eftersom det var denna som var starkast antisemitisk.
Samtidigt var hennes vilja att integreras i den franska borgerligheten, motsvarigheten till hennes egen ryska miljö, enorm.
I verket ser man hur hon inledningsvis beskriver judar med tidens antisemitiska kichéer, men inte bara. Hon ser dem också som produkter av en miljö.
Under den tilltagande antisemitismen under trettiotalet lutar hennes författarskap mot att beskriva en fransk borgerlighet med starka rötter i plats och tradition där familjen står i centrum. Hon ser uppenbarligen detta som ett bättre förhållningssätt än det som rådde i hennes egen miljö. Hon idealiserar ett traditionellt Frankrike.
Så småningom, mot slutet av trettiotalet konverterar hon till katolicismen vilket ger hennes författarskap en ny moralisk dimension - några av hennes (judiska) karaktärer från denna tid finner nåd, något som tidigare inte förekommit. Tidigare var de oftast beskrivna utifrån myten om den vandrande juden, den fattige juden som tvingad av omständigheterna slåss för sitt levebröd och som tappar sin moraliska kompass i denna kamp.
Den franska staten däremot vägrar henne franskt medborgerskap under samma tid.

Mot slutet av sitt liv, isolerad på franska bonnvischan ser hon också vilka hon kan lita på i nödens stund - och de är få. Märkligt nog är den tidning som inte slutar att publicera henne den extremhögra Gringoire som har tydligast antisemitisk inriktning. Weiss ser hur denna höger samtidigt som den fördömer är fascinerad av judenheten och hur chefredaktören faktiskt beundrar Némirovsky som författare.

Weiss bok beskriver den krångliga och mångfacetterade verklighet Némirovsky befann sig i, och sätter in hennes liv och verk i ett sammanhang som gör dem begripliga.
Han avslutar med att säga att Némirovsky inte har någon direkt motsvarighet i den franska litteraturen även om många ryssar övergått till att skriva på franska.
Hennes kulturella identitet som fransktalande kvinnlig författare, visar sig i slutändan inte vara henne formella identitet. Han visar också hur hon i sitt verk blir lojal med sin grupp, den judiska, och hur hon försöker skapa sig just en identitet i litteraturen utan tidigare motsvarighet. Hon har så att säga ingen att följa här.
Hon dör i koncentrationsläger 1942 efter att ha varit där i en månad i en epidemi av något slag. Och då är hon fortfarande rysk/sovjetisk(?) medborgare av judisk härkomst - och inget annat.

Mer Némi

Har hittat ännu en biografi över Némirovsky, denna gång skriven av en amerikansk litteraturvetare, Jonathan Weiss.

Och den verkar bättre än den förra jag läste, som var tjatig och lite komplicerad.

Weiss projekt är att läsa verket i ljuset av livet och vice versa. Han koncentrerar sina frågeställningar kring det judiska arvet och hur hon hanterade det, adoptionslandet, Frankrike, som i sin tur inte "adopterade" henne. Han förefaller, av förordet att döma, även iaktta den förändring författarskapet hann med med tidens gång, det vill säga från någon sorts antisemitsim till solidaritet med det egna ursprunget och också den del av det som inte var hennes, nämligen den fattige jiddish-talande östjudens.
Det mesta i Némis liv och verk är ju motsägelsefullt och inte särskilt svartvitt. Det är det jag gillar med henne (förutom det otroligt vackra språket) och det är det Weiss förefaller ta fasta på.

Har börjat läsa och den verkar alltså bra!