314 sidor av Noréns dagbok

översatta till franska, Le journal intim d’un auteur, utgiven april 2009 blev en del av min påsklektyr. Och eftersom jag läst den på franska så hamnar mina tankar om den här.
Översättningen till franska känns bra. Jag har inte jämfört med originalet, men i mitt huvud känns fortfarande texten svensk, och det beror inte bara på de många namnen, utan också på meningsbyggnad och ordval. Det här är inte någon litterär franska. Men den har ändå bitvis en viss skönhet och den har helt klart en egen ton, eller stil, dåra.

Det handlar om perioden 1 augusti 2003 till och med sista juli 2004, alltså två år.
Vad händer under de två åren? Det viktigaste verkar vara att Norén sätter upp en pjäs i Nanterre utanför Paris, vi får höra om förberedelserna (resväskor som packas, rum som reserveras etc) och sen själva pjäsen och så perioden efteråt då det som så att säga för dramaturgins skull måste avslutas är Noréns partners, ”A”s, graviditet.

Två år i en svensk, internationellt erkänd regissörs liv.

Minns när jag skriver det här en diskussion mellan Sigge Eklund och Crister Enander, om hela boken. Sigge menade att det var en jädra bra och liksom renanande bok, Crister menade att det var narcissistisk smörja. Deras diskussion sammanfattar också i rätt stor utsträckning mottagandet av boken - det uppstod två tydliga läger.
Och utan att kunna se den här boken varken som så usel så dess belackare menade att den var eller som det där reningsbadet hejaklacken kände av så kan jag förstå både Sigge och Crister.
Eller rättare sagt, jag ser många poänger med boken, men jag ser också många frågetecken och något som antingen är en sorts koketteri eller en alltför snabba reflexioner. I alla händelser iakttagelser som för mig hade behövt en fördjupning.

Den första frågan jag/boken? ställer mig är varför man skriver dagbok. Svaret blir förstås att det är förmodligen olika för olika skribenter.
Varför då välja att skriva den här sortens dagbok? Kanske måste man först någorlunda ringa in ”sorten”: Norén skriver korta meningar där han radar upp vad han gör och ibland vad han känner inför samma sak. Det blir förstås en alldeles särskild stil av det här, jag skulle vilja kalla den modernistisk, allt har samma värde. Tänk på ett miljonprogramshus där samma betongelement används till källare, bottenvåning och lägenheter. Inget ges högre status, inget har mer eller mindre värde.
Man blir alltså som läsare tvungen att göra de valen, vad är viktigt, vad är oviktigt, och snällt som ens eget minne är så ordnar det saken åt en. Man tappar dock snart räkningen på antalet besök på Saturnus, antalet köpta kaffe och antalet samlag.
Samtidigt börjar man undra ovidkommande saker. Okej, karln köper en massa flotta kläder, det har jag inget emot, men han talar aldrig om vad han har på sig!? Jag vill veta hur han använder de där kläderna, som det nu är får man en känsla av att han köper dem, lämnar dem till skräddaren och sen hänger in dem i en garderob. Så kan det ju inte vara?
Ovidkommande? Ja, i allra högsta grad, men rätt mycket är obesvarat, så gott som allt är egentligen obesvarat. Det är lite som om man, på sätt och vis ser in i den där garderoben där alla kläderna hänger, men deras ägare har flyttat till en annan lägenhet.
Man kommer alltså inte särskilt nära personen Norén i den här dagboken, ännu mindre kommer man nära alla de han träffar, där kvinnan A, hennes två döttrar och Noréns egna döttrar ständigt återkommer. Dock förstår man att med de här människorna har Norén ett fint förhållande.

Undantaget från den här bilden får ändå den period som A väntar barn sägas vara. Här får vi följa en man som gläds åt ett kommande barn, som vill vara delaktig i hela graviditeten och som så småningom inser att det inte kommer att bli något barn. A vill inte när det kommer till kritan. Återigen kommer vi inte egentligen att förstå varför, As liv är för Norén någon sorts kaos på avstånd, kaos också därför att hon är gravid.
Men vad som faktiskt berör och som gör att man känner starkt med Norén är hur väl han gestaltar - ja, gestaltar! - den här perioden i sitt liv. Vi får följa med honom, han visste inte heller hur det skulle gå, peripetin (aborten) kommer sakta och smygande, inte tillrättalagt när man kan vänta sig. Och hans smärta är stor.
Här kommer vi också närmre den skrivande människan som är Norén, en människa som varje skrivande annan människa känner igen. Hon som står ut med andra om hon vet att hon får gå hem, hem till det tomma pappret och den inre världen - den som i slutändan är både verkligare och kanske viktigare än alla andra världar. Människan som alltså är svår att leva med, eller snarare som har svårt att leva med andra.
Och ur den synpunkten som är Noréns egen, och som är bäckklar självinsikt, blir förstås As beslut mer begripligt.
Samtidigt tror man Norén då han säger att han aldrig svikit sina barn. Det stämmer texten igenom, för sina döttrar finns han där, i ur och i skur. Men hur var det då de var små?
Att vara närvarande för ett vuxet barn är förstås inte samma sak som för ett litet barn.
Ändå måste jag säga att jag håller på honom i det här, och att jag hoppas att det blir ytterligare ett tillfälle, och att det då går vägen.
För att inte tala om hur jobbigt det är med aborter.
En graviditet är lika omvälvande som en nära anhörigs död, och det framgår också här.

Så i slutändan tycker jag nog ändå att Sigges behållning av boken stämmer bättre med min egen. Noréns text får mig att se mitt eget liv och hur det hittills gestaltat sig i ett alldeles eget och Norénskt ljus.
Och det är inte det sämsta.

Jézabel

av Irène Némirovsky kom ut första gången 1936.
Storyn är som alltid gastkramande, börjar med en rättegång där en från kontinent till kontinent irrande överklasskvinna är anklagad för ett mord på en ung student - i Paris. Hon erkänner mordet och verkar allmänt håglös. Vid något tillfälle som svar på frågan om vem hon själv är svarar hon Jézabel.

Efter inledningskapitlets rättegång kommer en redovisning av Gladys' som hon egentligen heter liv. Det är inte en vacker historia, Gladys är ytterligare en av dessa vrålrika överklasskvinnor som helt hänsynslöst lever endast för sitt eget höga nöjes skull. Just Gladys akilleshäl är utseendet och att vara älskad/åtrådd av män, samt, för den sakens skull inte åldras. Något som blir svårare och svårare och som kostar på mer och mer, men som hon ändå into the bitter end håller på med, på ett för hennes få anhöriga fullkomligt hänsynslöst vis.
Det är lite Dorian Gray över alltsammans.

Och upplösningen, liksom hela storyn, innehåller verkliga överraskningar som gör själva människan mer och mer förskräcklig.

Som de Némirovsky-kännare vi numera blivit, inser vi att modellen är Némis egen mamma, som f ö överlevde henne med trettio år och som vid krigsslutet vägrade träffa och ta hand om sina två överlevande barnbarn, något som den här romanen på ett obehagligt vis föregriper.

Man kan i och för sig tycka att ämnet känns lite förlegat, en kvinna som bara lever för att fånga karlar, som inte har några andra intressen, inte sin dotter, inget yrke, inget.
Men å andra sidan, när man tänker efter är ämnet rätt allmängiltigt ändå. För även idag hör vi ju talas om unga pensionärer som inte alls vill bli far- eller morföräldrar, och som inte alls vill hjälpa till med några barnbarn, och som mest vill ta lån med bostadrätten/radhuset som säkerhet och sätta sprätt på kulorna.
Barnen? Ja, de klarar sig ju så bra själva!

Och fiendskapen mellan unga och gamla, och de unga människornas svårigheter under mellankrigstiden - att försörja sig, att komma in i samhället.... Ja, det känner vi väl också igen?
Så. Det är en intressant roman, om man liksom klarar att extrapolera problematiken lite.

Plateforme och Interventions 2

Faktum är att jag läst Plateforme och Intervensions 2 av Michel Houllebecq här också, men jag har inte riktigt orkat skriva om dem. Fast nu gör jag det, mer som en minnesanteckning.

I centrum för Plateforme står en man som likt andra Houllebecqhjältar vi mött har ett ganska enahanda liv och som funderar mycket på sex, men som inte riktigt har någon tur därvidlag. Han är i fyrtioårsåldern och jobbar som administratör/ekonom på motsvarigheten till kulturdepartementet. Och så åker han på typ Club Med-resa till Thailand för just sexets skull, och där träffar han en tjej (i resebranschen) som är söt och snäll och som gillar sex lika mycket som han. De blir ett par och han flyttar hem till henne och tillsammans med hennes chef utarbetar de för ett annat företag i branschen (de två blir headhuntade för att de är så bra) just ett organiserat program för sexturism.
De kollar upp vilka ställen som kan bli aktuella, de jobbar på med kataloger etc som galningar och allt går bra. Det hela blir en succé.
MEN, det finns några som inte gillar de här västerländska idéerna om fri sex mot betalning - (Och man kan nog inte säga att Houllebecq problematiserar den här grejen. Sex mot betalning framställs som något för alla positivt. Tjejerna man stöter på i boken gillar sitt yrke, de lever inte i misär och man ser inte till en enda minderårig. Men ändå.) - och det är fundamentalistiska muslimer.
Inledningen till boken är egentligen viktig. Michels pappa blir mördad i sin villa i en förstad nånstans. Mördaren visar sig vara pappans unga magrebinska hemhjälps bror - som just inte gillade att systern hade ett förhållande med pappan.
Och i slutet av den här boken sker i vanlig ordning något som slår sönder den personliga lyckan för Michel fullkomligt och som dessutom slår sönder en sorts mer global frid.
Ett av de nya resmålen sprängs i luften av muslimska terrorister.
Michels tjej dör tillsammans med hundratals andra, själv överlever han förstås, dömd till en sorts liv som zombie, typ. Och här tar det slut, liksom cirkeln är sluten med den inledande scenen.

Intressant i Interventions 2 är bland annat att Houllebecq kommenterar den här boken, som dessutom kom ut bara några dagar innan 11 september 2001.
Han och hans förläggare hade väntat sig bråk, det blir ofta bråk och processer kring Houllebecqs böcker och här hade författaren namngett en massa företag i resebranschen, liksom guideböcker etc. De trodde att dessa kunde mucka. Men, det var författarens syn på islam som blev stötestenen den här gången.
De hade allihop gissat helt fel och Houllebecq var själv förvånad.
Men, och nu kanske jag ska förklara att Interventions 2 är en bok med samlade andra texter från början av 90-talet och framåt, texter som kommenterar sånt som Houllebecq tycker är intressant helt enkelt, Houllebecq vidhåller sin syn på islam och på den omöjliga samtiden där man inte längre kan säga som det är: som t ex att islam är den mest korkade religionen, dessutom, om man kollar efter så är det inte de moderata muslimerna som lever som Koranen lär, utan just fundamentalisterna.
Det är en religion som förespråkar våld och människors olika värde, säger Houllebecq.
Samtidigt tycker han att alltsammans blev fel för han blev en sorts "hjälte" i en strid som inte intresserar honom, ett uttalande som nog får ses som typiskt honom. Och som jag inte vet riktigt om man ska tro på, heller.

Annars är just Interventionerna en intressant bok om man gillar författarskapet. Houllebecq kommenterar västerlandet och västerlänningen, det finns en underbar liten betraktelse om Tysken. Tysken är en person som snabbt börjar arbeta, skriver Houllebecq. Mycket snabbare än fransosen t ex. Så snart Tysken har semester reser han till sydligare nejder, företrädesvis Spanien, där har han alla sina semestrar och när han går i pension köper han ett hus och bor där. Tysken liknar i detta sina egna gästarbetare. Tyskland är alltså ett bra välordnat land att arbeta i, men man kan inte leva och bo där, därtill är det alldeles för kallt och tråkigt.
Men han kommenterar också andra författare, litteraturens möjligheter (som han menar är stora), poesins väsen, filosofi, framtiden och egentligen alla de ämnen han redan tagit upp inom sitt författarskap plus några till.

I någon av de sista texterna menar han att han fortsättningsvis kommer skriva mer sience fiction, redan hans senaste roman är ett steg i den riktningen. Den har jag också läst, men det orkar jag inte skriva om nu.
Vet inte om det är bra eller dåligt, logiskt tycker jag däremot att det verkar. Houllebecq tillhör ju inte de här författarna som håller på och rotar i historia och minnen, inte på det sättet i alla fall. Så - det är nog vad vi kan vänta oss.

En dotters historia

Survivre et vivre (Överleva och leva) heter Irène Némirovskys dotters bok, dottern själv Denise Epstein.
Boken är en intervjubok skriven med hjälp av en journalist och får väl närmast betraktas som en sorts memoarer.

Epstein föddes -29 och fick tio år senare en syster, mamman arresterades alltså sommaren -42 och vet vi nu, dog inom kort i Auschwitz, som jag tror av svält och sjukdom. Pappan också.
Familjen levde de sista två (tre?) åren innan, på den franska landsbygden, som de trodde, gömd.

När föräldrarna förts bort började en förskräcklig del av Epsteins barndom. Hon gömdes på olika ställen, en god vän till familjen följde henne och systern i denna resa mellan gömställen. Tiden framstår som obegriplig och fragmentarisk.
Efter kriget sattes föräldralösa judiska barn i internatskolor, i princip på statens bekostnad. Epstein hamnade hos någon nunneorden och hade där svårt bland artistokratins och borgerlighetens döttrar som åkte hem i helgerna och fick paket med sylt till frukosten.
Hon var mycket ensam och förblev mycket ensam. Hon hade också fått lära sig att tiga i alla lägen. Senare hade hon t ex fått veta att två andra flickor på ett pensionat var i samma situation som hon och hennes syster, ingen av de fyra flickorna hade sagt något.
Efter studentexamen blev hon omedelbart tvungen att försörja sig, då svor hon över det överbesydd som hennes mamma hade uppfostrat henne i. Hon hade aldrig lärt sig laga mat, visste inte vad pengar var och så vidare.
När man läser det här partiet blir man medveten om hur mycket man egentligen tar för givet, inte bara kärleken men också det praktiska - från föräldrar.

Epstein är dock klar över vissa saker, hon är judinna, omedelbart efter kriget förstör hon sina falska papper här börjar väl också något som är en sorts uppbyggnad av en identitet.

Apropå diskussionen hos Bodil om Némirovskys förnekande av sin judiska identitet kommer här en sorts fortsättning, levd av hennes dotter.
För så småningom kommer hon närmare en judisk identitet, men det tar tid, och etapperna är många. Först kommer litteraturen, så småningom det största steget som är publicerandet av moderns manuskript La suite française.
Med den boken reser Epstein över världen, bland annat till Israel och Ryssland där hon även har rötter. Och hon återupptäcker familj och seder, blir så att säga mer och mer en del av den värld som tidigare genom hennes skildring många gånger varit för svår att ta till sig.

Journalisten som frågar undrar ofta om hon träffat andra i liknande situation och varje gång svarar hon nej. Likaså vill hon inte veta vem i den lilla byn i Bourgogne som angav familjen. Så småningom tar hon ändå reda på det själv.

Anekdoterna är många, hon hade t ex inga känslomässiga problem med att få tyskt skadestånd, men när franska staten ska ge henne en motsvarighet måste hon först genomgå en för henne förnedrande intervju där hon ska svara på om familjen hade värdefulla mattor etc. Hon får också veta att för franska statens sida är det likgiltigt om man, som barn, blev av med en eller två föräldrar.

Hon säger också att den franska antisemitismen är kvar och sig lik, och hon ger ett par självupplevda exempel.

Avslutningen tycker jag är bäst, det är där man kommer nära själva människan på något vis. Hon säger att alla stater numera är väldigt pigga på att hålla tysta minuter och bygga fina väggar med namn, men att ingen, varken stat eller människa, bryr sig om ifall de få överlevande som finns kvar lever ett värdigt liv nu på ålderns höst.

Well, jag kanske ska dra vad hon säger om Némirovskys eventuella antisemitism. Enligt dottern handlar det mer om att hon kritiskt skildrar en miljö som hon råkar känna till.
Att dottern sen känt sig tvungen att ta reda på vad denna judiska del av hennes identitet egentligen är, ja, det verkar under omständigheterna inte så konstigt.
Och en annan sak som är rätt fin, man förstår att det här är något som fortfarande pågår, kommer att pågå hela Denise Epsteins liv.