Monday, October 13, 2008

Grå dag

En liten bok vid namn Vrilles de la vigne, på svenska närmast Vinrankans klängen innehåller korta prosalyriska stycken (som man säger idag). Det är inte ens noveller, och de publicerades i flera versioner i början av 1900-talet. Den text jag fäst mig vid och tänkte försöka översätta här verkar vara skriven 1908.
Den heter Jour Gris och tillägnas Missy, Colettes partner(?) under den här tiden.




Grå dag

Till M....

Låt mig vara. Jag är sjuk och elak som havet. Stoppa om mina ben ordentligt med pläden här, men ta bort den där rykande koppen som luktar blött hö, lindblom och unkna violer... Jag vill ingenting, bara vända bort huvudet och varken se havet eller vinden som jagar löjligt över sanden och blir till puder över havet. Än mullrar den tålmodig och återhållsam, hopkrupen bakom dynorna, gömd längre bort än horisonten... Och sen, rätt som det är, kastar den sig fram med en krigares skrik, ruskar som en människa fönsterluckorna och föser framför sig och in under dörren fransar av stoff, spår, omöjliga att fånga, av sin eviga rörelse...

Ah! Så illa den gör mig! Jag har inte längre en enda vrå av mig själv för mig själv, mina händer som jag håller hårt för öronen hindrar den inte från att gå rakt igenom och kyla min hjärna... Tom, bortsvept, förskingrad, försöker jag förgäves samla ihop flikarna av min tanke; – den försvinner, påtaglig som en sönderriven rock, som en mås vars fötter man håller fast som gör sig lös genom att slå med vingarna...

Låt mig vara, du som kommer mjukt och skonsamt och lägger dina händer på min panna... Jag hatar allt och över allt annat havet! Gå och titta, du som tycker om det! Det slår terrassen, det jäser, sprutar gult skum, det speglar med död fisks glans, det fyller luften med en lukt av jod och fruktbar förruttnelse. Under de slutna vågorna anar jag det förskräckliga varelserna utan fötter, platta, hala, iskalla... Känner du då inte att vattnet och vinden bär, ända in i detta rum, lukten av skämda skaldjur? Oh! Kom tillbaka, du som kan göra nästan allt för mig! Lämna mig inte ensam! Ge mig under mina näsborrar som äcklet nyper och bleker, ge mig dina händer som doftar, ge mig dina varma torra fingrar fina som lavendel från bergen... Kom tillbaka! Håll dig precis intill mig och säg åt havet att dra sig tillbaka! Ge vinden ett tecken så att den går och lägger sig på sanden, för att iställt stillsamt leka tafatt med snäckskalen.... Ge den ett tecken: den kommer lägga sig på lätt dynorna och den kommer att roa sig med att med ett andetag ändra formen på kullarna i rörelse...

Jaha. Du ruskar på huvudet... Du vill inte, – du kan inte. Men ge dig då iväg och överge mig i denna storm, och må den riva murarna och må den ta mig med sig! Gå ut ur rummet så jag slipper höra dina onödiga steg. Nej, nej, inga smekningar! Dina händer som kan trolla och din förkrossande blick, och din mun som löser upp minnet av andra munnar kommer vara verkningslösa idag. Jag saknar idag någon som ägt mig innan alla andra, innan dig, innan jag blev kvinna.

Jag tillhör ett land jag har lämnat. Du kan inte hindra att där njuter ett helt landskap solens strålar, indränkt i doftande skog. Inget kan hindra att så här dags är trädens fötter där dränkta i djupt gräs, i den utsökta och milda gröna ton min själ törstar efter... Kom, du som inget vet, kom så att jag kan viska till dig: doften av min skog är lika med smultron och rosor! Du skulle svära på, när slyet av törne blommar, att en frukt har mognat men man vet inte var – där borta, här, alldeles nära – en ogripbar frukt som man inandas genom att öppna näsborrarna. Du skulle svära på, när hösten genomborrar och sårar de fallna lövdräkterna, att ett övermoget äpple just har fallit, och du letar efter det och nosar här, där borta, alldeles nära...

Och om du kom förbi i juni, mellan de slagna ängarna, då månen porlar över de runda vålmarna som är mitt landskaps dynor, så skulle du känna genom deras doft ditt hjärta öppna sig. Du skulle blunda med den allvarliga stolthet du döljer din lystnad med, och du skulle sänka ditt huvud med en ljudlös suck...

Och om du kom en sommardag till mitt land, till det innersta av en trädgård jag känner till, en trädgård svart av grönska och utan blommor, – om du såg på avstånd såg det trubbiga berget blåna, där stenarna, fjärilarna och tistlarna färgades av samma blandning av azurblått och violett damm, så skulle du glömma mig, och du skulle sätta dig ned där, för att aldrig mer i livet röra dig!

Det finns fortfarande, i mitt land, en dal trång som en vagga där en dimstråle breder ut sig och flyter om kvällen, en tunn, vit och levande dimstråle, ett graciöst spöke av dis vilande på den fuktiga luften... Upplivad av en långsam vågrörelse smälter den in i sig själv och blir moln, sovande kvinna och smäktande orm, häst med vidunders huvud... Och om du stannar för länge lutad mot dimman i den trånga dalen och dricker den kalla luften som bär den levande dimman som en ande, kommer en frossa att komma över dig och du kommer att drömma galna drömmar hela natten....

Lyssna nu igen och ge mig dina händer: om du följde en liten väg jag känner till, gul och kantad av fingerborgsblommor i brinnande rött, så skulle du tro att du klättrade uppför den smala stig som leder utanför livet... De sammetsklädda bålgetingarnas studsande sång för dig med sig och slår i dina öron som dina egna hjärtslag, ända upp till skogen, högt där uppe där världen tar slut... Det är en mycket gammal skog, glömd av människorna, och helt lik paradiset, lyssna nu noga för...

Så blek och storögd du ser ut! Vad har jag sagt dig egentligen? Jag kommer inte ihåg längre... jag pratade och pratade om mitt land, för att glömma havet och vinden... Och där är du blek och med svartsjuka ögon... Du återkallar mig, du känns så avlägsen.... Jag måste återigen lägga bakom mig, jag måste återigen rycka upp, ur mitt land, alla mina blödande rötter...

Här har du mig! Nu tillhör jag dig igen. Jag ville bara glömma havet och vinden. Jag drömde i vaket tillstånd... Vad var det jag sa egentligen? Tro det inte! Jag pratade förstås om ett underland där luftens doft berusade?... Tro det inte! Åk inte dit! du skulle leta förgäves efter det. Du skulle bara se en lite tråkig landsbygd, dystra skogar, en lugn och fattig by, en fuktig dal, ett blåaktigt och kalt berg som inte ens kan föda getter...

Ta mig tillbaka! här är jag igen! Vart tog vinden vägen i min frånvaro? I vilken fördjupning mellan sanddynorna surar den trött? En vass stråle klämd mellan två moln spetsar havet och studsar tillbaka hit, in i den här lilla flaskan där den dansar trångbott...

Släng den här pläden som kväver mig; se! havet blir redan grönare... Öppna fönstret och dörren och låt oss springa mot det gyllene slutet av denna grå dag, för jag vill plocka ditt lands blommor som vågorna fört upp på stranden, – oförgängliga blommor med rosa kronblad av pärlemor, o, snäckskal...



Meningen "J’appartiens à un pays que j’ai quitté" - Jag tillhör ett land som jag har lämnat, är en av de där meningarna man ska kunna utantill om man kan sin Colette.
Det där landet, eller landskapet som vi kanske lättare skulle säga, även om det franska ordet är land är det Colette sen ständigt återkommer till.
Barndomslandskapet och det sjunkna Atlantis.
Men det är också, märker man, underlandet, eller inbillningens land, fantasilandet som bara finns inne i författaren. Det ordlösa duet blir mörk i synen och svartsjuk när berättaren börjar tala om detta land.
För den som själv skriver eller är allmänt uppslukad av något är detta inte svårt att känna igen. De skrivna länderna är mäktiga kontinenter inombords, stormakter mot vilka enstaka familjemedlemmar då och då inte har något att sätta emot.

Jag har översatt den här texten rätt fort, jag behöver väl knappast tala om att det kan göras bättre. Och att jobbet innehöll två svårigheter, dels en mycket litterär franska med fina nyanser som förmodligen delvis gått förlorade, dels textens ålder. Man uttrycker sig ju inte sådär längre.
Å andra sidan, skulle vi översätta Hjalmar Söderberg till samtida svenska så skulle ju även han gå förlorad.

2 comments:

Anonymous said...

Ja, vackert var det ju (i motsats till markisinnan de Belbeuf, men kärleken är ju, har jag låtit mig sägas, förunderlig ;-)

Du återkommer ofta till hur förkastligt det är att vara "estet" eller "elitistisk." Antar att "elitistisk" är om man anser sig vara för mer än andra. Men man kan ju då fråga sig vem som är mer elitistisk: den som läser Colette eller le Clézio och inte gör så mycket väsen av det eller den som i kvällspress och på bloggar fnyser åt dem som inte gillar Camilla Läckberg och därmed tror sig vara bättre än "vanligt folk"?

Ja, inte vet jag. Var och en får väl bli salig på sin façon. Men jag har också läst en del av de artiklar om dagspress och så vidare som du länkat till i annat sammanhang och vet inte om jag helt instämmer i vad som verkar vara den allmänna meningen. Journalister och tidningsskrivare vräker ur sig allt möjligt skräp därför att man tror att det är vad folk vill ha. Och folk läser skräpet för att det är vad som erbjuds. Men jag har i Sverige aldrig träffat någon människa som på allvar är intresserad av alla dessa Pernillor och Lindor som gapar mot mig på löpsedlarna utanför spelhålan i huset där jag bor.

Men jag antar att jag bara träffar elitistiska esteter...

Karin S said...

Bengt,
Jag tycker inte kategoriskt att det är förkastligt att vara elitistisk, snarare tvärtom. Det kan ju vara det, du är inne på det här - om nu tidningarna bara erbjuder skräp så läser folk bara skräp för att det inte finns något annat. I såna fall har tidningarna någon sorts moraliskt ansvar?
Det är ju hela tiden det det kretsar kring, VEM har ansvar för nyheter, bildning, kunskapsförmedling.

I och för sig håller jag med dig om att bilden man får av vad som intresserar folk bara genom att läsa tidningar och sajter är fel, eller snarare, jag träffar väl också bara elitistiska esteter då jag är i Sverige på besök.

Men nog existerar motsatsen till eliten, alltid. Läs bloggkommentarerna på Horaces uttalande om svenskarna nu senast så får du se.
Å andra sidan kan man förstås fråga sig hur representativa de är.

Vad som däremot verkar rätt klart är att pressen står inför en omvandling, jag tror på Jönssons scenario jag länkade till, tydligare tudelning mellan skräp och gratis och djupare analyser etc att betala för.
Man ser ju samma tendens i litteraturen, kvalitetslitteratur i översättning ut på de små förlagen, ut i periferin, alltså, antagligen tillsammans med recensionerna som inte kommer finnas alls i tabloiderna på nätet. Men som kommer finnas - för dem som vill.

Det här är ju liksom motsatsen till det socialdemokratiska samhället där folkbildningen var ett ledmotiv.
Det här är tvärtom, à la carte också vad gäller kunskaper och information.
Förmodligen gäller samma sak på skolans område, men konsekvenserna av det orkar jag inte riktigt sätta mig in i här och nu.

Nå, tillbaka till Colette. Kul att du uppfattade skönheten i det, trots mina grodor.

För resten, säg så här: Jag tål all elitism om den är välunderbyggd, med kunskaper...