är en liten roman som utspelar sig i ett gammalt halvt bortglömt franskt stenhus, övervuxet med vildvin och omgivet av kaprifol och gersmin och annat doftande.
Här dyker Colettes ungdomshjältinna Claudine upp som berättare igen, hon bor hos sin väninna Annie som äger huset och hon väntar på sin drygt tjugo år äldre man som ska komma tillbaka från en sanatorievistelse. Och hon längtar efter honom. För att slå ihjäl tiden lockar hon sin lilla väninna att berätta om "sina resor". Väninnan Annie som ser ut som en madonna, liten och mörk med svart hår och stora blå ögon och en ansiktsoval som en sorts nöt som jag glömt namnet på, är i själva verket en gatflicka som inte tar betalt. Hon har lämnat en drummel till karl, förstår man, och sedan dess är hon på orolig drift och ute efter kroppslig tillfredsställelse. Männen som passerar är många och unga och vackra och Claudine funderar över sin egen inbitna trohet och lycka, funderar på om hon avundas - och det gör hon inte. Ja, bara du slipper det, säger Annie någon gång. Slipper vad? Det unga köttets lockelse, eller något ditåt svarar Annie.
Så småningom dyker även Marcel, Claudines mans son upp. Han är en hyperfeminin bög, jämngammal med Claudine och vacker som en ung gud. Men våpig och pank. Han vill egentligen åka ifrån de två kvinnorna men Claudine som är den som skulle kunna ge honom pengar - låter bli. Lite för att plåga honom.
Annie broderar och är sedesam, sonen äter upp sig och sover ut i flera veckor och går sen runt och är vacker och Annie skulle så gärna vilja ha honom, men det går ju inte.
Ja, det är väl ungefär den yttre handlingen, och det låter kanske inget vidare, eller snarare händelselöst.
Men det är själva stilen som de säger här som gör boken till vad den är. Colette ser detaljer och skönhet överallt. Så här kan det låta:
- Låt dörren vara, Claudine, bönfaller Marcel. Kom hit istället, jag har en pormask vid tinningen sen två dar som jag inte har mod att klämma ut...
- Man får inte klämma, skyndar sig Annie att säga, man måste ta en fin nål och...
Ett skri gällt som en råttas avbryter henne.
- En nål! Varför inte en operationskniv?
Så småningom står Claudine där och ska klämma:
Marcels kinder darrar mellan mina händer av återhållet skratt och vällustig ångest. Detta finmejslade ansikte med sina slutna ögon, helt genomskinligt i lampljuset och som jag håller som en frukt i mina händer - vad är det för ett annat huvud som jag hållit just så här varsamt, ett ansikte lika ungt, lika sammetslent och gåtfullt, med slutna ögon?
Och på så sätt glider associationen över snabbt till något annat som berikar den här texten. Och det är mycket så Colette jobbar. Språket, bilderna läggs i lager över samma händelse. Alla är de vackra eller helt plötsligt ironiskt bitska vilket ger täta romaner trots en viss händelselöshet på ytan.
Gestalterna i just den här är också typiska. Det är ofta bitvis en halvvärld, en demi-monde vi möter. Den unge homosexuelle, eller den unga kvinnan som lever som Annie som då och då måste bryta upp och ge sig av. Det är människor från varitén och det är kurtisaner och unga gigolos. Kärleken i dess olika former står i centrum och människorna kretsar kring den, så gott de kan.
Så småningom kommer i alla fall Claudines man hem och det blir en besvikelse för dem båda. Han har åldrats, blivit en gubbe. Claudine lider stoiskt, visar inget. Och snart dör han.
Också då, då vännerna med Annie i spetsen, kommer till den ensamma Claudine på visit, förundras de över hennes livsmod, hennes splendid isolation, hon lever med husdjuren och huset. Tar hand om det växande. Sörjer antagligen, men djupet i den sorgen anar de inte. För hon låter dem helt enket inte se det. Stoiskt som en spartan uthärdar hon och finner glädje i den lilla världen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Plågar mig igenom Lottmans Colettebiografi (fast jag bra mycket hellre skulle velat fortsätta med "Winifred Wagner oder Hitlers Bayreuth" eller den nyutkomna Flagstadbiografin eller varför inte nåt av Le Clézio). Nu är det ju avsevärda språksvårigheter här men jag antar att den bok du skriver om är den som i L:s litteraturförteckning heter "La Retraite sentimentale." Enligt L. tar Colette senare avstånd från alla Claudineböckerna och alldeles speciellt från denna som hon menar var ett beställningsarbete från "Willy" där hon tvingades att dra lätt igenkännbara personer som han inte gillade i smutsen.
Hoppas det blir intressantare sedan när vi kommer bort från skolflickspornografin...Hoppas också att du skriver mer om Colette och hennes böcker så att jag kan få perspektiv på L:s biografi som jag hittills är avogt inställd till.
Vet egentligen inte varför och när jag köpte denna bok men det måste ha haft något att göra med min fascination för Paris och New York som litterära kultstäder under 1900-talets tre fyra första decennier.
Även i Wien var 1800-talets slut och 1900-talets början en kulturell höjdpunkt. Kanske ännu mera mångfacetterad än i Paris ("Vienna - fin de siècle" heter en underbar doktoravhandling!) Jag tror att något liknande var fallet i Berlin men vet inte så mycket om det. Även Oslo ("Fra Kristianiabohemen") och möjligen Stockholm tror jag. Det vore kanske ett intressant ämne att skriva om. Sedan dess har vi ju haft ännu ett "fin de siècle" och hur var det då? Jämförelsevis menar jag. Depraviteten -om det finns ett sådant ord- var väl densamma men avkastade den någonting värt att minnas på litteraturens, den bildande konstens, filosofins, musikens, arkitekturens område?
Förlåt en enkel skomakares funderingar. Ne supra crepidam...
Bengt O,
Det var illa. Jag kommer nog aldrig läsa just Lottman så på så sätt gör du ju mig en ovärderlig tjänst, men jag förstår att det är en utmaning.
Jepp, boktiteln stämmer och möjligen, med ditt lottmanska facit här kan jag tycka att storyn är lite för söt. Fast hon är en för bra författare för att helt sjabbla till det. Att det skulle finnas några osympatiska karaktärer i den vet jag inte precis.
Fast det där äktenskapet med Willy verkar inte ha varit någon höjdare direkt.
Vad gäller de tidiga Claudine-böckerna tror jag att jag struntar i dem, det blir bättre senare.
Vad gäller depraviteten för några år sen känner jag mig tveksam, hur ska vi definiera den, menar du?
Nånting bra bör väl ha skrivits och installerats, men fråga mig inte vad. Man måste ha större avstånd, antar jag för att säga vad som överlever.
Men finns inte en del av den depraveringen i Klas Östergrens romaner? Fint instucken i en stor vänlig distans och tolerans skisseras bisarra levnadsformer av monetärt kriminell, narkomanisk, manipulativ och allmänt bedräglig art och görs till ett löje och ett nöje (för läsaren).
Se till ex. Gangsters och Den sista cigaretten.
Ja, eller vår andra favorit, Houellebecq?
Och hans kollega som jag nu glömt namnet på, som satt i finkan för olaga narkotikainnehav eller vad det kan heta, och som skrev sin roman med häktets solkiga mur som projektionsyta för minnen och liv. Den bra roman. Beigbeder heter han.
Östergrej har i och för sig den sortens karaktärer, men jag börjar tycka att de är alltför schablonartade ibland... även om jag i princip gillar Östergren.
Vilka knäppa stavfel jag har gjort!
Post a Comment