Colette - en stil

Jag roar mig med att försöka översätta ytterligare en liten text av Colette, Damen som sjunger. Och när jag säger roar mig så menar jag verkligen roar mig. Colettes språk är så pass svårt, nej, inte svårt, men litterärt och medvetet att jag för att läsa ordentligt måste slå upp ord. Det gäller även ibland i översättning, vad är till exempel "ägretter"? Vidare har franskan ett helt annat sätt att ordna sina meningar. Denna syntax är främmande, man kan alltså inte översätta rakt av. Gör man det får man meningar ungefär så här:

Min klänning vita med skärpet purpur, mina utslagna hår som håller mig varma, mina skor guldbruna – för korta, för korta – och mina strumpor vita, allt var klart sedan gårdagen, eftersom mina hår, flätade för våggörandet, hade dragit mig i tinningarna under fyrtioåtta timmar.

Det här var en bit ur Claudines hus och det går ju inte att läsa. Så hur gör man då för att översätta? Hur fångar man både en stil och ett språk?
För är det någon som har en stil så är det Colette. Den ende svenske författare som kommer i närheten är Hjalmar Söderberg. Så är de också ungefär samtida. Och det hörs. De använder de långa strecken som jag tror kallas tankestreck – istället för de korta som visst kan kallas pratminus - och alla små detaljer gör skillnaden.
Colette jobbar som en stenhuggare med sina texter, hon mejslar ned i minsta detalj, finjusterar och putsar. Polerar slutligen. Och resultatet glänser, oefterhärmligt.
Samtidigt som något av det osökta och tillfälliga, själva stämningen i luften blir kvar.

Colette är också känd för sin stil, sin utsökta stil, den som har skapat en uppsjö av "artiklar" i hennes efterföljd. Till bords med Colette och På Riviäran med Colette, I Paris med Colette och Till skogs med Colette. Nåja, kanske inte den sista. Men det finns sjöar av böcker kring författarskapet. Colettes värld har fått ge näring åt en massa annat - jox.
För det är det andra med Colette, hon skapar mycket påtagliga miljöer och gestalter. Man kan ta på cigarettröken under kristallkronorna i de sluttande soaréernas sista timme. Man ser de mörka ringarna under ögonen på den unge gigolon. Man hör näktergalen och för den delen - Damen som sjunger.
Om det viktigaste i ett författarskap är att skapa just en stämning, några klara och tydliga rum och platser med ett alldeles eget ljus, ja, då har Colette och kanske Söderberg på den svenska arenan vunnit.

Men det räcker inte, i franskan finns i regel många ord för ungefär samma sak. Kanske också i svenskan. Där gäller det att välja rätt, och att välja ord på rätt nivå i språket för att hamna rätt. Där gäller det också att kunna blanda rätt. En dialog mellan varitéartister låter inte som en humla i en närmast sakral skog. Och så vidare.
Det här, att välja ord, och att ibland använda just litterära ord, (eller för resten, i franskan är en massa ord med nödvändighet litterära, det finns verbformer som bara används i skrivspråket) det utgör också stilen, liksom de eventuella och medvetna stilbrotten.

Nå, att försöka översätta Colette fick mig att fundera på detta med stil, och varför man inte använder begreppet nästan alls i svenskan. Den reflexionen står att läsa här.

Nu ska jag fortsätta med min översättning.