Söderberg och Colette

Att "översätta" Söderberg var förstås en jättedålig idé. Jag avstår.
Däremot har jag googlat på honom och Colette och de är samtida så när som på fyra år i början och tolv i slutet. Förra sekelskiftet är den period som möter oss här i två stycken jag snabbt valt ut.
Först Söderberg ur Samtidsnoveller:

Det gröna kabinettet låg i halvskymning mellan salongen, som gnistrade av elektriskt ljus, och det mörka rökrummet, där det bara brann en enda grön lampa på den fällda chiffonjéklaffen. I salongen sjöng en distingerad operasångare "Quando cadran le foglie". I rökrummet satt värden i en liten intim krets av herrar vid chiffonjén, vars mörka mahogny speglade lampans trekant, och visade sin berömda samling av fotografier efter naturen, av vilken det tycktes framgå att naturen stundom är onaturlig. I kabinettet satt en blek herre och viskade med en dam i rött i en vrå, i soffan sutto tre gamla fruar och nickade, och i en guldkarmad fåtölj halvsov en liten professor som hade varit emeritus i en mansålder.
Genom de halvöppna balkongdörrarna strömmade feruariluften in, sval och dock onaturligt ljum, och i dörröppningen stod en ung flicka i vitt.

Det handlar alltså om en middag med efterföljande underhållning (operasångaren) och umgänge.
Och så tar vi Colette, en bit ur den här texten jag tragglar med, Damen som sjunger ur Les vrilles de la vigne:

Damen som skulle sjunga tog sikte på pianot och jag upptäckte plötsligt hos mig själv en oväntad grymhet, ett våldsamt orörligt motstånd som hos en fånge. Medan hon mödosamt och med klänningen smetande kring knäna som en dyig våg klöv de sittande kjolarna, önskade jag att hon svimmade eller dog eller åtminstone att hennes fyra strumpeband brast samtidigt. Några meter återstod, trettio sekunder, tillräckligt för en naturkatastrof... Men hon trampade lugnt på några putsade skor, trasade spetesen i en volang, mumlade ursäkta, hälsade och log och stod redan med handen redan på flygelns jakaranda med reflexer som i en nattlig Seine. Jag började skruva på mig.

Jag uppfattade genom den dansande dimman som omsluter kristalkronorna i slutet av en soaré min vän Maugis välvda rygg, hans rundade arm som försvarade ett fullt glas mot armbågar... Jag kände att jag avskydde honom som lyckats ta sig ut till buffén medan jag förtvinade sittande på snedden på en ömtålig stol med förgyllda ben...

Med en oförskämd kyla betraktade jag damen som skulle sjunga och återhöll ett jävulskt hånskratt då jag fann henne ännu fulare än jag hade hoppats.

Bepansrad med vitmetallisk satin och högburet huvud bar hon en hjälm av konstgjort, våldsamt blont hår. De alltför småväxta kvinnornas arrogans glänste i hennes hårda ögon som var alldeles för blå och alldels för lite svarta. Med utstående kindknotor och näsan rörlig och öppen, hakan stadig och beredd att skälla, liknade hon en ilsken mops till vilken jag skulle ha sagt ”Ät!” innan hon hade hunnit öppna munnen.

Nu kan man konstatera att det handlar om ungefär samma sorts tillställning, fokus i Söderbergs bit kan vi bara ana, den unga flickan i vitt gör så att säga entré mot den här fonden, medan Damen är uppenbart fokus i Colettes stycke.
Men vad mera är, ser man inte de något större salongerna i Paris för sin inre blick? Ser man inte hur allt är samma, men i den lilla staden Stockholm är sällskapsrummen mindre i måtten och belysningen intimare?

Nej, det kanske man inte gör av bara de här stumparna, men ändå ser man nånting. De låter båda två den omgivande staden ta sig in, Söderberg genom onaturligt ljum februariluft, Colette genom en Seineblänkande reflex i flygeln.
Det finns tydliga beröringspunkter, också i stil, i själva målningen av scenariot, även om det naturligtvis finns skillnader också. Colette låter vattenmetaforen löpa genom hela sin text i olika former, den har mer av galenskap i sig. Söderberg är mer prudentlig, båda är de rejält ironiska.
Man får så uppenbart ta del av berättarens tankar, allt det där som inte kan sägas högt men som vi tänker.
De är intima där på ett likartat sätt, viskar i vårt öra som om vi vore den hemligt utvalda, den enda som kan lyssna till denna bikt som inte kan sägas högt.
Och som de gläds åt dagrar och skuggor, åt ljus och åt mörker och dofter.
Stadsliv. Mondäna tillställningar, få kan som dessa två fånga dem.

Jag fortsätter förmodligen med Damen så småningom, kanske dyker mer upp då det är klart.
hej,