Les vrilles de la vigne

Är så gott som klar med den lilla volymen Les vrilles de la vigne, Vinrankans klängen, typ. Det är fantastiska små stycken överlag. En återkommande gestalt är Valentine, en mondän ung kvinna med man och älskare och hem att ta hand om, och som sliter ut sig av allt detta. Klart att hon börjar se risig ut, tänker berättarjaget, hon sover för lite. Middagar varannan kväll, teater och supé ett par gånger i veckan, man och älskare. Det blir för mycket.
Hon har en enorm hatt, blont konstfullt uppsatt hår och smink. Det ordet ser man ju inte längre? Det är tungt med smink, Némis gestalter var också sminkade och sminket smälte, rann bort... En helt annan sak än våra dagars make up. Konventionellt umgänge har hon också som gör att hon måste vara försiktig och inte visa sig i den depraverade Colettes sällskap, men hon kommer ändå på visit. Tillbringar några timmar med författaren över en kopp te, lättar sitt hjärta.
Och bekymmer har hon. Älskaren går ifrån henne. Det är outhärdligt, och så är hon då trött och somnar och tappar hakan i värdinnans länstol...

Men en sak måste jag tillstå. Jag har svårt för djurkonversationerna. Det är liksom en Big Grej om man ska tro Kristeva-annonserna om Colette. Hon är gränsöverskridande, tar gestalt i allt levande. Fint, säger jag. Men när hon blir bulldog och katt så tycker jag att det är sådär.
Kanske har genren därefter slitits ut?
När hon däremot ondgör sig över havet vid Somme, det lömska tidvattnet som ingen människa kan lita på så tycker jag om henne igen.

För att inte tala om när hon älskar Damen som sjunger. Den är helt klart värd en översättning, den också. Om jag orkar en dag så...