Saturday, October 11, 2008

Sido

Nu har jag gått över till Sido, som verkar vara ett av portalverken till författarskapet. Men än är jag bara i förordet, men eftersom läsekretsen (Bengt O) läser en tråkig biografi om Colette så känner jag att måste komma ikapp lite här, vad gäller själva levnadsteckningen.
Enligt förordet i Sido led Colette hela livet av att inte ha varit sin mammas (Sido i boken) älsklingsbarn, och därför skriver hon böcker som om hon hade varit det.
Vidare är då Sido en av de böcker man återkommer till enligt förordsförfattaren, böckerna om Claudine kanske man läser bara en gång. Och även en bok man gärna bitvis lär sig utantill, påstås det.
Det här öppnar lite av en ny värld för mig. Tanken känns rätt främmande, men helt fransk.
Och nu kommer jag över på något annat, men i början av mitt liv här i Frankrike sände teve en gång om året dictéer som hela franska folket kunde delta i och som folk verkligen följde. De var liksom ett samtalsämne sen på kontoret. Och i regel vann någon modersmålslärare.
I alla fall, franskan är ju ett språk som man delvis måste lära sig utantill för att någorlunda behärska.
Kanske är det då helt enkelt naturligt att man lär sig bitar av de böcker man gillar utantill?

Nå, tillbaka till Sido. Sido var alltså Colettes mamma. Hon hade varit gift en gång tidigare och fått två barn, sen blev hon änka och gifte om sig med Colettes pappa. Med honom fick hon också två barn och Colette var yngst.
Älsklingsbarnet var äldste sonen.

Tja, det är väl så långt jag kommit.
Återkommer.

4 comments:

Bengt O. said...

Så våra läsekretsar är identiska då? Det tror jag väl ändå inte.

Har nu dragit igenom Lottmans bok. Liksom Colette själv blev den väl bättre på slutet.

Lottman skriver rätt mycket om "Sido" som efter ett första äktenskap där hon blev misshandlad levde ett liv som "skandaliserade byn" tillsammans med sin älskare och senare man.

När man läser om hennes förhållande till sin dotter känner man omedelbart igen de gamla damen i "Gigi" som uppfostrade sin niece till att bli hålldam åt förmögna män. I Vicente Minellis film från 1958 får dock historien ett lyckligt och framför allt moraliskt slut. Hur det är i Colettes novell vet jag inte men jag har mina aningar.

Av biografin framgår att Colette åtminstone för en tid hade en butik i Paris där hon bl.a. sålde kosmetika vilket förhindrade hennes befordran inom hederslegionen. Det slår mig att det trots allt kanske är just den som lever kvar som den mineralvattenbar som jag skrev om i min första kommentar. Du kan ju kolla. 213, rue S.t Honoré.

Karin S said...

Joho. DU är min läsekrets här, för närvarande. Tack!

Anar en viss skepsis mot författarskapet från din sida. Lottman kan ha bidragit. Grejen med Colette (eller en grej i alla fall) är att hon verkar rätt vidrig när man läser OM henne, hon gör sig omöjlig gång på gång och hon bryter mot alla konventioner och hon verkar inte bry sig särskilt.

Men när man läser texter AV henne så är man förflyttad till en värld där någon som ser mycket bättre än man själv gör visar vägen. Hon är en av de där författarna som genom sitt språk fångar och visar det i vanliga fall osynliga. Typ. Det blir gärna klyschor när man skriver OM henne. Man borde skriva AV istället.

Vidare är hon då vad som idag kallas en hbt-person, och det innan begreppet var uppfunnet och det i ett samhälle som var än mindre tolerant mot dylika.
Men, vad mera är, hon verkar totalt OKÄND i Sverige?! Hur kommer det sig att en av de queera frontalgestalterna inte ges plats i queerlandet par préférence?

Min gissning, eller det jag inbillar mig är att hon är alldeles för lite skurhink och elände. perspektivet är estetens - och såna vet man ju vad de går för i Sverige. Näst efter att vara elitistisk så är väl estet det värsta man kan vara. Eller snarare, det är bara LÖJLIGT.

Hur som helst, den här gåtan är vad jag tänkte att jag skulle lösa.

Moraliskt är Colette kanske förkastlig. Men vadå. Hon skrev jävligt bra böcker. Det förlåter det mesta.

Bengt O. said...

Med ett visst nöje (eller löje?) tyckte jag mig kunna läsa ur din kommentar att jag skulle ha lagt någon sorts "moralisk" värdering på författaren ifråga! Låt mig försäkra dig att inget kunde vara mig mera fjärran. Det jag skrev om det "moraliska" slutet på Gigi-filmen var ju tänkt som en sarkastisk kommentar till amerikanskt filmmakeri där det -åtminstone i förra århundradet- absolut inte fick förekomma något "omoraliskt". Jag undrar för reste hur Colettes novell slutar. Det kanske du kan tala om när du hunnit dit.

Det avståndstagande som kanske framkommit i mina kommentarer gäller ju den biografiska bok som jag just läst. Men Colettes levnadsöde är ju fascinerande och det kunde säkert vara spännande att läsa en biografi skriven av en skickligare levnadstecknare.

Intressant att du skriver om författare som man borde läsa "av" snarare än "om." Förhoppningsvis bör väl detta vara normen. Jag har emellertid många gånger i mina nätskriverier berättat om författare som jag hellre läser "om" än "av" . Dit hör -får jag erkänna- bl.a. James Joyce, Silvia Plath, Ludwig Wittgenstein, Scott Fitzgerald (med vissa undantag), Knut Hamsun m.fl. Alla fascinerande personligheter med spännande liv men jobbiga att läsa.

Om Colette och Sverige: Det blir spännande att se vad du kommer fram till. Att hon skulle anses vara helt irrelevant med dagens gällande värderingar är väl självklart (kan man inte göra någon slags protofeminist av henne?) men hur var det under den tid hon var aktiv?

Karin S said...

Aha, ja, då får vi som sagt se, om jag läser Gigi.

Jo, det är det jag är inne på, hon ÄR en sorts protofeminist, och just därför borde svenskarna ta henne till sitt hjärta, men det gör de inte.
Varför?
1. Franskvarning, som du brukar säga. Inget litterärt franskt utom Proust är väl bra, se bara hur man gruffar om årets nobelpristagare.
2. Hon är hyperestet, allt är vacker och utsökt. Det gillas inte heller.
3. Hon är inte som franska/latinska/katolska kvinnor ska vara i början av förra seklet (och gärna nu) - kuvad.

Hade hon varit arbetarbarn hade det kanske gått. Men nu, nej... det finns inte en chans.
Et pourtant, hon ligger hästlängder före allt var Wägner, Lagerlöf och Fogelstadgrupp heter.

Nu har jag hastigt översatt en bit, så att du ska kunna få en aning om hur det är att läsa något AV Colette. Ciao,