Har nu börjat läsa Levis Si c'est un homme eller på svenska: Är detta en människa? Originalet bör jag kanske tillägga är skrivet på italienska.
Levi var alltså italiensk jude och hade oturen att bli tillgfångatagen -44. (Har pluggat och få italienska judar hamnade i förintelselägren. Enligt någon wiki-sida ca 7600 att jämför med Polens 2,5 miljoner eller Rysslands 2,2. Detta även beroende på respektive länders politik i frågan.)
Han är i tjugoårsåldern och till yrket kemist, bakgrund: piemontesk(?) borgerlighet, sekulariserad och icke-troende, alltså med tidens termer av judisk "ras".
De hundratalet italienska judar som kommer till lägret kommer alltså "sent" till en sorts "samhälle" som redan "funnit sin form". De är dessutom allihop utbildade och blir snart en sorts bottenskrap, klena kroppskrafter och i de flesta fall kan de heller inte tyska eller polska, vilket enligt Levi är en förutsättning för att man möjligen ska kunna överleva här. Utan språken - inte en chans.
Levis egen metod tycks vara att vara så uppmärksam som möjligt. Han lär sig tyska, eller "lägertyska" då, vilket även slår igenom i boken, han skriver dessa ord på tyska eftersom det inte finns någon motsvarighet på italienska. Han iakttar allt och alla, kan i detalj beskriva både själva "stämningen" men också vad som kännetecknar de olika fånggrupperna. Grekiska judar är de som klarar sig bäst inom den judiska gruppen. De är smarta men ändå någorlunda "hederliga", det är de som har kollen på svarta börs-affärerna inom lägret. De polska judarna är många och har varit där länge. De som fortfarande lever är i någon sorts "ansvarsställning", vakter inom gruppen etc. De är rädda att förlora denna ställning (och dö) och därför svåra att ha att göra med.
Det är liksom ett myller Levi beskriver, ett myller av språk, av nationaliteter, av regler och obegripligheter, av umbäranden, svält och kyla.
Det är också ett system där individens drag utplånas. Man fråntas allt, till och med hår och skägg. Man blir - någon annan - en människa utan spår v en historia. Livet gör också att man för det allra mesta inte riktigt orkar komma ihåg sin historia, att bara överleva tar all kraft.
Därav, antar jag, titelns fråga.
Och här rör förstås Levis bok vid frågor som andra författare som genomlevt samma sak ställer. Tänker nu på Kertesz bok Mannen utan öde.
Skillnaden, som jag minns det nu, är att Kertesz så att säga har funderat mycket längre och på så sätt funnit en del svar på de frågor som Levis bok inte ännu ställer.
Som den om hur det här egentligen kunde hända.
Levis bok får mig alltså att tänka på de två böcker jag som barn läste eller hörde om Auschwitz. Lennart som hjälpte mig att hitta titeln (och författaren) till Trähästen.
Jag vet inte om jag är typisk för en generation här, men det var en underlig känsla (och nu lämnar jag Levi för ett ögonblick, men han kommer tillbaka) att återfinna just den stämningen. Myllret, lägerorkestern, Kaposarna, slagen, de döda, leran, dimman och taggtråden...
Jag har inte "sett den" sen just - då.
Man kommer inte i kontakt med den annars. Om man inte läser vittneslitteraturen.
Och i mitt fall så har jag alltså inte tänkt på de här böckerna jag läste som barn förrän nu då alltsammans dök upp igen. Jag kände igen något.
Vilket är en ganska konstig känsla, för denna igenkännelse väcker just minnet av folkhemmet till liv. Samtidigt.
Och det är också en underlig känsla att idag läsa ord som har genklang inom mig, samtidigt som jag nu är vuxen och lyckas livnära mina barn.
Ja, jag vet att det här låter konstigt. Men böckerna väcker förstås andra frågor i en vuxen människa än i ett barn.
Jag undrar till exempel om barn och unga människor idag läser såna här böcker. Med tanke på de tydligen outplånliga spår de satte i mig, kanske det inte vore så dumt.
Jag tänker också att ord som "nazist" eller "Hitler" mer blivit skällsord och att deras betydelse har förflyttats i den allmänna debatten idag. De har på något vis blivit liktydiga med klichéer. Man säger inte "jävulen" eller "höjden av all ondska", man säger "Hitler" och sen kommer någon annan och säger: Jamen Stalin då?
Men läser någon Trähästen?
För resten, så kanske det alltid varit, men vad jag är lite rädd för är att man slutar komma i direkt kontakt med just de vittnesmål som finns från lägren.
De innehåller trots allt en sanning om den här tiden som inte bör "glömmas bort". Nåja, som om de kommer upp i debatten, inte bör förytligas.
Och för mig har alltså den här boken samtidigt en märklig återklang i min barndom.
Kanske var folkhemmets skola och själva samhället ganska grundligt ändå, grundligt i någon sorts syn på vad som är viktigt och vad som bör ingå i en allmänbildning.
Återkommer,
Monday, March 16, 2009
Sunday, March 15, 2009
Ett par frågor
Fråga till min bildade läsekrets.
När jag var barn så läste vi en bok högt i skolan som handlade om fångar i koncentrationslägren (tror jag) som lyckades fly genom att sätta igång ett gymnastikprogram där de varje dag drog ut en sorts plint och hoppade över den. Inuti plinten satt varje gång en kille och när han var på plats öppnade han den gång de hade börjat gräva. Jag tror att han grävde med en sked och så småningom transporterade de andra bort honom igen med jorden som han grävt upp den gången. Och så fortsatte de så, dag efter dag.
Kan mitt minne stämma och vad kan det ha varit för bok?
Ett andra mer diffust minne:
I tidningen VI gick någon berättelse också från ett koncentrationsläger. Tror att det handlade om en snubbe som kom med i lägerorkestern och det räddade förmodligen hans liv.
Tror att den här storyn gick som följetång under andra halva av sjuttiotalet, i VI som sagt.
Minns någon den och vad kan det ha varit för bok?
Har annars börjat läsa, och det är ju inte precis kul.
Framför allt framståt hela idén (Förintelsen) i all sin absurditet.
Men man blir ju förstås ledsen också.
När jag var barn så läste vi en bok högt i skolan som handlade om fångar i koncentrationslägren (tror jag) som lyckades fly genom att sätta igång ett gymnastikprogram där de varje dag drog ut en sorts plint och hoppade över den. Inuti plinten satt varje gång en kille och när han var på plats öppnade han den gång de hade börjat gräva. Jag tror att han grävde med en sked och så småningom transporterade de andra bort honom igen med jorden som han grävt upp den gången. Och så fortsatte de så, dag efter dag.
Kan mitt minne stämma och vad kan det ha varit för bok?
Ett andra mer diffust minne:
I tidningen VI gick någon berättelse också från ett koncentrationsläger. Tror att det handlade om en snubbe som kom med i lägerorkestern och det räddade förmodligen hans liv.
Tror att den här storyn gick som följetång under andra halva av sjuttiotalet, i VI som sagt.
Minns någon den och vad kan det ha varit för bok?
Har annars börjat läsa, och det är ju inte precis kul.
Framför allt framståt hela idén (Förintelsen) i all sin absurditet.
Men man blir ju förstås ledsen också.
Wednesday, March 11, 2009
mer Levi
Läser som sagt Levi. En volym som innehåller alla Levis böcker, ett rejält förord samt ägnar de sista 250 sidorna (av 1100) åt olika intervjuer med Levi, intervjuer givna under under en dryg tjugoårsperiod, Levi dog -87, åttio år gammal.
Intervjuerna är översatta från italienska, tyska och engelska.
I den här delen hoppar jag nu runt och skapar mig på så sätt en bild av den här författaren.
Ständigt återkommande teman är förstås det judiska, lägret, litteraturen, kemin (Levi fortsatte att vara verksam som kemist, i slutändan som chef för det företag som tillverkade målarfärg där han jobbat hela tiden) och så återigen erfarenheten av Auschwitz.
Just nu läser jag en amerikansk intervju från -87. Den börjar med en diskussion om Levis judiska tillhörighet. Han har blivit ihopklumpad med fem andra italienska judiska författare i en antologi, vad tycker han om det?
I Italien skulle det vara omöjligt att sätta den sortens etiketter på författare, "jude" eller "icke-jude", svarar Levi. I mitt fall var det amerikanerna som började med det. I mitt fall är jag i Italien känd som författare, av en tillfällighet även judisk.
Här hör man Levis ton mycket bra, tycker jag. Han är ironisk, lågmäld och betraktar det mesta med en sorts vetenskaplig nyfikenhet. Så betraktade han även lägret inifrån.
Här en annan bit om hur det var då han just kommit tillbaka från lägret. Intervjuaren börjar med att citera en dikt av Coleridge som Levi satt in i sin text Les naufragés et les rescapés. Jag översätter en bit av intervjun:
Efter att ha läst er bok undrar jag om det är möjligt att sluta berätta?
Svaret finns i just den här boken. Somliga av mina (mycket goda) vänner talar aldrig om Auschwitz. Andra människor däremot talar om det hela tiden, och jag är en av dem. Jag överdrev lite då jag citerade Coleridge. Mitt hjärta brinner inte oupphörligt. Rätt lång tid har förflutit och framför allt har jag redan skrivit om ämnet. Jag har föreläst i skolor och på andra håll, och jag har diskuterat med ett oräkneligt antal människor. Allt detta har rest en sorts vägg, en barriär. Man kan alltså säga att jag var en smula retorisk då jag citerade Coleridge.
Och sen berättar han hur han greps av en scen där den här sjömannen struntar fullkomligt i att han är på ett bröllop, han maler på om sin sorgliga historia i alla fall.
Så kände sig Levi också.
Men jag fortsätter plocka, lär mig helt otroliga grejer.
T ex kunde Levi lite tyska innan han hamnade i lägret. Men bara lite. Dock förstod han snart att om han skulle den minsta chans att överleva måste han lära sig tyska. Och det gjorde han alltså. Många år senare tyckte någon att han talade bra tyska, var hade han lärt sig den?
Av SS, i Auschwitz.
Hans tyska var alltså en sorts SS-tyska... Och han berättar om en vän som hade gjort en liknande erfarenhet, hon kände sig, efteråt, som om lägret hade varit hennes universitet, det ställe där hon danades som människa.
Rätt otroligt, eller hur?
Men inte så konstigt kanske med tanke på att det är en ålder (tjugoårsåldern) då man är otroligt receptiv. Man lär sig.
Levi berättar också hur han registrerade som en maskin nästan, långa meningar på polska (som han inte kunde) som han sen kunde återkalla och få översatta för sig av polska vänner långt senare.
Men det här låter ju som en solskenshistoria och det var det förstås inte. Det värsta var det som Levi kallar att tappa sin mänsklighet. Sin värdighet? Att bli "djur" och inte längre kunna tänka på andra, att veta att man var beroende av bödlarna för att överleva, att alla miste sin mänsklighet. Också bödlarna.
Och han berättar om prostitutionen i lägret.
Och så tror han inte ett dyft på "den judiska rasen". Enligt honom härstammar t ex så gott som alla ryska judar från en grupp som hade en kung nån gång på 700-talet (nånstans i Ryssland) som lät omvända sig till judendomen, inklusive alla undersåtar.
Detta hade under medeltiden hänt på flera platser i Medelhavsområdet.
Så judisk tillhörighet är enligt Levi en kulturell och/eller religiös tillhörighet. Inget annat.
Jag tycker att det är skönt.
Nu återstår bara att läsa hans böcker också.
Intervjuerna är översatta från italienska, tyska och engelska.
I den här delen hoppar jag nu runt och skapar mig på så sätt en bild av den här författaren.
Ständigt återkommande teman är förstås det judiska, lägret, litteraturen, kemin (Levi fortsatte att vara verksam som kemist, i slutändan som chef för det företag som tillverkade målarfärg där han jobbat hela tiden) och så återigen erfarenheten av Auschwitz.
Just nu läser jag en amerikansk intervju från -87. Den börjar med en diskussion om Levis judiska tillhörighet. Han har blivit ihopklumpad med fem andra italienska judiska författare i en antologi, vad tycker han om det?
I Italien skulle det vara omöjligt att sätta den sortens etiketter på författare, "jude" eller "icke-jude", svarar Levi. I mitt fall var det amerikanerna som började med det. I mitt fall är jag i Italien känd som författare, av en tillfällighet även judisk.
Här hör man Levis ton mycket bra, tycker jag. Han är ironisk, lågmäld och betraktar det mesta med en sorts vetenskaplig nyfikenhet. Så betraktade han även lägret inifrån.
Här en annan bit om hur det var då han just kommit tillbaka från lägret. Intervjuaren börjar med att citera en dikt av Coleridge som Levi satt in i sin text Les naufragés et les rescapés. Jag översätter en bit av intervjun:
Since then, at an uncertain hour, that agony returns : And till my ghastly tale is told This heart within me burns
Efter att ha läst er bok undrar jag om det är möjligt att sluta berätta?
Svaret finns i just den här boken. Somliga av mina (mycket goda) vänner talar aldrig om Auschwitz. Andra människor däremot talar om det hela tiden, och jag är en av dem. Jag överdrev lite då jag citerade Coleridge. Mitt hjärta brinner inte oupphörligt. Rätt lång tid har förflutit och framför allt har jag redan skrivit om ämnet. Jag har föreläst i skolor och på andra håll, och jag har diskuterat med ett oräkneligt antal människor. Allt detta har rest en sorts vägg, en barriär. Man kan alltså säga att jag var en smula retorisk då jag citerade Coleridge.
Och sen berättar han hur han greps av en scen där den här sjömannen struntar fullkomligt i att han är på ett bröllop, han maler på om sin sorgliga historia i alla fall.
Så kände sig Levi också.
Men jag fortsätter plocka, lär mig helt otroliga grejer.
T ex kunde Levi lite tyska innan han hamnade i lägret. Men bara lite. Dock förstod han snart att om han skulle den minsta chans att överleva måste han lära sig tyska. Och det gjorde han alltså. Många år senare tyckte någon att han talade bra tyska, var hade han lärt sig den?
Av SS, i Auschwitz.
Hans tyska var alltså en sorts SS-tyska... Och han berättar om en vän som hade gjort en liknande erfarenhet, hon kände sig, efteråt, som om lägret hade varit hennes universitet, det ställe där hon danades som människa.
Rätt otroligt, eller hur?
Men inte så konstigt kanske med tanke på att det är en ålder (tjugoårsåldern) då man är otroligt receptiv. Man lär sig.
Levi berättar också hur han registrerade som en maskin nästan, långa meningar på polska (som han inte kunde) som han sen kunde återkalla och få översatta för sig av polska vänner långt senare.
Men det här låter ju som en solskenshistoria och det var det förstås inte. Det värsta var det som Levi kallar att tappa sin mänsklighet. Sin värdighet? Att bli "djur" och inte längre kunna tänka på andra, att veta att man var beroende av bödlarna för att överleva, att alla miste sin mänsklighet. Också bödlarna.
Och han berättar om prostitutionen i lägret.
Och så tror han inte ett dyft på "den judiska rasen". Enligt honom härstammar t ex så gott som alla ryska judar från en grupp som hade en kung nån gång på 700-talet (nånstans i Ryssland) som lät omvända sig till judendomen, inklusive alla undersåtar.
Detta hade under medeltiden hänt på flera platser i Medelhavsområdet.
Så judisk tillhörighet är enligt Levi en kulturell och/eller religiös tillhörighet. Inget annat.
Jag tycker att det är skönt.
Nu återstår bara att läsa hans böcker också.
Monday, March 9, 2009
Primo Levi
Tänkte testa att läsa Primo Levi igen. Har försökt förut, men kom då av mig. På den svenska wiki-sidan står inte många ord om honom, men går man över till den engelska eller franska så finner man betydligt mer. Framför allt en diskussion om Levis slut. Jag har alltid "lärt mig" att Levi tog sitt liv. Men nu verkar man inte tro det längre, något som känns hoppfullt på något skumt vis.
Jag orkar inte dra Levis öde här, men hamnade även i detta sammanhang på en annan intressant sida, den om yiddish. Levi talade, vad jag fattar inte yiddish, snarare någon sorts italiensk variant av språket?
Sidan om vittnesmålen om Förintelsen har en röd ruta som säger att den riskerar att försvinna. Och man får inte citera den, så jag länkar alltså. Tyckte att den var både intressant och sorglig.
Vilket alltså inte riktigt hör ihop med Levi, men jag hamnade där och tja, läs den om ni har tid.
Jag orkar inte dra Levis öde här, men hamnade även i detta sammanhang på en annan intressant sida, den om yiddish. Levi talade, vad jag fattar inte yiddish, snarare någon sorts italiensk variant av språket?
Sidan om vittnesmålen om Förintelsen har en röd ruta som säger att den riskerar att försvinna. Och man får inte citera den, så jag länkar alltså. Tyckte att den var både intressant och sorglig.
Vilket alltså inte riktigt hör ihop med Levi, men jag hamnade där och tja, läs den om ni har tid.
Elementarpartiklarna
är jag klar med. Den var riktigt bra, men otäck. Och sorglig.
Halvbröderna Michel och Bruno övergavs av samma biologiska mamma i stort sett direkt. De placerades hos varsin farmor resp. mormor. Mamman fortsatte att leva hippieliv i Californien, på Riviäran och Goa. Men det är inte henne vi får följa utan de ermbarmliga bröderna. Michel blir forskade i biologi och i slutändan av boken har han, liksom postumt, lyckats klona människan. Hans bror blir en sorts ful gubbe, en sexfixerad typ som har stora svårigheter att komma till rätta med i stort sett allt. Det har de för resten bägge två.
Bruno jagar tonåringar, uppsöker prostituerade och vet allt om sexshopar och kinky nudiststationer. Han masturberar så gott som hela tiden. Ibland undrar jag vid läsningen om det finns snubbar som är som han. Så till den milda grad, menar jag.
Michel lever däremot endast i den där forskningen och i övrigt ett extremt stillsamt liv.
Jag antar att man ska tänka att de båda två är lite störda och att det i sin tur beror på att de övergavs av sin mamma. Det låter sig i alla fall lätt tänkas.
Kanske borde man här även säga att "babsen", sextioåttorna, i Frankrike nog fick ett större genomslag än i Sverige. Jag känner helt klart igen mina egna vinalkoholister i de kvinnor H, beskriver, men man måste nog säga att han renodlar dem hårdare än jag. Eller snarare, de är mer renodlade här än den svenska socialdemokratiska varianten.
Den här sprickan i samhället, själva den franska revolutionära sprickan, är också mer tydlig här än någonsin i Sverige. Och det i alla miljöer, faktiskt.
Hur som helst, Houllebecq målar liksom upp ett samhälle som är helt och hållet befriat från tidigare moralpaket med hinsideslösningar och fö härsides dito. Bruno och Michel är på jorden för att söka sin egen njutning och inget annat. För Bruno ligger den i kroppen, för Michel mer i intellektuella utmaningar. Alla de möter är ungefär likadana. Fel. Det finns två gamla kvinnor, en farmor och en mormor som tar hand om de små pojkarna och de utgör undantag. Men de dör tidigt, för tidigt, vilket inte är konstigt men sorgligt.
Ytterligare några kvinnor (förälskelser och kärlekar, typ) utgör undantag, men också de dör. Ännu tidigare. Självmord och cancer och självmord igen. Orsaken är i princip att deras kroppar inte längre tjänar just till njutning.
Det intressanta är det konsekventa och samtidigt lätt skeva perspektiv på oss västerlänningar boken ger. Någonstans säger Bruno något i stil med att män struntar i sin avkomma, de har inget som helst behov av att gulla med bebisar. Och nu, när han själv är hyresgäst och anställd, så har han heller inget intresse av att någon en dag tar över. Kedjan är bruten.
Såna här små stycken som faktiskt är klart tänkvärda dyker upp hela tiden i boken, blandat med rena rama galenskaper som gör att man skrattar högt, men också i tokerierna finns sanningar, fast förvrängda.
Och samtidigt är känslan efter avslutad läsning mest sorg, den så ofta citerade Strindberg dyker upp i skallen med sitt: Det är synd om människorna.
Språkligt är H. ledig, han använder mycket slang, man får lära sig nya ord, typ, och han blandar även in en vetenskaplig ordlista liksom en hel del filosofiska termer. Tilltalet är personligt och man känner att han finner ett stort nöje i att skriva. Att få till dessa dråpligheter och halvrasistiska uttalanden, han låter sina figurer säga sånt som man kan tänka (och skriva) men inte säga. Och han gör det jävligt bra.
Här är kanske den största behållningen, i alla fall för mig. Ett språk som är en blandning av riktigt vulgära uttryck och ord (Undvik det, som maken sa, när jag frågade om något (une pouffiasse). Undvik det om du inte är helt säker.) och litterära verbformer. Verbformer som t ex Le Clézio i stort sett inte använder sig av. Och han reflekterar över detta språk, när han skrivit tre sidor om vilka organismer som bidrar till nedbrytningen av ett lik kan han inte låta bli att påpeka att det låter som italienska filmstjärnor alltsammans.
Rikt, kan man säga, rikt men ledigt.
Och det är nog mest därför jag gillar honom.
Kommer läsa mer.
Hej.
Halvbröderna Michel och Bruno övergavs av samma biologiska mamma i stort sett direkt. De placerades hos varsin farmor resp. mormor. Mamman fortsatte att leva hippieliv i Californien, på Riviäran och Goa. Men det är inte henne vi får följa utan de ermbarmliga bröderna. Michel blir forskade i biologi och i slutändan av boken har han, liksom postumt, lyckats klona människan. Hans bror blir en sorts ful gubbe, en sexfixerad typ som har stora svårigheter att komma till rätta med i stort sett allt. Det har de för resten bägge två.
Bruno jagar tonåringar, uppsöker prostituerade och vet allt om sexshopar och kinky nudiststationer. Han masturberar så gott som hela tiden. Ibland undrar jag vid läsningen om det finns snubbar som är som han. Så till den milda grad, menar jag.
Michel lever däremot endast i den där forskningen och i övrigt ett extremt stillsamt liv.
Jag antar att man ska tänka att de båda två är lite störda och att det i sin tur beror på att de övergavs av sin mamma. Det låter sig i alla fall lätt tänkas.
Kanske borde man här även säga att "babsen", sextioåttorna, i Frankrike nog fick ett större genomslag än i Sverige. Jag känner helt klart igen mina egna vinalkoholister i de kvinnor H, beskriver, men man måste nog säga att han renodlar dem hårdare än jag. Eller snarare, de är mer renodlade här än den svenska socialdemokratiska varianten.
Den här sprickan i samhället, själva den franska revolutionära sprickan, är också mer tydlig här än någonsin i Sverige. Och det i alla miljöer, faktiskt.
Hur som helst, Houllebecq målar liksom upp ett samhälle som är helt och hållet befriat från tidigare moralpaket med hinsideslösningar och fö härsides dito. Bruno och Michel är på jorden för att söka sin egen njutning och inget annat. För Bruno ligger den i kroppen, för Michel mer i intellektuella utmaningar. Alla de möter är ungefär likadana. Fel. Det finns två gamla kvinnor, en farmor och en mormor som tar hand om de små pojkarna och de utgör undantag. Men de dör tidigt, för tidigt, vilket inte är konstigt men sorgligt.
Ytterligare några kvinnor (förälskelser och kärlekar, typ) utgör undantag, men också de dör. Ännu tidigare. Självmord och cancer och självmord igen. Orsaken är i princip att deras kroppar inte längre tjänar just till njutning.
Det intressanta är det konsekventa och samtidigt lätt skeva perspektiv på oss västerlänningar boken ger. Någonstans säger Bruno något i stil med att män struntar i sin avkomma, de har inget som helst behov av att gulla med bebisar. Och nu, när han själv är hyresgäst och anställd, så har han heller inget intresse av att någon en dag tar över. Kedjan är bruten.
Såna här små stycken som faktiskt är klart tänkvärda dyker upp hela tiden i boken, blandat med rena rama galenskaper som gör att man skrattar högt, men också i tokerierna finns sanningar, fast förvrängda.
Och samtidigt är känslan efter avslutad läsning mest sorg, den så ofta citerade Strindberg dyker upp i skallen med sitt: Det är synd om människorna.
Språkligt är H. ledig, han använder mycket slang, man får lära sig nya ord, typ, och han blandar även in en vetenskaplig ordlista liksom en hel del filosofiska termer. Tilltalet är personligt och man känner att han finner ett stort nöje i att skriva. Att få till dessa dråpligheter och halvrasistiska uttalanden, han låter sina figurer säga sånt som man kan tänka (och skriva) men inte säga. Och han gör det jävligt bra.
Här är kanske den största behållningen, i alla fall för mig. Ett språk som är en blandning av riktigt vulgära uttryck och ord (Undvik det, som maken sa, när jag frågade om något (une pouffiasse). Undvik det om du inte är helt säker.) och litterära verbformer. Verbformer som t ex Le Clézio i stort sett inte använder sig av. Och han reflekterar över detta språk, när han skrivit tre sidor om vilka organismer som bidrar till nedbrytningen av ett lik kan han inte låta bli att påpeka att det låter som italienska filmstjärnor alltsammans.
Rikt, kan man säga, rikt men ledigt.
Och det är nog mest därför jag gillar honom.
Kommer läsa mer.
Hej.
Friday, March 6, 2009
Lite av varje
Tog en paus med Le Clézio, hoppas att jag kommer att ta upp den igen, den irrande stjärnan. Nu läser jag hur som helst Houllebecqs Elementarpartiklar och tycker so far att den är mycket bra. Det som stör mig med Le Clézio är kanske hans något opersonliga språk. Har funderat på det här, och det är uppenbart att Le Clézio sätter själva storyn i första rummet, sen kommer naturen och människans samhörighet med den, och här tangerar han även religiösa upplevelser, åtminstone gjorde han det i Öknen.
Men han resonerar inte med sitt språk, han låter det flyta, om han funderar över orden och deras betydelser och skiftningar så hörs det inte. Inte alls som hos t ex Makine, som jag tycker så bra om. Eller för den delen hos en massa andra författare jag gillar.
Nu vet jag inte om det här är något som man ska störas av, det är snarare en smakfråga, antar jag. Men själv gillar jag alltså författare som brottas mer med själva språket.
Nå. Houllebecq då? Jo, jag tycker att han gör det, han har ett mer medvetet förhållande just där. (Om det nu är medvetenhet man ska kalla det.) Och så har han en intressant syn på människan och samhället, och så skriver han en spännande historia (man undrar hur det går) och så har han faktiskt ett personligt men inte alltid särskilt vackert språk.
Ja, det om detta. Kommer också att tänka på Zarembas nuvarande artiklar om svenska för invandrare. Vilket elände. Vilket stort jävla jätteelände det ändå är. Om man ska lära sig ett språk måste man läsa det. Det är den enda sättet, gäller även för vuxna förstås.
Tja, det var nog allt just nu.
Hej.
Men han resonerar inte med sitt språk, han låter det flyta, om han funderar över orden och deras betydelser och skiftningar så hörs det inte. Inte alls som hos t ex Makine, som jag tycker så bra om. Eller för den delen hos en massa andra författare jag gillar.
Nu vet jag inte om det här är något som man ska störas av, det är snarare en smakfråga, antar jag. Men själv gillar jag alltså författare som brottas mer med själva språket.
Nå. Houllebecq då? Jo, jag tycker att han gör det, han har ett mer medvetet förhållande just där. (Om det nu är medvetenhet man ska kalla det.) Och så har han en intressant syn på människan och samhället, och så skriver han en spännande historia (man undrar hur det går) och så har han faktiskt ett personligt men inte alltid särskilt vackert språk.
Ja, det om detta. Kommer också att tänka på Zarembas nuvarande artiklar om svenska för invandrare. Vilket elände. Vilket stort jävla jätteelände det ändå är. Om man ska lära sig ett språk måste man läsa det. Det är den enda sättet, gäller även för vuxna förstås.
Tja, det var nog allt just nu.
Hej.
Wednesday, March 4, 2009
L'étoile errante
heter boken som jag börjat på, av Le Clézio. Den handlar om Esther, eller som hon kallas utanför föräldrahemmet, Hélène. Esther är en judisk flicka som växer upp i en liten by i bergen norr om Nice, det hela utspelar sig under kriget och italiensk militär kontrollerar på något vänster byn. den judiska delen av befolkningen måste dagligen anmäla sig på ett av hotellen.
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.
Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?
Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.
Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?
Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer
Saturday, February 14, 2009
Désert
Öken, heter romanen från mitten av åttiotalet som ska ha varit Le Clézios genombrott.
Jag har skrivit irriterat om en krönika om den här.
Det är alltså en fin bok. Den handlar om Lalla, en flicka som växer upp på gränsen mellan havet och öknen i en kåkstad i Nordafrika. Hon är helt befriad från allt vad skola och plikter heter, eller rättare sagt, Le Clézio struntar helt enkelt i att skildra det som är tråkigt. Det ger storyn en sagoartad ton, Lalla ser insekter, fåglar, växter på nära håll. Hon blir vän med en gammal fiskare som lagar sina nät och berättar sagor och hon blir även vän med herdepojken Le Hartani, som är stum. Deras kärlek är jättefin, så att man gråter.
I andra halvan av boken har Lalla av oklar anledning hamnat i Marseille och där är ett helvete. Man kan skriva mycket om det, men det är egentligen vårt helvete som skildras, men underifrån. Staden, ensamheten, misären, smutsen.
Inflätad är också historien om nomadfolkens ökenvandringar i slutet av deras existens. Hotade av engelsmän, fransmän och även andra, drivs de fram och tillbaka genom Sahara, dör i sandstormar och umbäranden, decimeras till några få som blir kvar.
I den här delen får vi följa pojken Nour som är en sorts prins, och som överlever.
Stämningen är saga och myt utom möjligen i slutet då beväpnade européer dyker upp och skjuter mot män klädda i trasigt tyg och med sabel som enda försvar.
Och för mig handlar alltså berättelsen i första hand om religiösa upplevelser. Lalla går t i öknen och möter Gud. Nour ber tillsammans med sitt folk. Båda är de "snälla", eller har goda hjärtan, båda gränsar de till martyrskapet, är liksom en aning för goda för att vi ska tro på dem.
Men just därför bestämmer jag mig för att tro desto mer på dem.
För såna människor finns ju faktiskt också i verkliga livet.
Jag har skrivit irriterat om en krönika om den här.
Det är alltså en fin bok. Den handlar om Lalla, en flicka som växer upp på gränsen mellan havet och öknen i en kåkstad i Nordafrika. Hon är helt befriad från allt vad skola och plikter heter, eller rättare sagt, Le Clézio struntar helt enkelt i att skildra det som är tråkigt. Det ger storyn en sagoartad ton, Lalla ser insekter, fåglar, växter på nära håll. Hon blir vän med en gammal fiskare som lagar sina nät och berättar sagor och hon blir även vän med herdepojken Le Hartani, som är stum. Deras kärlek är jättefin, så att man gråter.
I andra halvan av boken har Lalla av oklar anledning hamnat i Marseille och där är ett helvete. Man kan skriva mycket om det, men det är egentligen vårt helvete som skildras, men underifrån. Staden, ensamheten, misären, smutsen.
Inflätad är också historien om nomadfolkens ökenvandringar i slutet av deras existens. Hotade av engelsmän, fransmän och även andra, drivs de fram och tillbaka genom Sahara, dör i sandstormar och umbäranden, decimeras till några få som blir kvar.
I den här delen får vi följa pojken Nour som är en sorts prins, och som överlever.
Stämningen är saga och myt utom möjligen i slutet då beväpnade européer dyker upp och skjuter mot män klädda i trasigt tyg och med sabel som enda försvar.
Och för mig handlar alltså berättelsen i första hand om religiösa upplevelser. Lalla går t i öknen och möter Gud. Nour ber tillsammans med sitt folk. Båda är de "snälla", eller har goda hjärtan, båda gränsar de till martyrskapet, är liksom en aning för goda för att vi ska tro på dem.
Men just därför bestämmer jag mig för att tro desto mer på dem.
För såna människor finns ju faktiskt också i verkliga livet.
Secrets of te Flesh
heter en bok jag just börjat på. A life of Colette är undertiteln. Skriven av en amerikanska vid namn Judith Thurman som verkar väldigt energisk. (Om man inte aktar sig, apropå den här mycket skumma upphovsrättsgrejen kanske man även hamnar på Youtube i något obevakat ögonblick, i egenskap av Författare? Kan bli hur vidrigt som helst.)
Boken är på engelska av alla språk. Jag fattar väldigt lite, måste jag säga, men jag tror ändå att jag begriper huvuddragen.
Och jag blir mest irriterad. Författarbiografier är ofta irriterande, antagligen därför att man i någon mån redan gjort sig en bild av författaren ifråga. Och så blir det konflikt där, mellan bilderna.
Just nu håller Thurman på att förklara hur misogynt Frankrike var på den här tiden. Det var det säkert, ändå kommer man ju inte ifrån att Colette skrev fullkomligt befriat.
Och att hon levde fullkomligt befriat.
Och att hon inte tog livet av sig och inte led av depressioner heller. Tvärtom levde hon loppan, skulle jag säga.
Hur många amerikanska, engelska eller för den delen skandinaviska artonhundratals- eller tidigt nittonhundratalsförfattarinnor gjorde det?
I sina mindre misogyna samhällen?
När jag var barn och ung var amerikansk och i viss mån engelsk feminism självklar. Man läste tidskriften Ms, Doris Lessing var husgud (hon är väl iofs den enda som inte heller verkar lida av depressioner etc) och så läste vi alla de där böckerna. French, Jong, Tikkanen. Säkert fler. Så här i efterhand ser jag hur ideologiskt alltsammans var.
Och därmed ofta tråkigt.
Nå, Colette i sig är inte tråkig, men Thurman är det. Kommer man inte ifrån.
Egentligen skulle jag läst den här boken för jättelänge sen, jag hade planer på att skriva om Colette och beställde den, till slut kom fel bok. Innan jag hade fått rätt hade det gått typ ett halvår och nu har jag inge som helst lust att läsa den längre.
Känns helt fel.
Är det någon som vill ha den?
Boken är på engelska av alla språk. Jag fattar väldigt lite, måste jag säga, men jag tror ändå att jag begriper huvuddragen.
Och jag blir mest irriterad. Författarbiografier är ofta irriterande, antagligen därför att man i någon mån redan gjort sig en bild av författaren ifråga. Och så blir det konflikt där, mellan bilderna.
Just nu håller Thurman på att förklara hur misogynt Frankrike var på den här tiden. Det var det säkert, ändå kommer man ju inte ifrån att Colette skrev fullkomligt befriat.
Och att hon levde fullkomligt befriat.
Och att hon inte tog livet av sig och inte led av depressioner heller. Tvärtom levde hon loppan, skulle jag säga.
Hur många amerikanska, engelska eller för den delen skandinaviska artonhundratals- eller tidigt nittonhundratalsförfattarinnor gjorde det?
I sina mindre misogyna samhällen?
När jag var barn och ung var amerikansk och i viss mån engelsk feminism självklar. Man läste tidskriften Ms, Doris Lessing var husgud (hon är väl iofs den enda som inte heller verkar lida av depressioner etc) och så läste vi alla de där böckerna. French, Jong, Tikkanen. Säkert fler. Så här i efterhand ser jag hur ideologiskt alltsammans var.
Och därmed ofta tråkigt.
Nå, Colette i sig är inte tråkig, men Thurman är det. Kommer man inte ifrån.
Egentligen skulle jag läst den här boken för jättelänge sen, jag hade planer på att skriva om Colette och beställde den, till slut kom fel bok. Innan jag hade fått rätt hade det gått typ ett halvår och nu har jag inge som helst lust att läsa den längre.
Känns helt fel.
Är det någon som vill ha den?
Sunday, January 25, 2009
La vie d'un homme inconnu
Börjar med att översätta ett litet stycke i slutet av den här boken av Makïne. Det kanske är att avslöja för mycket, men strunt samma. Berättelsens huvudperson, Chuotov, en rysk exilförfattare i femtioårsåldern, är på väg tillbaka till Paris, efter att han tillbringat några hektiska dygn i Sankt Petersburg. I det "nya Ryssland".
Choutov är alltså en medelålders rysk författare, bosatt i Paris. Inledningsvis blir han övergiven av den unga fransyskan Léa, med vilken han haft ett förhållande.
Det är en sorglustig bit av boken, Choutov svär över litteraturens och litteratörernas liv och ställning i Paris. Léa är en ung kvinna som vill ha tillträde till just den världen, och Chuotov är inte dummare än att han begriper att han, för henne, är en praktisk inrättning. De käbblar och grälar, han tycker bara illa om alla dessa små texter som kallas romaner och som handlar om bortskämda människors små själsliga bekymmer i storstaden Paris. Ytligt och på ett vulgärt språk.
Léa drar och han lider, och ironiserar samtidigt över det typiska i situationen, den äldre mannen och hans yngre kvinna som slutligen hittar en yngre man. Och där står han.
Nå, innan hon hinner dyka upp en sista gång för att hämta några kläder och ett par lådor med böcker, åker han till det som på hans tid var Leningrad, nu kallas St Petersburg igen. Han vill återse sin ungdomskärlek, som han också finner.
Hon är nu en mycket upptagen kvinna som håller på att göra om gamla hus i staden till flotta hotell. Hennes mobil ringer i ett. Hennes unge vackre son, Vlad, är i bokbranschen och kränger historiska hjärta-smärta-böcker där sovjetepoken görs om till gräll och ofarlig kuliss för just kärleksbekymmer.
Samtidigt pågår i staden en jättekarneval, typ Vattenfestivalen, man kan inte föra samtal på grund av ljudnivån och hela den tidigare terrorn "leks" bort, vänliga horder utklädda till bödlar daskar människor som inte ler med plastyxan, det är allt. Kollektiv exorsism, muttrar Chuotov.
Till slut hittar då Chuotov ett band till sin tid, till den glömda, skamliga och föraktade sovjettiden och ytterligare en historia utspelar sig mot vilken Choutovs eget liv framstår som tämligen löjligt.
I den får vi höra om Leningrads belägring, kriget, Gulag och angiveriet. Och här återfinner man då den "gamla vanliga" Makïne. Jordens närvaro i människors liv, sången som räddning, blicken riktad mot himlen, de korta perioderna av stilla lycka innan terrorn bryter ut på nytt.
Och med Makïnes ögon så blir detta ett verkligare liv än alla andra. Både det i Paris och det i den nyrika staden Sankt Petersburg.
Och det är här, i de stora greppen som Makïnes storhet finns. Liksom i språket.
Makïne skriver på en franska som är höglitterär och mycket rik, i den första halvan roar han sig med att beskriva sitt och Léas liv i moderna floskler, och varje gång han använder ett modernt uttryck sätter han citationstecken kring det. Det ger ytterligare en relieff åt berättelsen.
Det är med andra ord en berättelse i flera skikt där språket följer allvaret eller bristen på, i de olika gestalternas öden.
Själv känner jag inte till någon nu levande författare som gör det här bättre.
I flygplanet får han för första gången i sitt liv en känsla av att åka från ingenstans till ingenstans, eller snarare att resa utan verkligt mål. Och samtidigt har han aldrig tidigare så intensivt känt sig tillhöra en fosterjord (terre natale). Bara det att denna tillhörighet råkar vara till en epok och inte en bit jord. Volskis epok. Den monstruösa epok som är sovjettiden, vilken är den enda tid Choutov levt i Ryssland. Ja, monstruös, skamlig, full av död och under vilken, varje dag, en man höjde sin blick mot himlen.
Choutov är alltså en medelålders rysk författare, bosatt i Paris. Inledningsvis blir han övergiven av den unga fransyskan Léa, med vilken han haft ett förhållande.
Det är en sorglustig bit av boken, Choutov svär över litteraturens och litteratörernas liv och ställning i Paris. Léa är en ung kvinna som vill ha tillträde till just den världen, och Chuotov är inte dummare än att han begriper att han, för henne, är en praktisk inrättning. De käbblar och grälar, han tycker bara illa om alla dessa små texter som kallas romaner och som handlar om bortskämda människors små själsliga bekymmer i storstaden Paris. Ytligt och på ett vulgärt språk.
Léa drar och han lider, och ironiserar samtidigt över det typiska i situationen, den äldre mannen och hans yngre kvinna som slutligen hittar en yngre man. Och där står han.
Nå, innan hon hinner dyka upp en sista gång för att hämta några kläder och ett par lådor med böcker, åker han till det som på hans tid var Leningrad, nu kallas St Petersburg igen. Han vill återse sin ungdomskärlek, som han också finner.
Hon är nu en mycket upptagen kvinna som håller på att göra om gamla hus i staden till flotta hotell. Hennes mobil ringer i ett. Hennes unge vackre son, Vlad, är i bokbranschen och kränger historiska hjärta-smärta-böcker där sovjetepoken görs om till gräll och ofarlig kuliss för just kärleksbekymmer.
Samtidigt pågår i staden en jättekarneval, typ Vattenfestivalen, man kan inte föra samtal på grund av ljudnivån och hela den tidigare terrorn "leks" bort, vänliga horder utklädda till bödlar daskar människor som inte ler med plastyxan, det är allt. Kollektiv exorsism, muttrar Chuotov.
Till slut hittar då Chuotov ett band till sin tid, till den glömda, skamliga och föraktade sovjettiden och ytterligare en historia utspelar sig mot vilken Choutovs eget liv framstår som tämligen löjligt.
I den får vi höra om Leningrads belägring, kriget, Gulag och angiveriet. Och här återfinner man då den "gamla vanliga" Makïne. Jordens närvaro i människors liv, sången som räddning, blicken riktad mot himlen, de korta perioderna av stilla lycka innan terrorn bryter ut på nytt.
Och med Makïnes ögon så blir detta ett verkligare liv än alla andra. Både det i Paris och det i den nyrika staden Sankt Petersburg.
Och det är här, i de stora greppen som Makïnes storhet finns. Liksom i språket.
Makïne skriver på en franska som är höglitterär och mycket rik, i den första halvan roar han sig med att beskriva sitt och Léas liv i moderna floskler, och varje gång han använder ett modernt uttryck sätter han citationstecken kring det. Det ger ytterligare en relieff åt berättelsen.
Det är med andra ord en berättelse i flera skikt där språket följer allvaret eller bristen på, i de olika gestalternas öden.
Själv känner jag inte till någon nu levande författare som gör det här bättre.
Wednesday, January 21, 2009
Makïnes mormodersmål
Intervju med Makïne i Le Figaro, där han intervjuas apropå sin nyutkomna bok, La Vie d'un homme inconnu. Recension av den. Jag översätter en bit ur intervjun:
Idag skriver många utländska författare som bor i Frankrike på franska. Är ni förvånad? Jag är inte förvånad men förblir misstänksam. När man tänker på det monumentala arbete man gör med sig själv då man övergår från ett språk till ett annat... Jag är övertygad om att många författare i Frankrike blir hjälpta i det här känsliga arbetet och att många texter helt enkelt är omskrivna... Jag har åtminstone den kvalitén att jag skriver utan brytning.
I er senaste roman säger en av gestalterna: En exilerad har som fosterland(?) bara ett fosterland och det är fosterlandets litteratur. Är det er åsikt? Javisst. Och jag skulle vilja tillägga: inget är bättre för att försvara ett språk än att skriva en god text på det. Mina böcker är alltså kärlekshandlingar riktade till det franska språket. Det har jag redan tagit upp i Cette France qu'on oublie d'aimer, nu när litteraturen så ofta blir slapp för att inte säga rutten beroende på den avkyvärda globaliseringen. Och vad ska man säga om televisionen, denna verbala burk innehållande de plumpaste dumheterna? Att vara "musikalisk" på franska, i den här globala kakofonin, har blivit min kamp. Den enda möjliga frälsningen går utan tvekan genom en poetisk prosa. Alltså borde kommunionen mellan människor få större betydelse än kommunikationen.
notis
Voilà ce que je viens de trouver!
En artikel om författare som övergått till att skriva på franska.
Och så har tydligen Makïne kommit ut med en ny bok så då får man väl gå till bokhandeln igen.
Det var en intressant artikel. Men det spännande är förstås att ingen menar att det är omöjligt, tvärtom. Där har de verkligen en annan inställning till sitt språk, fransoserna. De ser det som något som ligger utanför människan, en konstruktion möjlig för alla att tillägna sig.
Medan vi svenskar tycks ha vårt språk i bröstkorgen. Innanför. Del av. Som Naturen. Ingen frågar sig om det kan bli lika bra. Det verkar inte vara det intressanta, utan snarare: Vad blir det då?
Jag tycker det är spännande.
En artikel om författare som övergått till att skriva på franska.
Och så har tydligen Makïne kommit ut med en ny bok så då får man väl gå till bokhandeln igen.
Det var en intressant artikel. Men det spännande är förstås att ingen menar att det är omöjligt, tvärtom. Där har de verkligen en annan inställning till sitt språk, fransoserna. De ser det som något som ligger utanför människan, en konstruktion möjlig för alla att tillägna sig.
Medan vi svenskar tycks ha vårt språk i bröstkorgen. Innanför. Del av. Som Naturen. Ingen frågar sig om det kan bli lika bra. Det verkar inte vara det intressanta, utan snarare: Vad blir det då?
Jag tycker det är spännande.
Wednesday, December 10, 2008
Un brillant avenir
heter romanen som jag just avslutat. Skriven av Catherine Cusset (Flammarion 2008), en fransyska bosatt i USA sedan femton år och som gjort sig känd genom att skriva om sin familj - om jag förstått det hela rätt. Den franska bekännelsevågen, alltså.
Nå, den här romanen har fått gymnasisternas Goncourtpris, antagligen precis vad det låter som.
Det är ett ambitiöst projekt framfört på ett torftigt språk. Huvudpersonen är Elena som så småningom flyr till USA och där blir Helen. Vi får följa henne från det hon föds på 1940-talet i Sovjetunionen. Hennes föräldrar som är antingen hennes biologiska föräldrar eller inte men i alla fall säkert hennes adoptivföräldrar flyr till Rumänien där hon växer upp. Hon blir utbildad till civilingenjör med specialitet på energifrågor - radioaktivitet. Hon blir förälskad i en judisk man och gifter sig mot föräldrarnas vilja med honom. De får en pojke och lyckas så småningom med hjälp av makens familj i Israel ta sig dit. Men Elena vill inte stanna, hon är rädd att ende sonen ska bli offer för ett attentat eller för ett krig, så de fortsätter flykten till USA där pojken växer upp och så småningom gifter sig - med en fransyska.
Sen handlar det ganska mycket om sonhustru-svärmorsprylen.
Ambitionen ligger hur som helst i att greppa stort, här finns en judisk man och Israel, här finns Öst- och Västeuropa och USA. Här finns flyktingproblematiken i flera generationer. Här finns i centrum då en kvinna som alltid yrkesarbetat och här finns indirekt problematiken mor och yrkesarbete. Det blir bara ett barn. I flera generationer är det så också.
Samtidigt är alltså språket i bästa fall korrekt. Storyn bär men inte språket.
Den kommer inte lämna några djupare spår i mig, den här boken, men den hade ändå vissa poänger. Om man nu kan tillåta sig ett så diffust omdöme.
Nå, den här romanen har fått gymnasisternas Goncourtpris, antagligen precis vad det låter som.
Det är ett ambitiöst projekt framfört på ett torftigt språk. Huvudpersonen är Elena som så småningom flyr till USA och där blir Helen. Vi får följa henne från det hon föds på 1940-talet i Sovjetunionen. Hennes föräldrar som är antingen hennes biologiska föräldrar eller inte men i alla fall säkert hennes adoptivföräldrar flyr till Rumänien där hon växer upp. Hon blir utbildad till civilingenjör med specialitet på energifrågor - radioaktivitet. Hon blir förälskad i en judisk man och gifter sig mot föräldrarnas vilja med honom. De får en pojke och lyckas så småningom med hjälp av makens familj i Israel ta sig dit. Men Elena vill inte stanna, hon är rädd att ende sonen ska bli offer för ett attentat eller för ett krig, så de fortsätter flykten till USA där pojken växer upp och så småningom gifter sig - med en fransyska.
Sen handlar det ganska mycket om sonhustru-svärmorsprylen.
Ambitionen ligger hur som helst i att greppa stort, här finns en judisk man och Israel, här finns Öst- och Västeuropa och USA. Här finns flyktingproblematiken i flera generationer. Här finns i centrum då en kvinna som alltid yrkesarbetat och här finns indirekt problematiken mor och yrkesarbete. Det blir bara ett barn. I flera generationer är det så också.
Samtidigt är alltså språket i bästa fall korrekt. Storyn bär men inte språket.
Den kommer inte lämna några djupare spår i mig, den här boken, men den hade ändå vissa poänger. Om man nu kan tillåta sig ett så diffust omdöme.
Thursday, November 20, 2008
Oväntad vändning
Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.
Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...
Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.
Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.
Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...
Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.
Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.
Tuesday, November 18, 2008
Understreckare
Understreckare igår av Ruth Lötmarker om boken jag håller på att läsa. Eftersom jag bara läst halva borde jag kanske inte reagera på den här texten än, men det gör jag i alla fall.
Den förefaller oklanderlig i sitt sakinnehåll, de båda männens historia och uttalanden, men den missar något väsentligt. Vad?
Lötmarker verkar sympatisera mer med Lévy, eller snarare bilden av Lévy, den engagerade intellektuelle, den som tar ansvar, den som åtminstone försöker. För Houllebecq har hon mindre förståelse.
Själv får jag känslan vid läsningen att Houllebecqs resonemang eller synsätt eller position är betydligt mer vanligt förekommande, möjligen överdriver han den, men man måste bemöta den, ta ställning. Något Lévy i allra högsta grad gör, men kan man kräva det av en recensent?
Det är ju något i Lévys oförtrutna aktion som är jäkligt jobbigt, och det är något i Houllebecqs melankoliska drömmande om andra tider som är mycket sympatiskt. Houllebecq är helt enkelt författare, Lévy är verksam. Kan inte sitta still.
Och jag tycker nog vidare att den kritik Houllebecq riktar mot våra västeuropeiska samhällen är mer på kornet. Så här är det ju. Som han faktiskt säger.
Framtidsoptimismen som var hans föräldrars ungdoms och hans egen barndoms livsluft är och förblir ett minne blott. Vi befinner oss i något där inte bara Houllebecq känner sig som en "användare" av ett land, inte en "medborgare" i detsamma.
Han på gränsen till plattpragmatiska inställning, verkligen så lite som möjligt, men det lilla borde eventuellt göras, förefaller mig mer realistisk. Man röstar där man bor, inte där man råkar vara född.
Vidare framgår inte hur roligt Houllebecq har då han skriver, han har roligt på författarens sätt, texten tar sin egen väg, han hänger på. Vändningarna och bilderna är dråpliga, rörande, språket är en glädje i sig. Han gör en lång utläggning om en vänsterjournalist vars omdömen han faktiskt respekterar och avslutar den med att han gillar honom för att han är "un type bien". Lakoniskt men också en övergång i språk. Slang efter en något högtravande passage, Houllebecq blandar högt och lågt på ett subtilt sätt. Han har ett brett register.
Det framgår väl inte riktigt i den här annars utmärkta texten. Att Lévys språk är genomgående mer korrekt och liksom har små franska krusiduller här och var är mindre förvånande. Även han åstadkommer några vackra metaforer, men stilen är mer plain, inom sitt franska register.
Jaha.
Nu får jag väl fortsätta att läsa.
Den förefaller oklanderlig i sitt sakinnehåll, de båda männens historia och uttalanden, men den missar något väsentligt. Vad?
Lötmarker verkar sympatisera mer med Lévy, eller snarare bilden av Lévy, den engagerade intellektuelle, den som tar ansvar, den som åtminstone försöker. För Houllebecq har hon mindre förståelse.
Själv får jag känslan vid läsningen att Houllebecqs resonemang eller synsätt eller position är betydligt mer vanligt förekommande, möjligen överdriver han den, men man måste bemöta den, ta ställning. Något Lévy i allra högsta grad gör, men kan man kräva det av en recensent?
Det är ju något i Lévys oförtrutna aktion som är jäkligt jobbigt, och det är något i Houllebecqs melankoliska drömmande om andra tider som är mycket sympatiskt. Houllebecq är helt enkelt författare, Lévy är verksam. Kan inte sitta still.
Och jag tycker nog vidare att den kritik Houllebecq riktar mot våra västeuropeiska samhällen är mer på kornet. Så här är det ju. Som han faktiskt säger.
Framtidsoptimismen som var hans föräldrars ungdoms och hans egen barndoms livsluft är och förblir ett minne blott. Vi befinner oss i något där inte bara Houllebecq känner sig som en "användare" av ett land, inte en "medborgare" i detsamma.
Han på gränsen till plattpragmatiska inställning, verkligen så lite som möjligt, men det lilla borde eventuellt göras, förefaller mig mer realistisk. Man röstar där man bor, inte där man råkar vara född.
Vidare framgår inte hur roligt Houllebecq har då han skriver, han har roligt på författarens sätt, texten tar sin egen väg, han hänger på. Vändningarna och bilderna är dråpliga, rörande, språket är en glädje i sig. Han gör en lång utläggning om en vänsterjournalist vars omdömen han faktiskt respekterar och avslutar den med att han gillar honom för att han är "un type bien". Lakoniskt men också en övergång i språk. Slang efter en något högtravande passage, Houllebecq blandar högt och lågt på ett subtilt sätt. Han har ett brett register.
Det framgår väl inte riktigt i den här annars utmärkta texten. Att Lévys språk är genomgående mer korrekt och liksom har små franska krusiduller här och var är mindre förvånande. Även han åstadkommer några vackra metaforer, men stilen är mer plain, inom sitt franska register.
Jaha.
Nu får jag väl fortsätta att läsa.
Monday, November 17, 2008
Bekännelseblogg
Som sagt, det enda jag hittat på svenska på nätet av värde om Colette är den här texten. Författaren har uppenbarligen läst Thurmans bok och haft stor behållning av den. Men, vad mera är, hon berättar hur hon redan har ett förhållande till Colette, ett förhållande som började då hon var i tonåren och tjuvläste i morföräldrarnas bibliotek.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.
Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.
Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.
Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.
Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.
Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.
Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.
Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.
Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.
Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.
Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.
Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.
Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.
Colette-googlingar
Så har jag googlat lite på Colette igen. Eftersom det är ett faktum att Colette inte är särskilt närvarande på svenskspråkiga nätsidor eller i svenska bokhandlar, utom antikvariskt, började jag fundera på var hon egentligen finns. Mer än här alltså. Vad är översatt och till vilka språk. Och vad finns över huvud taget att läsa OM Colette om man nu inte läser franska.
Julia Kristevas bok om Colette (La chair du monde) är den tredje i en trilogi om den kvinnliga anden(?), Le génie feminin, och finns översatt till engelska. Liksom de två andra om Hannah Arendt och Melanie Klein.
Den om Arendt finns dessutom på tyska vilket vi inte har någon större glädje av om vi vill läsa om Colette.
Med andra ord, det mesta OM Colette finns inte översatt. Men det som finns finns i första hand på engelska och i andra hand på tyska. På dessa båda språk tycks även en hel del titlar AV Colette finnas tillängliga. Liksom några böcker av tyska författare (om Colette) verkar finnas. Liksom en av en amerikanska, Secrets of the Flech av Judith Thurman.
Colette verkar alltså finnas i tyska och amerikanska medvetanden, förutom i de franska då.
Vad man nu ska dra för slutsatser av det...
Julia Kristevas bok om Colette (La chair du monde) är den tredje i en trilogi om den kvinnliga anden(?), Le génie feminin, och finns översatt till engelska. Liksom de två andra om Hannah Arendt och Melanie Klein.
Den om Arendt finns dessutom på tyska vilket vi inte har någon större glädje av om vi vill läsa om Colette.
Med andra ord, det mesta OM Colette finns inte översatt. Men det som finns finns i första hand på engelska och i andra hand på tyska. På dessa båda språk tycks även en hel del titlar AV Colette finnas tillängliga. Liksom några böcker av tyska författare (om Colette) verkar finnas. Liksom en av en amerikanska, Secrets of the Flech av Judith Thurman.
Colette verkar alltså finnas i tyska och amerikanska medvetanden, förutom i de franska då.
Vad man nu ska dra för slutsatser av det...
Saturday, November 15, 2008
Marknadsföring
Det mesta jag hittar på nätet om Ennemis publics är texter om förhandsspekulationerna och marknadsföringen. Om man recenserar så handlar två tredjedelar om det och en tredjedel om själva texten, som här i Nouvel Obs.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...
Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.
Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...
Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.
Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.
Ennemis publics II
Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.
Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:
"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."
Eller en annan stump av H:
"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."
Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.
Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:
"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."
Eller en annan stump av H:
"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."
Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.
Subscribe to:
Posts (Atom)
