La vie d'un homme inconnu

Börjar med att översätta ett litet stycke i slutet av den här boken av Makïne. Det kanske är att avslöja för mycket, men strunt samma. Berättelsens huvudperson, Chuotov, en rysk exilförfattare i femtioårsåldern, är på väg tillbaka till Paris, efter att han tillbringat några hektiska dygn i Sankt Petersburg. I det "nya Ryssland".

I flygplanet får han för första gången i sitt liv en känsla av att åka från ingenstans till ingenstans, eller snarare att resa utan verkligt mål. Och samtidigt har han aldrig tidigare så intensivt känt sig tillhöra en fosterjord (terre natale). Bara det att denna tillhörighet råkar vara till en epok och inte en bit jord. Volskis epok. Den monstruösa epok som är sovjettiden, vilken är den enda tid Choutov levt i Ryssland. Ja, monstruös, skamlig, full av död och under vilken, varje dag, en man höjde sin blick mot himlen.

Choutov är alltså en medelålders rysk författare, bosatt i Paris. Inledningsvis blir han övergiven av den unga fransyskan Léa, med vilken han haft ett förhållande.
Det är en sorglustig bit av boken, Choutov svär över litteraturens och litteratörernas liv och ställning i Paris. Léa är en ung kvinna som vill ha tillträde till just den världen, och Chuotov är inte dummare än att han begriper att han, för henne, är en praktisk inrättning. De käbblar och grälar, han tycker bara illa om alla dessa små texter som kallas romaner och som handlar om bortskämda människors små själsliga bekymmer i storstaden Paris. Ytligt och på ett vulgärt språk.
Léa drar och han lider, och ironiserar samtidigt över det typiska i situationen, den äldre mannen och hans yngre kvinna som slutligen hittar en yngre man. Och där står han.

Nå, innan hon hinner dyka upp en sista gång för att hämta några kläder och ett par lådor med böcker, åker han till det som på hans tid var Leningrad, nu kallas St Petersburg igen. Han vill återse sin ungdomskärlek, som han också finner.
Hon är nu en mycket upptagen kvinna som håller på att göra om gamla hus i staden till flotta hotell. Hennes mobil ringer i ett. Hennes unge vackre son, Vlad, är i bokbranschen och kränger historiska hjärta-smärta-böcker där sovjetepoken görs om till gräll och ofarlig kuliss för just kärleksbekymmer.
Samtidigt pågår i staden en jättekarneval, typ Vattenfestivalen, man kan inte föra samtal på grund av ljudnivån och hela den tidigare terrorn "leks" bort, vänliga horder utklädda till bödlar daskar människor som inte ler med plastyxan, det är allt. Kollektiv exorsism, muttrar Chuotov.
Till slut hittar då Chuotov ett band till sin tid, till den glömda, skamliga och föraktade sovjettiden och ytterligare en historia utspelar sig mot vilken Choutovs eget liv framstår som tämligen löjligt.
I den får vi höra om Leningrads belägring, kriget, Gulag och angiveriet. Och här återfinner man då den "gamla vanliga" Makïne. Jordens närvaro i människors liv, sången som räddning, blicken riktad mot himlen, de korta perioderna av stilla lycka innan terrorn bryter ut på nytt.
Och med Makïnes ögon så blir detta ett verkligare liv än alla andra. Både det i Paris och det i den nyrika staden Sankt Petersburg.

Och det är här, i de stora greppen som Makïnes storhet finns. Liksom i språket.
Makïne skriver på en franska som är höglitterär och mycket rik, i den första halvan roar han sig med att beskriva sitt och Léas liv i moderna floskler, och varje gång han använder ett modernt uttryck sätter han citationstecken kring det. Det ger ytterligare en relieff åt berättelsen.

Det är med andra ord en berättelse i flera skikt där språket följer allvaret eller bristen på, i de olika gestalternas öden.
Själv känner jag inte till någon nu levande författare som gör det här bättre.

Makïnes mormodersmål

Intervju med Makïne i Le Figaro, där han intervjuas apropå sin nyutkomna bok, La Vie d'un homme inconnu. Recension av den. Jag översätter en bit ur intervjun:

Idag skriver många utländska författare som bor i Frankrike på franska. Är ni förvånad? Jag är inte förvånad men förblir misstänksam. När man tänker på det monumentala arbete man gör med sig själv då man övergår från ett språk till ett annat... Jag är övertygad om att många författare i Frankrike blir hjälpta i det här känsliga arbetet och att många texter helt enkelt är omskrivna... Jag har åtminstone den kvalitén att jag skriver utan brytning.

I er senaste roman säger en av gestalterna: En exilerad har som fosterland(?) bara ett fosterland och det är fosterlandets litteratur. Är det er åsikt? Javisst. Och jag skulle vilja tillägga: inget är bättre för att försvara ett språk än att skriva en god text på det. Mina böcker är alltså kärlekshandlingar riktade till det franska språket. Det har jag redan tagit upp i Cette France qu'on oublie d'aimer, nu när litteraturen så ofta blir slapp för att inte säga rutten beroende på den avkyvärda globaliseringen. Och vad ska man säga om televisionen, denna verbala burk innehållande de plumpaste dumheterna? Att vara "musikalisk" på franska, i den här globala kakofonin, har blivit min kamp. Den enda möjliga frälsningen går utan tvekan genom en poetisk prosa. Alltså borde kommunionen mellan människor få större betydelse än kommunikationen.

notis

Voilà ce que je viens de trouver!
En artikel om författare som övergått till att skriva på franska.
Och så har tydligen Makïne kommit ut med en ny bok så då får man väl gå till bokhandeln igen.

Det var en intressant artikel. Men det spännande är förstås att ingen menar att det är omöjligt, tvärtom. Där har de verkligen en annan inställning till sitt språk, fransoserna. De ser det som något som ligger utanför människan, en konstruktion möjlig för alla att tillägna sig.
Medan vi svenskar tycks ha vårt språk i bröstkorgen. Innanför. Del av. Som Naturen. Ingen frågar sig om det kan bli lika bra. Det verkar inte vara det intressanta, utan snarare: Vad blir det då?

Jag tycker det är spännande.

Un brillant avenir

heter romanen som jag just avslutat. Skriven av Catherine Cusset (Flammarion 2008), en fransyska bosatt i USA sedan femton år och som gjort sig känd genom att skriva om sin familj - om jag förstått det hela rätt. Den franska bekännelsevågen, alltså.
Nå, den här romanen har fått gymnasisternas Goncourtpris, antagligen precis vad det låter som.

Det är ett ambitiöst projekt framfört på ett torftigt språk. Huvudpersonen är Elena som så småningom flyr till USA och där blir Helen. Vi får följa henne från det hon föds på 1940-talet i Sovjetunionen. Hennes föräldrar som är antingen hennes biologiska föräldrar eller inte men i alla fall säkert hennes adoptivföräldrar flyr till Rumänien där hon växer upp. Hon blir utbildad till civilingenjör med specialitet på energifrågor - radioaktivitet. Hon blir förälskad i en judisk man och gifter sig mot föräldrarnas vilja med honom. De får en pojke och lyckas så småningom med hjälp av makens familj i Israel ta sig dit. Men Elena vill inte stanna, hon är rädd att ende sonen ska bli offer för ett attentat eller för ett krig, så de fortsätter flykten till USA där pojken växer upp och så småningom gifter sig - med en fransyska.
Sen handlar det ganska mycket om sonhustru-svärmorsprylen.

Ambitionen ligger hur som helst i att greppa stort, här finns en judisk man och Israel, här finns Öst- och Västeuropa och USA. Här finns flyktingproblematiken i flera generationer. Här finns i centrum då en kvinna som alltid yrkesarbetat och här finns indirekt problematiken mor och yrkesarbete. Det blir bara ett barn. I flera generationer är det så också.

Samtidigt är alltså språket i bästa fall korrekt. Storyn bär men inte språket.

Den kommer inte lämna några djupare spår i mig, den här boken, men den hade ändå vissa poänger. Om man nu kan tillåta sig ett så diffust omdöme.

Oväntad vändning

Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.

Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...

Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.

Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.

Understreckare

Understreckare igår av Ruth Lötmarker om boken jag håller på att läsa. Eftersom jag bara läst halva borde jag kanske inte reagera på den här texten än, men det gör jag i alla fall.
Den förefaller oklanderlig i sitt sakinnehåll, de båda männens historia och uttalanden, men den missar något väsentligt. Vad?
Lötmarker verkar sympatisera mer med Lévy, eller snarare bilden av Lévy, den engagerade intellektuelle, den som tar ansvar, den som åtminstone försöker. För Houllebecq har hon mindre förståelse.
Själv får jag känslan vid läsningen att Houllebecqs resonemang eller synsätt eller position är betydligt mer vanligt förekommande, möjligen överdriver han den, men man måste bemöta den, ta ställning. Något Lévy i allra högsta grad gör, men kan man kräva det av en recensent?
Det är ju något i Lévys oförtrutna aktion som är jäkligt jobbigt, och det är något i Houllebecqs melankoliska drömmande om andra tider som är mycket sympatiskt. Houllebecq är helt enkelt författare, Lévy är verksam. Kan inte sitta still.
Och jag tycker nog vidare att den kritik Houllebecq riktar mot våra västeuropeiska samhällen är mer på kornet. Så här är det ju. Som han faktiskt säger.
Framtidsoptimismen som var hans föräldrars ungdoms och hans egen barndoms livsluft är och förblir ett minne blott. Vi befinner oss i något där inte bara Houllebecq känner sig som en "användare" av ett land, inte en "medborgare" i detsamma.
Han på gränsen till plattpragmatiska inställning, verkligen så lite som möjligt, men det lilla borde eventuellt göras, förefaller mig mer realistisk. Man röstar där man bor, inte där man råkar vara född.
Vidare framgår inte hur roligt Houllebecq har då han skriver, han har roligt på författarens sätt, texten tar sin egen väg, han hänger på. Vändningarna och bilderna är dråpliga, rörande, språket är en glädje i sig. Han gör en lång utläggning om en vänsterjournalist vars omdömen han faktiskt respekterar och avslutar den med att han gillar honom för att han är "un type bien". Lakoniskt men också en övergång i språk. Slang efter en något högtravande passage, Houllebecq blandar högt och lågt på ett subtilt sätt. Han har ett brett register.
Det framgår väl inte riktigt i den här annars utmärkta texten. Att Lévys språk är genomgående mer korrekt och liksom har små franska krusiduller här och var är mindre förvånande. Även han åstadkommer några vackra metaforer, men stilen är mer plain, inom sitt franska register.
Jaha.
Nu får jag väl fortsätta att läsa.

Bekännelseblogg

Som sagt, det enda jag hittat på svenska på nätet av värde om Colette är den här texten. Författaren har uppenbarligen läst Thurmans bok och haft stor behållning av den. Men, vad mera är, hon berättar hur hon redan har ett förhållande till Colette, ett förhållande som började då hon var i tonåren och tjuvläste i morföräldrarnas bibliotek.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.

Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.

Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.

Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.

Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.

Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.

Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.

Colette-googlingar

Så har jag googlat lite på Colette igen. Eftersom det är ett faktum att Colette inte är särskilt närvarande på svenskspråkiga nätsidor eller i svenska bokhandlar, utom antikvariskt, började jag fundera på var hon egentligen finns. Mer än här alltså. Vad är översatt och till vilka språk. Och vad finns över huvud taget att läsa OM Colette om man nu inte läser franska.
Julia Kristevas bok om Colette (La chair du monde) är den tredje i en trilogi om den kvinnliga anden(?), Le génie feminin, och finns översatt till engelska. Liksom de två andra om Hannah Arendt och Melanie Klein.
Den om Arendt finns dessutom på tyska vilket vi inte har någon större glädje av om vi vill läsa om Colette.
Med andra ord, det mesta OM Colette finns inte översatt. Men det som finns finns i första hand på engelska och i andra hand på tyska. På dessa båda språk tycks även en hel del titlar AV Colette finnas tillängliga. Liksom några böcker av tyska författare (om Colette) verkar finnas. Liksom en av en amerikanska, Secrets of the Flech av Judith Thurman.

Colette verkar alltså finnas i tyska och amerikanska medvetanden, förutom i de franska då.
Vad man nu ska dra för slutsatser av det...

Marknadsföring

Det mesta jag hittar på nätet om Ennemis publics är texter om förhandsspekulationerna och marknadsföringen. Om man recenserar så handlar två tredjedelar om det och en tredjedel om själva texten, som här i Nouvel Obs.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...

Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.

Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.

Intervju à la Gainsbourg med Houllebecq på ENGELSKA

Ennemis publics II

Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.

Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:

"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."

Eller en annan stump av H:

"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."

Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.

Ennemis publics

Jag kommer mest att tänka på den här videon. Gainsbourg, redan lite på dekis även om det fortfarande innehåller en del av spel bränner en femhundrafrancslapp i direktsändning i teve. 78 eller om det är 74% av den försvinner nämligen för honom i skatt.
Men ser ni själva killen? Skäggstubben, cigaretten, de vita skorna från Repetto som en annan Palmemördare (jag vet, man säger inte så, men det var ju så)? L'enfant terrible har en lång historia i det här landet.
Man röker halvberusad i teve, man beter sig precis som man har lust... Säger att man vill knulla Whitney Houston direkt till henne, men på en engelska som låter som franska...

Jag kommer att tänka på det när jag läser inledningen till Houllebecqs och Lévys gemensamma bok.
Och nu kommer jag möjligen bete mig som Skugge vs Ranelid här. För åtminstone Lévy har ju en större medial närvaro än litterär. Med H tror jag att det, trots allt, är motsatsen.
Däremot är det ju den sortens närvaro han har. Har kollat klippen, han sitter och surrar kedjerökande i en säng i något hotellrum. Kameran går och han säger inte mycket. Det är mörkt och han andas. Eller också sitter han filmad i radiostudion och blir intervjuad. Han snurrar på en hårtest och intervjuaren säger att nu kommer den och den akademiledamoten med i samtalet. Nej. säger H. Då går jag. Men det kan du väl inte göra, säger journalisten? Jodå, han gillar tête à têter, men samtal blir så dåliga när man är fler än två. Det gäller inte bara i media.
Och sen dunstar uppenbarligen han, för intervjun är slut.

Jag har bara läst några sidor än. Lévy förefaller slem, det har jag alltid tyckt, och inte blir det bättre av Youtubeklippen. En kokett man, angelägen om att vara snygg, att vara vacker, att behaga. Fånig. Sprättig. Pretentiös.
Det hindrar ju inte att han kan ha något att säga, men än har jag inte hört hans röst...

Houllebecqs däremot... den hörs direkt. Han är dyster och lat och allmänt miserabel.

Söderberg och Colette

Att "översätta" Söderberg var förstås en jättedålig idé. Jag avstår.
Däremot har jag googlat på honom och Colette och de är samtida så när som på fyra år i början och tolv i slutet. Förra sekelskiftet är den period som möter oss här i två stycken jag snabbt valt ut.
Först Söderberg ur Samtidsnoveller:

Det gröna kabinettet låg i halvskymning mellan salongen, som gnistrade av elektriskt ljus, och det mörka rökrummet, där det bara brann en enda grön lampa på den fällda chiffonjéklaffen. I salongen sjöng en distingerad operasångare "Quando cadran le foglie". I rökrummet satt värden i en liten intim krets av herrar vid chiffonjén, vars mörka mahogny speglade lampans trekant, och visade sin berömda samling av fotografier efter naturen, av vilken det tycktes framgå att naturen stundom är onaturlig. I kabinettet satt en blek herre och viskade med en dam i rött i en vrå, i soffan sutto tre gamla fruar och nickade, och i en guldkarmad fåtölj halvsov en liten professor som hade varit emeritus i en mansålder.
Genom de halvöppna balkongdörrarna strömmade feruariluften in, sval och dock onaturligt ljum, och i dörröppningen stod en ung flicka i vitt.

Det handlar alltså om en middag med efterföljande underhållning (operasångaren) och umgänge.
Och så tar vi Colette, en bit ur den här texten jag tragglar med, Damen som sjunger ur Les vrilles de la vigne:

Damen som skulle sjunga tog sikte på pianot och jag upptäckte plötsligt hos mig själv en oväntad grymhet, ett våldsamt orörligt motstånd som hos en fånge. Medan hon mödosamt och med klänningen smetande kring knäna som en dyig våg klöv de sittande kjolarna, önskade jag att hon svimmade eller dog eller åtminstone att hennes fyra strumpeband brast samtidigt. Några meter återstod, trettio sekunder, tillräckligt för en naturkatastrof... Men hon trampade lugnt på några putsade skor, trasade spetesen i en volang, mumlade ursäkta, hälsade och log och stod redan med handen redan på flygelns jakaranda med reflexer som i en nattlig Seine. Jag började skruva på mig.

Jag uppfattade genom den dansande dimman som omsluter kristalkronorna i slutet av en soaré min vän Maugis välvda rygg, hans rundade arm som försvarade ett fullt glas mot armbågar... Jag kände att jag avskydde honom som lyckats ta sig ut till buffén medan jag förtvinade sittande på snedden på en ömtålig stol med förgyllda ben...

Med en oförskämd kyla betraktade jag damen som skulle sjunga och återhöll ett jävulskt hånskratt då jag fann henne ännu fulare än jag hade hoppats.

Bepansrad med vitmetallisk satin och högburet huvud bar hon en hjälm av konstgjort, våldsamt blont hår. De alltför småväxta kvinnornas arrogans glänste i hennes hårda ögon som var alldeles för blå och alldels för lite svarta. Med utstående kindknotor och näsan rörlig och öppen, hakan stadig och beredd att skälla, liknade hon en ilsken mops till vilken jag skulle ha sagt ”Ät!” innan hon hade hunnit öppna munnen.

Nu kan man konstatera att det handlar om ungefär samma sorts tillställning, fokus i Söderbergs bit kan vi bara ana, den unga flickan i vitt gör så att säga entré mot den här fonden, medan Damen är uppenbart fokus i Colettes stycke.
Men vad mera är, ser man inte de något större salongerna i Paris för sin inre blick? Ser man inte hur allt är samma, men i den lilla staden Stockholm är sällskapsrummen mindre i måtten och belysningen intimare?

Nej, det kanske man inte gör av bara de här stumparna, men ändå ser man nånting. De låter båda två den omgivande staden ta sig in, Söderberg genom onaturligt ljum februariluft, Colette genom en Seineblänkande reflex i flygeln.
Det finns tydliga beröringspunkter, också i stil, i själva målningen av scenariot, även om det naturligtvis finns skillnader också. Colette låter vattenmetaforen löpa genom hela sin text i olika former, den har mer av galenskap i sig. Söderberg är mer prudentlig, båda är de rejält ironiska.
Man får så uppenbart ta del av berättarens tankar, allt det där som inte kan sägas högt men som vi tänker.
De är intima där på ett likartat sätt, viskar i vårt öra som om vi vore den hemligt utvalda, den enda som kan lyssna till denna bikt som inte kan sägas högt.
Och som de gläds åt dagrar och skuggor, åt ljus och åt mörker och dofter.
Stadsliv. Mondäna tillställningar, få kan som dessa två fånga dem.

Jag fortsätter förmodligen med Damen så småningom, kanske dyker mer upp då det är klart.
hej,

Språk och stil

Det är detta att Colettes språk och stil för en tillbaka till en annan tid. De står där som rum byggda 1907 och 1922 och vad det nu kan vara. Inredda och belysta.
Och man går in i dem och de är helt intakta, som en orenoverad kyrka eller bordell för den delen.

Jag fick den något rubbade idén att kolla just på en av Söderbergs texter som inger exakt samma känsla och översätta den. Ja? Till dagens språkbruk?
Jag vet. Det är en asdålig idé, närmast misshandel antagligen. Ska ändå kolla om en stund, vad som händer. OM...

Colette - en stil

Jag roar mig med att försöka översätta ytterligare en liten text av Colette, Damen som sjunger. Och när jag säger roar mig så menar jag verkligen roar mig. Colettes språk är så pass svårt, nej, inte svårt, men litterärt och medvetet att jag för att läsa ordentligt måste slå upp ord. Det gäller även ibland i översättning, vad är till exempel "ägretter"? Vidare har franskan ett helt annat sätt att ordna sina meningar. Denna syntax är främmande, man kan alltså inte översätta rakt av. Gör man det får man meningar ungefär så här:

Min klänning vita med skärpet purpur, mina utslagna hår som håller mig varma, mina skor guldbruna – för korta, för korta – och mina strumpor vita, allt var klart sedan gårdagen, eftersom mina hår, flätade för våggörandet, hade dragit mig i tinningarna under fyrtioåtta timmar.

Det här var en bit ur Claudines hus och det går ju inte att läsa. Så hur gör man då för att översätta? Hur fångar man både en stil och ett språk?
För är det någon som har en stil så är det Colette. Den ende svenske författare som kommer i närheten är Hjalmar Söderberg. Så är de också ungefär samtida. Och det hörs. De använder de långa strecken som jag tror kallas tankestreck – istället för de korta som visst kan kallas pratminus - och alla små detaljer gör skillnaden.
Colette jobbar som en stenhuggare med sina texter, hon mejslar ned i minsta detalj, finjusterar och putsar. Polerar slutligen. Och resultatet glänser, oefterhärmligt.
Samtidigt som något av det osökta och tillfälliga, själva stämningen i luften blir kvar.

Colette är också känd för sin stil, sin utsökta stil, den som har skapat en uppsjö av "artiklar" i hennes efterföljd. Till bords med Colette och På Riviäran med Colette, I Paris med Colette och Till skogs med Colette. Nåja, kanske inte den sista. Men det finns sjöar av böcker kring författarskapet. Colettes värld har fått ge näring åt en massa annat - jox.
För det är det andra med Colette, hon skapar mycket påtagliga miljöer och gestalter. Man kan ta på cigarettröken under kristallkronorna i de sluttande soaréernas sista timme. Man ser de mörka ringarna under ögonen på den unge gigolon. Man hör näktergalen och för den delen - Damen som sjunger.
Om det viktigaste i ett författarskap är att skapa just en stämning, några klara och tydliga rum och platser med ett alldeles eget ljus, ja, då har Colette och kanske Söderberg på den svenska arenan vunnit.

Men det räcker inte, i franskan finns i regel många ord för ungefär samma sak. Kanske också i svenskan. Där gäller det att välja rätt, och att välja ord på rätt nivå i språket för att hamna rätt. Där gäller det också att kunna blanda rätt. En dialog mellan varitéartister låter inte som en humla i en närmast sakral skog. Och så vidare.
Det här, att välja ord, och att ibland använda just litterära ord, (eller för resten, i franskan är en massa ord med nödvändighet litterära, det finns verbformer som bara används i skrivspråket) det utgör också stilen, liksom de eventuella och medvetna stilbrotten.

Nå, att försöka översätta Colette fick mig att fundera på detta med stil, och varför man inte använder begreppet nästan alls i svenskan. Den reflexionen står att läsa här.

Nu ska jag fortsätta med min översättning.

Les vrilles de la vigne

Är så gott som klar med den lilla volymen Les vrilles de la vigne, Vinrankans klängen, typ. Det är fantastiska små stycken överlag. En återkommande gestalt är Valentine, en mondän ung kvinna med man och älskare och hem att ta hand om, och som sliter ut sig av allt detta. Klart att hon börjar se risig ut, tänker berättarjaget, hon sover för lite. Middagar varannan kväll, teater och supé ett par gånger i veckan, man och älskare. Det blir för mycket.
Hon har en enorm hatt, blont konstfullt uppsatt hår och smink. Det ordet ser man ju inte längre? Det är tungt med smink, Némis gestalter var också sminkade och sminket smälte, rann bort... En helt annan sak än våra dagars make up. Konventionellt umgänge har hon också som gör att hon måste vara försiktig och inte visa sig i den depraverade Colettes sällskap, men hon kommer ändå på visit. Tillbringar några timmar med författaren över en kopp te, lättar sitt hjärta.
Och bekymmer har hon. Älskaren går ifrån henne. Det är outhärdligt, och så är hon då trött och somnar och tappar hakan i värdinnans länstol...

Men en sak måste jag tillstå. Jag har svårt för djurkonversationerna. Det är liksom en Big Grej om man ska tro Kristeva-annonserna om Colette. Hon är gränsöverskridande, tar gestalt i allt levande. Fint, säger jag. Men när hon blir bulldog och katt så tycker jag att det är sådär.
Kanske har genren därefter slitits ut?
När hon däremot ondgör sig över havet vid Somme, det lömska tidvattnet som ingen människa kan lita på så tycker jag om henne igen.

För att inte tala om när hon älskar Damen som sjunger. Den är helt klart värd en översättning, den också. Om jag orkar en dag så...

Grå dag

En liten bok vid namn Vrilles de la vigne, på svenska närmast Vinrankans klängen innehåller korta prosalyriska stycken (som man säger idag). Det är inte ens noveller, och de publicerades i flera versioner i början av 1900-talet. Den text jag fäst mig vid och tänkte försöka översätta här verkar vara skriven 1908.
Den heter Jour Gris och tillägnas Missy, Colettes partner(?) under den här tiden.



Grå dag

Till M....

Låt mig vara. Jag är sjuk och elak som havet. Stoppa om mina ben ordentligt med pläden här, men ta bort den där rykande koppen som luktar blött hö, lindblom och unkna violer... Jag vill ingenting, bara vända bort huvudet och varken se havet eller vinden som jagar löjligt över sanden och blir till puder över havet. Än mullrar den tålmodig och återhållsam, hopkrupen bakom dynorna, gömd längre bort än horisonten... Och sen, rätt som det är, kastar den sig fram med en krigares skrik, ruskar som en människa fönsterluckorna och föser framför sig och in under dörren fransar av stoff, spår, omöjliga att fånga, av sin eviga rörelse...

Ah! Så illa den gör mig! Jag har inte längre en enda vrå av mig själv för mig själv, mina händer som jag håller hårt för öronen hindrar den inte från att gå rakt igenom och kyla min hjärna... Tom, bortsvept, förskingrad, försöker jag förgäves samla ihop flikarna av min tanke; – den försvinner, påtaglig som en sönderriven rock, som en mås vars fötter man håller fast som gör sig lös genom att slå med vingarna...

Låt mig vara, du som kommer mjukt och skonsamt och lägger dina händer på min panna... Jag hatar allt och över allt annat havet! Gå och titta, du som tycker om det! Det slår terrassen, det jäser, sprutar gult skum, det speglar med död fisks glans, det fyller luften med en lukt av jod och fruktbar förruttnelse. Under de slutna vågorna anar jag det förskräckliga varelserna utan fötter, platta, hala, iskalla... Känner du då inte att vattnet och vinden bär, ända in i detta rum, lukten av skämda skaldjur? Oh! Kom tillbaka, du som kan göra nästan allt för mig! Lämna mig inte ensam! Ge mig under mina näsborrar som äcklet nyper och bleker, ge mig dina händer som doftar, ge mig dina varma torra fingrar fina som lavendel från bergen... Kom tillbaka! Håll dig precis intill mig och säg åt havet att dra sig tillbaka! Ge vinden ett tecken så att den går och lägger sig på sanden, för att iställt stillsamt leka tafatt med snäckskalen.... Ge den ett tecken: den kommer lägga sig på lätt dynorna och den kommer att roa sig med att med ett andetag ändra formen på kullarna i rörelse...

Jaha. Du ruskar på huvudet... Du vill inte, – du kan inte. Men ge dig då iväg och överge mig i denna storm, och må den riva murarna och må den ta mig med sig! Gå ut ur rummet så jag slipper höra dina onödiga steg. Nej, nej, inga smekningar! Dina händer som kan trolla och din förkrossande blick, och din mun som löser upp minnet av andra munnar kommer vara verkningslösa idag. Jag saknar idag någon som ägt mig innan alla andra, innan dig, innan jag blev kvinna.

Jag tillhör ett land jag har lämnat. Du kan inte hindra att där njuter ett helt landskap solens strålar, indränkt i doftande skog. Inget kan hindra att så här dags är trädens fötter där dränkta i djupt gräs, i den utsökta och milda gröna ton min själ törstar efter... Kom, du som inget vet, kom så att jag kan viska till dig: doften av min skog är lika med smultron och rosor! Du skulle svära på, när slyet av törne blommar, att en frukt har mognat men man vet inte var – där borta, här, alldeles nära – en ogripbar frukt som man inandas genom att öppna näsborrarna. Du skulle svära på, när hösten genomborrar och sårar de fallna lövdräkterna, att ett övermoget äpple just har fallit, och du letar efter det och nosar här, där borta, alldeles nära...

Och om du kom förbi i juni, mellan de slagna ängarna, då månen porlar över de runda vålmarna som är mitt landskaps dynor, så skulle du känna genom deras doft ditt hjärta öppna sig. Du skulle blunda med den allvarliga stolthet du döljer din lystnad med, och du skulle sänka ditt huvud med en ljudlös suck...

Och om du kom en sommardag till mitt land, till det innersta av en trädgård jag känner till, en trädgård svart av grönska och utan blommor, – om du såg på avstånd såg det trubbiga berget blåna, där stenarna, fjärilarna och tistlarna färgades av samma blandning av azurblått och violett damm, så skulle du glömma mig, och du skulle sätta dig ned där, för att aldrig mer i livet röra dig!

Det finns fortfarande, i mitt land, en dal trång som en vagga där en dimstråle breder ut sig och flyter om kvällen, en tunn, vit och levande dimstråle, ett graciöst spöke av dis vilande på den fuktiga luften... Upplivad av en långsam vågrörelse smälter den in i sig själv och blir moln, sovande kvinna och smäktande orm, häst med vidunders huvud... Och om du stannar för länge lutad mot dimman i den trånga dalen och dricker den kalla luften som bär den levande dimman som en ande, kommer en frossa att komma över dig och du kommer att drömma galna drömmar hela natten....

Lyssna nu igen och ge mig dina händer: om du följde en liten väg jag känner till, gul och kantad av fingerborgsblommor i brinnande rött, så skulle du tro att du klättrade uppför den smala stig som leder utanför livet... De sammetsklädda bålgetingarnas studsande sång för dig med sig och slår i dina öron som dina egna hjärtslag, ända upp till skogen, högt där uppe där världen tar slut... Det är en mycket gammal skog, glömd av människorna, och helt lik paradiset, lyssna nu noga för...

Så blek och storögd du ser ut! Vad har jag sagt dig egentligen? Jag kommer inte ihåg längre... jag pratade och pratade om mitt land, för att glömma havet och vinden... Och där är du blek och med svartsjuka ögon... Du återkallar mig, du känns så avlägsen.... Jag måste återigen lägga bakom mig, jag måste återigen rycka upp, ur mitt land, alla mina blödande rötter...

Här har du mig! Nu tillhör jag dig igen. Jag ville bara glömma havet och vinden. Jag drömde i vaket tillstånd... Vad var det jag sa egentligen? Tro det inte! Jag pratade förstås om ett underland där luftens doft berusade?... Tro det inte! Åk inte dit! du skulle leta förgäves efter det. Du skulle bara se en lite tråkig landsbygd, dystra skogar, en lugn och fattig by, en fuktig dal, ett blåaktigt och kalt berg som inte ens kan föda getter...

Ta mig tillbaka! här är jag igen! Vart tog vinden vägen i min frånvaro? I vilken fördjupning mellan sanddynorna surar den trött? En vass stråle klämd mellan två moln spetsar havet och studsar tillbaka hit, in i den här lilla flaskan där den dansar trångbott...

Släng den här pläden som kväver mig; se! havet blir redan grönare... Öppna fönstret och dörren och låt oss springa mot det gyllene slutet av denna grå dag, för jag vill plocka ditt lands blommor som vågorna fört upp på stranden, – oförgängliga blommor med rosa kronblad av pärlemor, o, snäckskal...



Meningen "J’appartiens à un pays que j’ai quitté" - Jag tillhör ett land som jag har lämnat, är en av de där meningarna man ska kunna utantill om man kan sin Colette.
Det där landet, eller landskapet som vi kanske lättare skulle säga, även om det franska ordet är land är det Colette sen ständigt återkommer till.
Barndomslandskapet och det sjunkna Atlantis.
Men det är också, märker man, underlandet, eller inbillningens land, fantasilandet som bara finns inne i författaren. Det ordlösa duet blir mörk i synen och svartsjuk när berättaren börjar tala om detta land.
För den som själv skriver eller är allmänt uppslukad av något är detta inte svårt att känna igen. De skrivna länderna är mäktiga kontinenter inombords, stormakter mot vilka enstaka familjemedlemmar då och då inte har något att sätta emot.

Jag har översatt den här texten rätt fort, jag behöver väl knappast tala om att det kan göras bättre. Och att jobbet innehöll två svårigheter, dels en mycket litterär franska med fina nyanser som förmodligen delvis gått förlorade, dels textens ålder. Man uttrycker sig ju inte sådär längre.
Å andra sidan, skulle vi översätta Hjalmar Söderberg till samtida svenska så skulle ju även han gå förlorad.

Sido

Nu har jag gått över till Sido, som verkar vara ett av portalverken till författarskapet. Men än är jag bara i förordet, men eftersom läsekretsen (Bengt O) läser en tråkig biografi om Colette så känner jag att måste komma ikapp lite här, vad gäller själva levnadsteckningen.
Enligt förordet i Sido led Colette hela livet av att inte ha varit sin mammas (Sido i boken) älsklingsbarn, och därför skriver hon böcker som om hon hade varit det.
Vidare är då Sido en av de böcker man återkommer till enligt förordsförfattaren, böckerna om Claudine kanske man läser bara en gång. Och även en bok man gärna bitvis lär sig utantill, påstås det.
Det här öppnar lite av en ny värld för mig. Tanken känns rätt främmande, men helt fransk.
Och nu kommer jag över på något annat, men i början av mitt liv här i Frankrike sände teve en gång om året dictéer som hela franska folket kunde delta i och som folk verkligen följde. De var liksom ett samtalsämne sen på kontoret. Och i regel vann någon modersmålslärare.
I alla fall, franskan är ju ett språk som man delvis måste lära sig utantill för att någorlunda behärska.
Kanske är det då helt enkelt naturligt att man lär sig bitar av de böcker man gillar utantill?

Nå, tillbaka till Sido. Sido var alltså Colettes mamma. Hon hade varit gift en gång tidigare och fått två barn, sen blev hon änka och gifte om sig med Colettes pappa. Med honom fick hon också två barn och Colette var yngst.
Älsklingsbarnet var äldste sonen.

Tja, det är väl så långt jag kommit.
Återkommer.

Fjärran tillflykt

är en liten roman som utspelar sig i ett gammalt halvt bortglömt franskt stenhus, övervuxet med vildvin och omgivet av kaprifol och gersmin och annat doftande.
Här dyker Colettes ungdomshjältinna Claudine upp som berättare igen, hon bor hos sin väninna Annie som äger huset och hon väntar på sin drygt tjugo år äldre man som ska komma tillbaka från en sanatorievistelse. Och hon längtar efter honom. För att slå ihjäl tiden lockar hon sin lilla väninna att berätta om "sina resor". Väninnan Annie som ser ut som en madonna, liten och mörk med svart hår och stora blå ögon och en ansiktsoval som en sorts nöt som jag glömt namnet på, är i själva verket en gatflicka som inte tar betalt. Hon har lämnat en drummel till karl, förstår man, och sedan dess är hon på orolig drift och ute efter kroppslig tillfredsställelse. Männen som passerar är många och unga och vackra och Claudine funderar över sin egen inbitna trohet och lycka, funderar på om hon avundas - och det gör hon inte. Ja, bara du slipper det, säger Annie någon gång. Slipper vad? Det unga köttets lockelse, eller något ditåt svarar Annie.
Så småningom dyker även Marcel, Claudines mans son upp. Han är en hyperfeminin bög, jämngammal med Claudine och vacker som en ung gud. Men våpig och pank. Han vill egentligen åka ifrån de två kvinnorna men Claudine som är den som skulle kunna ge honom pengar - låter bli. Lite för att plåga honom.
Annie broderar och är sedesam, sonen äter upp sig och sover ut i flera veckor och går sen runt och är vacker och Annie skulle så gärna vilja ha honom, men det går ju inte.
Ja, det är väl ungefär den yttre handlingen, och det låter kanske inget vidare, eller snarare händelselöst.
Men det är själva stilen som de säger här som gör boken till vad den är. Colette ser detaljer och skönhet överallt. Så här kan det låta:

- Låt dörren vara, Claudine, bönfaller Marcel. Kom hit istället, jag har en pormask vid tinningen sen två dar som jag inte har mod att klämma ut...
- Man får inte klämma, skyndar sig Annie att säga, man måste ta en fin nål och...
Ett skri gällt som en råttas avbryter henne.
- En nål! Varför inte en operationskniv?

Så småningom står Claudine där och ska klämma:

Marcels kinder darrar mellan mina händer av återhållet skratt och vällustig ångest. Detta finmejslade ansikte med sina slutna ögon, helt genomskinligt i lampljuset och som jag håller som en frukt i mina händer - vad är det för ett annat huvud som jag hållit just så här varsamt, ett ansikte lika ungt, lika sammetslent och gåtfullt, med slutna ögon?

Och på så sätt glider associationen över snabbt till något annat som berikar den här texten. Och det är mycket så Colette jobbar. Språket, bilderna läggs i lager över samma händelse. Alla är de vackra eller helt plötsligt ironiskt bitska vilket ger täta romaner trots en viss händelselöshet på ytan.
Gestalterna i just den här är också typiska. Det är ofta bitvis en halvvärld, en demi-monde vi möter. Den unge homosexuelle, eller den unga kvinnan som lever som Annie som då och då måste bryta upp och ge sig av. Det är människor från varitén och det är kurtisaner och unga gigolos. Kärleken i dess olika former står i centrum och människorna kretsar kring den, så gott de kan.

Så småningom kommer i alla fall Claudines man hem och det blir en besvikelse för dem båda. Han har åldrats, blivit en gubbe. Claudine lider stoiskt, visar inget. Och snart dör han.
Också då, då vännerna med Annie i spetsen, kommer till den ensamma Claudine på visit, förundras de över hennes livsmod, hennes splendid isolation, hon lever med husdjuren och huset. Tar hand om det växande. Sörjer antagligen, men djupet i den sorgen anar de inte. För hon låter dem helt enket inte se det. Stoiskt som en spartan uthärdar hon och finner glädje i den lilla världen.

Foto

Bildgooglingen gavlite fler träffar. Mer kommer så småningom.