Söderberg och Colette

Att "översätta" Söderberg var förstås en jättedålig idé. Jag avstår.
Däremot har jag googlat på honom och Colette och de är samtida så när som på fyra år i början och tolv i slutet. Förra sekelskiftet är den period som möter oss här i två stycken jag snabbt valt ut.
Först Söderberg ur Samtidsnoveller:

Det gröna kabinettet låg i halvskymning mellan salongen, som gnistrade av elektriskt ljus, och det mörka rökrummet, där det bara brann en enda grön lampa på den fällda chiffonjéklaffen. I salongen sjöng en distingerad operasångare "Quando cadran le foglie". I rökrummet satt värden i en liten intim krets av herrar vid chiffonjén, vars mörka mahogny speglade lampans trekant, och visade sin berömda samling av fotografier efter naturen, av vilken det tycktes framgå att naturen stundom är onaturlig. I kabinettet satt en blek herre och viskade med en dam i rött i en vrå, i soffan sutto tre gamla fruar och nickade, och i en guldkarmad fåtölj halvsov en liten professor som hade varit emeritus i en mansålder.
Genom de halvöppna balkongdörrarna strömmade feruariluften in, sval och dock onaturligt ljum, och i dörröppningen stod en ung flicka i vitt.

Det handlar alltså om en middag med efterföljande underhållning (operasångaren) och umgänge.
Och så tar vi Colette, en bit ur den här texten jag tragglar med, Damen som sjunger ur Les vrilles de la vigne:

Damen som skulle sjunga tog sikte på pianot och jag upptäckte plötsligt hos mig själv en oväntad grymhet, ett våldsamt orörligt motstånd som hos en fånge. Medan hon mödosamt och med klänningen smetande kring knäna som en dyig våg klöv de sittande kjolarna, önskade jag att hon svimmade eller dog eller åtminstone att hennes fyra strumpeband brast samtidigt. Några meter återstod, trettio sekunder, tillräckligt för en naturkatastrof... Men hon trampade lugnt på några putsade skor, trasade spetesen i en volang, mumlade ursäkta, hälsade och log och stod redan med handen redan på flygelns jakaranda med reflexer som i en nattlig Seine. Jag började skruva på mig.

Jag uppfattade genom den dansande dimman som omsluter kristalkronorna i slutet av en soaré min vän Maugis välvda rygg, hans rundade arm som försvarade ett fullt glas mot armbågar... Jag kände att jag avskydde honom som lyckats ta sig ut till buffén medan jag förtvinade sittande på snedden på en ömtålig stol med förgyllda ben...

Med en oförskämd kyla betraktade jag damen som skulle sjunga och återhöll ett jävulskt hånskratt då jag fann henne ännu fulare än jag hade hoppats.

Bepansrad med vitmetallisk satin och högburet huvud bar hon en hjälm av konstgjort, våldsamt blont hår. De alltför småväxta kvinnornas arrogans glänste i hennes hårda ögon som var alldeles för blå och alldels för lite svarta. Med utstående kindknotor och näsan rörlig och öppen, hakan stadig och beredd att skälla, liknade hon en ilsken mops till vilken jag skulle ha sagt ”Ät!” innan hon hade hunnit öppna munnen.

Nu kan man konstatera att det handlar om ungefär samma sorts tillställning, fokus i Söderbergs bit kan vi bara ana, den unga flickan i vitt gör så att säga entré mot den här fonden, medan Damen är uppenbart fokus i Colettes stycke.
Men vad mera är, ser man inte de något större salongerna i Paris för sin inre blick? Ser man inte hur allt är samma, men i den lilla staden Stockholm är sällskapsrummen mindre i måtten och belysningen intimare?

Nej, det kanske man inte gör av bara de här stumparna, men ändå ser man nånting. De låter båda två den omgivande staden ta sig in, Söderberg genom onaturligt ljum februariluft, Colette genom en Seineblänkande reflex i flygeln.
Det finns tydliga beröringspunkter, också i stil, i själva målningen av scenariot, även om det naturligtvis finns skillnader också. Colette låter vattenmetaforen löpa genom hela sin text i olika former, den har mer av galenskap i sig. Söderberg är mer prudentlig, båda är de rejält ironiska.
Man får så uppenbart ta del av berättarens tankar, allt det där som inte kan sägas högt men som vi tänker.
De är intima där på ett likartat sätt, viskar i vårt öra som om vi vore den hemligt utvalda, den enda som kan lyssna till denna bikt som inte kan sägas högt.
Och som de gläds åt dagrar och skuggor, åt ljus och åt mörker och dofter.
Stadsliv. Mondäna tillställningar, få kan som dessa två fånga dem.

Jag fortsätter förmodligen med Damen så småningom, kanske dyker mer upp då det är klart.
hej,

Språk och stil

Det är detta att Colettes språk och stil för en tillbaka till en annan tid. De står där som rum byggda 1907 och 1922 och vad det nu kan vara. Inredda och belysta.
Och man går in i dem och de är helt intakta, som en orenoverad kyrka eller bordell för den delen.

Jag fick den något rubbade idén att kolla just på en av Söderbergs texter som inger exakt samma känsla och översätta den. Ja? Till dagens språkbruk?
Jag vet. Det är en asdålig idé, närmast misshandel antagligen. Ska ändå kolla om en stund, vad som händer. OM...

Colette - en stil

Jag roar mig med att försöka översätta ytterligare en liten text av Colette, Damen som sjunger. Och när jag säger roar mig så menar jag verkligen roar mig. Colettes språk är så pass svårt, nej, inte svårt, men litterärt och medvetet att jag för att läsa ordentligt måste slå upp ord. Det gäller även ibland i översättning, vad är till exempel "ägretter"? Vidare har franskan ett helt annat sätt att ordna sina meningar. Denna syntax är främmande, man kan alltså inte översätta rakt av. Gör man det får man meningar ungefär så här:

Min klänning vita med skärpet purpur, mina utslagna hår som håller mig varma, mina skor guldbruna – för korta, för korta – och mina strumpor vita, allt var klart sedan gårdagen, eftersom mina hår, flätade för våggörandet, hade dragit mig i tinningarna under fyrtioåtta timmar.

Det här var en bit ur Claudines hus och det går ju inte att läsa. Så hur gör man då för att översätta? Hur fångar man både en stil och ett språk?
För är det någon som har en stil så är det Colette. Den ende svenske författare som kommer i närheten är Hjalmar Söderberg. Så är de också ungefär samtida. Och det hörs. De använder de långa strecken som jag tror kallas tankestreck – istället för de korta som visst kan kallas pratminus - och alla små detaljer gör skillnaden.
Colette jobbar som en stenhuggare med sina texter, hon mejslar ned i minsta detalj, finjusterar och putsar. Polerar slutligen. Och resultatet glänser, oefterhärmligt.
Samtidigt som något av det osökta och tillfälliga, själva stämningen i luften blir kvar.

Colette är också känd för sin stil, sin utsökta stil, den som har skapat en uppsjö av "artiklar" i hennes efterföljd. Till bords med Colette och På Riviäran med Colette, I Paris med Colette och Till skogs med Colette. Nåja, kanske inte den sista. Men det finns sjöar av böcker kring författarskapet. Colettes värld har fått ge näring åt en massa annat - jox.
För det är det andra med Colette, hon skapar mycket påtagliga miljöer och gestalter. Man kan ta på cigarettröken under kristallkronorna i de sluttande soaréernas sista timme. Man ser de mörka ringarna under ögonen på den unge gigolon. Man hör näktergalen och för den delen - Damen som sjunger.
Om det viktigaste i ett författarskap är att skapa just en stämning, några klara och tydliga rum och platser med ett alldeles eget ljus, ja, då har Colette och kanske Söderberg på den svenska arenan vunnit.

Men det räcker inte, i franskan finns i regel många ord för ungefär samma sak. Kanske också i svenskan. Där gäller det att välja rätt, och att välja ord på rätt nivå i språket för att hamna rätt. Där gäller det också att kunna blanda rätt. En dialog mellan varitéartister låter inte som en humla i en närmast sakral skog. Och så vidare.
Det här, att välja ord, och att ibland använda just litterära ord, (eller för resten, i franskan är en massa ord med nödvändighet litterära, det finns verbformer som bara används i skrivspråket) det utgör också stilen, liksom de eventuella och medvetna stilbrotten.

Nå, att försöka översätta Colette fick mig att fundera på detta med stil, och varför man inte använder begreppet nästan alls i svenskan. Den reflexionen står att läsa här.

Nu ska jag fortsätta med min översättning.

Les vrilles de la vigne

Är så gott som klar med den lilla volymen Les vrilles de la vigne, Vinrankans klängen, typ. Det är fantastiska små stycken överlag. En återkommande gestalt är Valentine, en mondän ung kvinna med man och älskare och hem att ta hand om, och som sliter ut sig av allt detta. Klart att hon börjar se risig ut, tänker berättarjaget, hon sover för lite. Middagar varannan kväll, teater och supé ett par gånger i veckan, man och älskare. Det blir för mycket.
Hon har en enorm hatt, blont konstfullt uppsatt hår och smink. Det ordet ser man ju inte längre? Det är tungt med smink, Némis gestalter var också sminkade och sminket smälte, rann bort... En helt annan sak än våra dagars make up. Konventionellt umgänge har hon också som gör att hon måste vara försiktig och inte visa sig i den depraverade Colettes sällskap, men hon kommer ändå på visit. Tillbringar några timmar med författaren över en kopp te, lättar sitt hjärta.
Och bekymmer har hon. Älskaren går ifrån henne. Det är outhärdligt, och så är hon då trött och somnar och tappar hakan i värdinnans länstol...

Men en sak måste jag tillstå. Jag har svårt för djurkonversationerna. Det är liksom en Big Grej om man ska tro Kristeva-annonserna om Colette. Hon är gränsöverskridande, tar gestalt i allt levande. Fint, säger jag. Men när hon blir bulldog och katt så tycker jag att det är sådär.
Kanske har genren därefter slitits ut?
När hon däremot ondgör sig över havet vid Somme, det lömska tidvattnet som ingen människa kan lita på så tycker jag om henne igen.

För att inte tala om när hon älskar Damen som sjunger. Den är helt klart värd en översättning, den också. Om jag orkar en dag så...

Grå dag

En liten bok vid namn Vrilles de la vigne, på svenska närmast Vinrankans klängen innehåller korta prosalyriska stycken (som man säger idag). Det är inte ens noveller, och de publicerades i flera versioner i början av 1900-talet. Den text jag fäst mig vid och tänkte försöka översätta här verkar vara skriven 1908.
Den heter Jour Gris och tillägnas Missy, Colettes partner(?) under den här tiden.



Grå dag

Till M....

Låt mig vara. Jag är sjuk och elak som havet. Stoppa om mina ben ordentligt med pläden här, men ta bort den där rykande koppen som luktar blött hö, lindblom och unkna violer... Jag vill ingenting, bara vända bort huvudet och varken se havet eller vinden som jagar löjligt över sanden och blir till puder över havet. Än mullrar den tålmodig och återhållsam, hopkrupen bakom dynorna, gömd längre bort än horisonten... Och sen, rätt som det är, kastar den sig fram med en krigares skrik, ruskar som en människa fönsterluckorna och föser framför sig och in under dörren fransar av stoff, spår, omöjliga att fånga, av sin eviga rörelse...

Ah! Så illa den gör mig! Jag har inte längre en enda vrå av mig själv för mig själv, mina händer som jag håller hårt för öronen hindrar den inte från att gå rakt igenom och kyla min hjärna... Tom, bortsvept, förskingrad, försöker jag förgäves samla ihop flikarna av min tanke; – den försvinner, påtaglig som en sönderriven rock, som en mås vars fötter man håller fast som gör sig lös genom att slå med vingarna...

Låt mig vara, du som kommer mjukt och skonsamt och lägger dina händer på min panna... Jag hatar allt och över allt annat havet! Gå och titta, du som tycker om det! Det slår terrassen, det jäser, sprutar gult skum, det speglar med död fisks glans, det fyller luften med en lukt av jod och fruktbar förruttnelse. Under de slutna vågorna anar jag det förskräckliga varelserna utan fötter, platta, hala, iskalla... Känner du då inte att vattnet och vinden bär, ända in i detta rum, lukten av skämda skaldjur? Oh! Kom tillbaka, du som kan göra nästan allt för mig! Lämna mig inte ensam! Ge mig under mina näsborrar som äcklet nyper och bleker, ge mig dina händer som doftar, ge mig dina varma torra fingrar fina som lavendel från bergen... Kom tillbaka! Håll dig precis intill mig och säg åt havet att dra sig tillbaka! Ge vinden ett tecken så att den går och lägger sig på sanden, för att iställt stillsamt leka tafatt med snäckskalen.... Ge den ett tecken: den kommer lägga sig på lätt dynorna och den kommer att roa sig med att med ett andetag ändra formen på kullarna i rörelse...

Jaha. Du ruskar på huvudet... Du vill inte, – du kan inte. Men ge dig då iväg och överge mig i denna storm, och må den riva murarna och må den ta mig med sig! Gå ut ur rummet så jag slipper höra dina onödiga steg. Nej, nej, inga smekningar! Dina händer som kan trolla och din förkrossande blick, och din mun som löser upp minnet av andra munnar kommer vara verkningslösa idag. Jag saknar idag någon som ägt mig innan alla andra, innan dig, innan jag blev kvinna.

Jag tillhör ett land jag har lämnat. Du kan inte hindra att där njuter ett helt landskap solens strålar, indränkt i doftande skog. Inget kan hindra att så här dags är trädens fötter där dränkta i djupt gräs, i den utsökta och milda gröna ton min själ törstar efter... Kom, du som inget vet, kom så att jag kan viska till dig: doften av min skog är lika med smultron och rosor! Du skulle svära på, när slyet av törne blommar, att en frukt har mognat men man vet inte var – där borta, här, alldeles nära – en ogripbar frukt som man inandas genom att öppna näsborrarna. Du skulle svära på, när hösten genomborrar och sårar de fallna lövdräkterna, att ett övermoget äpple just har fallit, och du letar efter det och nosar här, där borta, alldeles nära...

Och om du kom förbi i juni, mellan de slagna ängarna, då månen porlar över de runda vålmarna som är mitt landskaps dynor, så skulle du känna genom deras doft ditt hjärta öppna sig. Du skulle blunda med den allvarliga stolthet du döljer din lystnad med, och du skulle sänka ditt huvud med en ljudlös suck...

Och om du kom en sommardag till mitt land, till det innersta av en trädgård jag känner till, en trädgård svart av grönska och utan blommor, – om du såg på avstånd såg det trubbiga berget blåna, där stenarna, fjärilarna och tistlarna färgades av samma blandning av azurblått och violett damm, så skulle du glömma mig, och du skulle sätta dig ned där, för att aldrig mer i livet röra dig!

Det finns fortfarande, i mitt land, en dal trång som en vagga där en dimstråle breder ut sig och flyter om kvällen, en tunn, vit och levande dimstråle, ett graciöst spöke av dis vilande på den fuktiga luften... Upplivad av en långsam vågrörelse smälter den in i sig själv och blir moln, sovande kvinna och smäktande orm, häst med vidunders huvud... Och om du stannar för länge lutad mot dimman i den trånga dalen och dricker den kalla luften som bär den levande dimman som en ande, kommer en frossa att komma över dig och du kommer att drömma galna drömmar hela natten....

Lyssna nu igen och ge mig dina händer: om du följde en liten väg jag känner till, gul och kantad av fingerborgsblommor i brinnande rött, så skulle du tro att du klättrade uppför den smala stig som leder utanför livet... De sammetsklädda bålgetingarnas studsande sång för dig med sig och slår i dina öron som dina egna hjärtslag, ända upp till skogen, högt där uppe där världen tar slut... Det är en mycket gammal skog, glömd av människorna, och helt lik paradiset, lyssna nu noga för...

Så blek och storögd du ser ut! Vad har jag sagt dig egentligen? Jag kommer inte ihåg längre... jag pratade och pratade om mitt land, för att glömma havet och vinden... Och där är du blek och med svartsjuka ögon... Du återkallar mig, du känns så avlägsen.... Jag måste återigen lägga bakom mig, jag måste återigen rycka upp, ur mitt land, alla mina blödande rötter...

Här har du mig! Nu tillhör jag dig igen. Jag ville bara glömma havet och vinden. Jag drömde i vaket tillstånd... Vad var det jag sa egentligen? Tro det inte! Jag pratade förstås om ett underland där luftens doft berusade?... Tro det inte! Åk inte dit! du skulle leta förgäves efter det. Du skulle bara se en lite tråkig landsbygd, dystra skogar, en lugn och fattig by, en fuktig dal, ett blåaktigt och kalt berg som inte ens kan föda getter...

Ta mig tillbaka! här är jag igen! Vart tog vinden vägen i min frånvaro? I vilken fördjupning mellan sanddynorna surar den trött? En vass stråle klämd mellan två moln spetsar havet och studsar tillbaka hit, in i den här lilla flaskan där den dansar trångbott...

Släng den här pläden som kväver mig; se! havet blir redan grönare... Öppna fönstret och dörren och låt oss springa mot det gyllene slutet av denna grå dag, för jag vill plocka ditt lands blommor som vågorna fört upp på stranden, – oförgängliga blommor med rosa kronblad av pärlemor, o, snäckskal...



Meningen "J’appartiens à un pays que j’ai quitté" - Jag tillhör ett land som jag har lämnat, är en av de där meningarna man ska kunna utantill om man kan sin Colette.
Det där landet, eller landskapet som vi kanske lättare skulle säga, även om det franska ordet är land är det Colette sen ständigt återkommer till.
Barndomslandskapet och det sjunkna Atlantis.
Men det är också, märker man, underlandet, eller inbillningens land, fantasilandet som bara finns inne i författaren. Det ordlösa duet blir mörk i synen och svartsjuk när berättaren börjar tala om detta land.
För den som själv skriver eller är allmänt uppslukad av något är detta inte svårt att känna igen. De skrivna länderna är mäktiga kontinenter inombords, stormakter mot vilka enstaka familjemedlemmar då och då inte har något att sätta emot.

Jag har översatt den här texten rätt fort, jag behöver väl knappast tala om att det kan göras bättre. Och att jobbet innehöll två svårigheter, dels en mycket litterär franska med fina nyanser som förmodligen delvis gått förlorade, dels textens ålder. Man uttrycker sig ju inte sådär längre.
Å andra sidan, skulle vi översätta Hjalmar Söderberg till samtida svenska så skulle ju även han gå förlorad.

Sido

Nu har jag gått över till Sido, som verkar vara ett av portalverken till författarskapet. Men än är jag bara i förordet, men eftersom läsekretsen (Bengt O) läser en tråkig biografi om Colette så känner jag att måste komma ikapp lite här, vad gäller själva levnadsteckningen.
Enligt förordet i Sido led Colette hela livet av att inte ha varit sin mammas (Sido i boken) älsklingsbarn, och därför skriver hon böcker som om hon hade varit det.
Vidare är då Sido en av de böcker man återkommer till enligt förordsförfattaren, böckerna om Claudine kanske man läser bara en gång. Och även en bok man gärna bitvis lär sig utantill, påstås det.
Det här öppnar lite av en ny värld för mig. Tanken känns rätt främmande, men helt fransk.
Och nu kommer jag över på något annat, men i början av mitt liv här i Frankrike sände teve en gång om året dictéer som hela franska folket kunde delta i och som folk verkligen följde. De var liksom ett samtalsämne sen på kontoret. Och i regel vann någon modersmålslärare.
I alla fall, franskan är ju ett språk som man delvis måste lära sig utantill för att någorlunda behärska.
Kanske är det då helt enkelt naturligt att man lär sig bitar av de böcker man gillar utantill?

Nå, tillbaka till Sido. Sido var alltså Colettes mamma. Hon hade varit gift en gång tidigare och fått två barn, sen blev hon änka och gifte om sig med Colettes pappa. Med honom fick hon också två barn och Colette var yngst.
Älsklingsbarnet var äldste sonen.

Tja, det är väl så långt jag kommit.
Återkommer.

Fjärran tillflykt

är en liten roman som utspelar sig i ett gammalt halvt bortglömt franskt stenhus, övervuxet med vildvin och omgivet av kaprifol och gersmin och annat doftande.
Här dyker Colettes ungdomshjältinna Claudine upp som berättare igen, hon bor hos sin väninna Annie som äger huset och hon väntar på sin drygt tjugo år äldre man som ska komma tillbaka från en sanatorievistelse. Och hon längtar efter honom. För att slå ihjäl tiden lockar hon sin lilla väninna att berätta om "sina resor". Väninnan Annie som ser ut som en madonna, liten och mörk med svart hår och stora blå ögon och en ansiktsoval som en sorts nöt som jag glömt namnet på, är i själva verket en gatflicka som inte tar betalt. Hon har lämnat en drummel till karl, förstår man, och sedan dess är hon på orolig drift och ute efter kroppslig tillfredsställelse. Männen som passerar är många och unga och vackra och Claudine funderar över sin egen inbitna trohet och lycka, funderar på om hon avundas - och det gör hon inte. Ja, bara du slipper det, säger Annie någon gång. Slipper vad? Det unga köttets lockelse, eller något ditåt svarar Annie.
Så småningom dyker även Marcel, Claudines mans son upp. Han är en hyperfeminin bög, jämngammal med Claudine och vacker som en ung gud. Men våpig och pank. Han vill egentligen åka ifrån de två kvinnorna men Claudine som är den som skulle kunna ge honom pengar - låter bli. Lite för att plåga honom.
Annie broderar och är sedesam, sonen äter upp sig och sover ut i flera veckor och går sen runt och är vacker och Annie skulle så gärna vilja ha honom, men det går ju inte.
Ja, det är väl ungefär den yttre handlingen, och det låter kanske inget vidare, eller snarare händelselöst.
Men det är själva stilen som de säger här som gör boken till vad den är. Colette ser detaljer och skönhet överallt. Så här kan det låta:

- Låt dörren vara, Claudine, bönfaller Marcel. Kom hit istället, jag har en pormask vid tinningen sen två dar som jag inte har mod att klämma ut...
- Man får inte klämma, skyndar sig Annie att säga, man måste ta en fin nål och...
Ett skri gällt som en råttas avbryter henne.
- En nål! Varför inte en operationskniv?

Så småningom står Claudine där och ska klämma:

Marcels kinder darrar mellan mina händer av återhållet skratt och vällustig ångest. Detta finmejslade ansikte med sina slutna ögon, helt genomskinligt i lampljuset och som jag håller som en frukt i mina händer - vad är det för ett annat huvud som jag hållit just så här varsamt, ett ansikte lika ungt, lika sammetslent och gåtfullt, med slutna ögon?

Och på så sätt glider associationen över snabbt till något annat som berikar den här texten. Och det är mycket så Colette jobbar. Språket, bilderna läggs i lager över samma händelse. Alla är de vackra eller helt plötsligt ironiskt bitska vilket ger täta romaner trots en viss händelselöshet på ytan.
Gestalterna i just den här är också typiska. Det är ofta bitvis en halvvärld, en demi-monde vi möter. Den unge homosexuelle, eller den unga kvinnan som lever som Annie som då och då måste bryta upp och ge sig av. Det är människor från varitén och det är kurtisaner och unga gigolos. Kärleken i dess olika former står i centrum och människorna kretsar kring den, så gott de kan.

Så småningom kommer i alla fall Claudines man hem och det blir en besvikelse för dem båda. Han har åldrats, blivit en gubbe. Claudine lider stoiskt, visar inget. Och snart dör han.
Också då, då vännerna med Annie i spetsen, kommer till den ensamma Claudine på visit, förundras de över hennes livsmod, hennes splendid isolation, hon lever med husdjuren och huset. Tar hand om det växande. Sörjer antagligen, men djupet i den sorgen anar de inte. För hon låter dem helt enket inte se det. Stoiskt som en spartan uthärdar hon och finner glädje i den lilla världen.

Foto

Bildgooglingen gavlite fler träffar. Mer kommer så småningom.

Colettes liv

Det här var det enda jag hittade på nätet om Colette, en riktigt rolig text av någon som heter Anna Rotkirch och som har läst en av dessa tio biografier då...
Den ger liksom mersmak tycker jag.

Colette, Duo

Jag fortsätter läsa Colette. Och om Colette, i den mån det finns något.
Samtidigt. Det finns ett tiotal biografier över henne, alltså seriösa biografier där den mest kända biografen är Kristeva. Av dessa tio finns ingen på mitt kvartersbibliotek. En (den av Kristeva just) på min fnac. Vill jag läsa dem allihop, och det vill jag väl i och för sig inte, men jag skulle gärna kolla på dem, så får jag masa mig iväg till ett jättebibliotek. Eller köpa osett på någon internetshop.

Hur som helst, jaghar nu läst ut Duo, historien om ett par som under några tidiga vårdagar lämnar staden och teatern och åker till egendomen på landet. Man anar enekonomisk kris i antågande, allt förfaller och förvaltaren lurar dem antagligen, och allt är bleka pastellfärger i det klara vårljuset och fantastiskt vackert.
En violett reflex på hustruns kind från ett skrivunderlägg i marokäng (det ni!) är dock inledningen på slutet.
Maken vill se den igen, den dansande skimrande fläcken och hustrun förnekar det violetta skrivunderläggets existens.
I det döljer sig, får man så småningom veta efter en förfinad psykenas kamp ett tunt brev skrivet av hustruns älskare.
Och det blir början på slutet.
Den lilla tunna boken slutar med att man förstår att mannen tar sitt liv.

Men anslaget är det typiska för Colette, något så efemärt och förtrollande som en reflex av ett skrivunderlägg blir - Ödet.

Colette

Har jag skrivit om Colette förut här? Vet inte, tror inte det. Lånade i alla fall i våras en bok med tolv av hennes romaner, och så läste jag.... kanske två, tre? Kom av mig när jag läste l'Entrave, stom tydligen heter I bojor på svenska.
Hur som helst läste jag om La Vagabonde, Varieté på svenska.
Det minns jag.

Och nu verkar det som om jag håller på att undersöka den här saken närmare. Jag har själv sex av sju pocketböcker som kom ut på Trevi på sjuttiotalet, kanske början på åttiotalet av Colette.
Jag läste dem då, som ung alltså.
Och så vill jag minnas att det gick en fransk teveserie i svensk teve om Claudine, flickan som är huvudperson i Colettes genombrottsböcker, en serie om just Claudine.
Men, och det är min fråga, vad hände sen?
När jag googlar på svenska sidor under rubriken Colette så hamnar jag bara i någon sorts heminredningsaffär.
Finns hon fortfarande i Sverige?

Utantill

Pennac är alltså lärare, före detta cancre och han undervisar nya cancrar i franska. I litteratur.
Tänkte översätta en bit där han funderar kring detta med att lära bitar av centrala verk utantill. Ja, utantill.

"Et pourquoi ne pas apprendre ces textes par cœur? Au nom de qoui ne pas s'approprier la littérature? Parce que ça ne se fait plus depuis longtemps?[...]Apprendre par cœur? A l'heure où la mémoire se compte en gigas!
Tout cela est vrai, mais l'essentiel est ailleurs.
En apprenant par cœuer, je ne supplée à rien, j'ajoute à tout. Le cœur ici, est celui de la langue.
S'immerger dans la langue, tout est là."

Och varför inte lära sig dessa texter utantill (par cœur=genom/med hjärtat)? I vems namn inte tillägna sig litteraturen? Därför att man inte gör så längre?[...]
Lära sig utantill? Idag när minnet räknas i giga!
Allt detta är sant, men det viktiga är inte med.
Lär jag mig utantill ersätter jag inget annat, men jag lägger till - till allt.
Hjärtat i det här fallet, är språkets hjärta.
Att genomsyras av språket, allt ligger i det.

Pennac har förstått det där, lär man sig en text utantill så kan man tänka en annan människas tanke. Man är i språket. Ett med någon annans språk. Tanke.

Ska man medge att andra människor tänkt kloka saker genom historien? Ska man tro att dessa saker även varit viktiga? Ska man också anta att andra människor som ägnat sina liv och sin talang åt detta, att skriva ned sina tankar både har något att lära oss och att säga oss?

I såna fall är det inget fel att lära sig bitar utantill. Medan man är ung och har lätt för det.

Skolsorg?

Läser Chagrin d'école av Daniel Pennac. Skolsorg eller hur man nu ska översätta titeln.
Det är nu inte en roman, snarare en kåserande framtställning av hur det är att vara un cancre, ett oöversättligt ord, åtminstone till svenska. Dålig elev? Klassens idiot? En nolla? Obsklass, hette det man skickade canrarna till på min tid, vad det heter nu vet jag inte.
Och själva ordet som jag mycket väl förstår vad det är - på franska - vet jag inte om det äger en motsvarighet på svenska, ens i verkligheten?
Erkänner man canrens ställning som just canre i Sverige, eller håller man på och säger: Jamen han/hon är ju bra på så mycket annat?
Vet ej.
Här säger man det inte i alla fall. En gång canre, alltid cancre.
Och just Pennac påstår sig alltså ha varit cancre, först under första året på gymnasiet då han var ivägskickad på internat började han intressera sig för sådan som kunde "ge en framtid".
Läsning till att börja med, men framför allt som inte var obligatorisk läsning i skolan.
Och han får en snäll gammal fransklärare som begär av honom att han ska skriva en roman. Ett kapitel i veckan, och för att "kritiken ska hamna på en någorlunda nivå, så vill jag att den ska vara rättstavad", sa farbrorn.
Detta verkar vara vändpunkten för Pennac.
Innan dess har han förklarat hur cancrens liv blir ett liv av dubbla lögner, hemma och i skolan, men också hur det blir en sorts identitet.

Det är en ganska trevlig bok mitt i alltsammans, humoristisk, ibland lite pratig, ibland väl banal - det han säger känns som självklarheter, men ibland säger han å andra sidan något som man inte tänkt på förut.

I övrigt talar han sig varm för just internatet för canrarna, det minmerar ljugandet en del, vilket är bra för studierna, vad jag fattar.

Har läst knappt halva. Återkommer.

Språk

Fortsätter med Makïne och ser mer och mer hur även han använder sig av detta språk som kan förefalla förlorat, otidsenligt.
En vacker ariska (kvinnlig arier???) arisk kvinna, säger han.
Inte en vacker kvinna med ariskt utseende. Arier.
Ja, jösses. Det krävs ett visst mått av jag vet inte vad för att göra så.
Man kan ju inte säga en vacker asiat, en vacker neger, en vacker judinna.
Eller kan man?

Hos Némirovsky, ett annat uttryck, som öppnar en värld, sagt av en bitter ung soldat:
"Ja, nuför tiden kan man inte längre kalla de unga flickorna för unga flickor. Nu är de flickor, kort och gott."
Fast det fungerar inte på svenska.
Min svärmor som en gång var en väluppfostrad liten flicka och numera är en dam, skulle aldrig säga "flicka" utan denna precisering, ung flicka. Hos henne sitter det i ryggmärgen.
Så vad betyder det?
Fille betyder flicka, kan användas för att separera skolbarn t ex: Flickor åt höger och pojkar åt vänster, tack!
Men om ett barn säger man petite fille, om en könsmogen flicka (i brist på bättre svenskt uttryck) jeune fille, för att visa att hon är av god familj och fortfarande oskyldig. Typ.
Fille, tout court, ja, det är en... flicka som inte har oskulden i behåll.

Och säger man fel, även idag, så visar man att man inte kan nyanserna i detta språk fullt av fällor som visst kan sägas ha med både kön och klass och allt vad man vill att göra.
Naturligtvis är språket på skolgårdarna ett annat, och samtidigt, det finns fortfarande barn som niar sina föräldrar och som lär sig att de är eller ungås med "des jeunes filles" eller kanske till och med "de bonne famille". Av god familj.

Ett samhälle fullt av nivåer och skikt, också i språket.

Requiem pour l'Est

Har börjat läsa Requiem pour l'Est av Andreï Makine.
Efter att ha läst mycket av Irène Némirovsky blir läsningen än mer givande. Gemensamt har de båda att de är ryssar och skriver/skrev på franska.

Némirovskys förhållande till det franska språket kan verka tämligen oproblematiskt. Hon är uppfostrad på franska av en fransk guvernant, hennes mor talar endast franska med henne. Hon säger själv någonstans att hennes ryska är sämre än hennes franska och att då hennes föräldrar talar jiddish så förstår hon knappt vad de säger.
Den stora delen av sitt verk skrev hon på trettiotalet i ett hårdnande rasistiskt klimat. Detta speglar dock hennes böcker. Hon talar inte om språk som identitetsskapande, vilket vi har en stark tendens att göra nu, istället talar hon om "ras", ett begrepp som idag blivit omöjligt. Ingen skulle väl gå med på mer än yttre olikheter om man nämner ras idag.

Makïne däremot är i första hand ryss, dock "inympades" det franska språket tidigt i honom då hans mormor (om jag minns rätt) talade franska med honom.
Hans barn- och ungdom präglades sedan, liksom Némirovskys för övrigt, av det franska språket och den franska litteraturen som tillflyktsort, i hans fall undan sovjetdiktaturens förtryck.
Till sin förvåning fann han dammiga luntor på franska på biblioteken i Sovjet som han antar, om makthavarna bara hade kunnat läsa dem, skulle ha varit strängt förbjudna.

Både Makïne och Némirovsky älskar det franska språket och de idéer de förknippar med det.
Némirovskys språk präglas av en utsökthet som få författare lyckas komma i närheten av. Makïnes språk är mer komplicerat, rikare om man så vill, men också mer språk, mindre bild.

Båda är de barn av sin tid. Némirovskys berättelser är strängt kronologiskt berättade, innehåller så gott som inga longörer, är "spännande", överraskande och välkomponerade enligt ett klassiskt schema.
Makïnes romaner däremot innehåller mer av de hopp i tiden som idag framstår som närmast omöjligt att undvika i en roman. Det är som om Némi behåller korten i en kortlek i ordning där Makïne känner sig tvungen att blanda dem för att hålla läsarens intresse vid liv.
Nå, nu är det inte så att Makïne skriver tråkigt, men tyngre är det, framför allt i ämnesval men även i språk. Det handlar om människor som formas och lever i diktaturer och krig.
I Requiem är huvudpersonen en militärläkare som får uppdrag åt den sovjetiska underrättelsetjänsten (fast dit har jag inte kommit än), dock börjar historien på ett helt osannolikt sätt:
En liten pojke bor i ett hus skymt av en skog mellan en flod och ett berg. Han lever där med sin mamma och pappa, förstår man.
I flykt, förstår man också. Föräldrarna "kommer inte till diktatorn" som berättaren uttrycker saken, men då bestämmer sig diktatatorn för att "komma till dem".
Detta i form av att sprängladdningar börjar höras, sten börjar rasa omkring dem, så småningom rullar en offantlig granitskiva rakt in i deras hus.
Föräldrarna som är utanför huset blir livrädda, modern ber och fadern vrålar.
Så kommer de in i stugan och den vagga som de hängt upp i taket, i vilken barnet ligger, är oskadd.
Puh.
Så småningom händer ändå det att föräldrarna blir funna och skjutna. Vid det laget är pojken något större och befinner sig i en kvinnas famn, gömd. Han vill skrika men hon håller för hans mun, och hennes hand darrar, vilket gör honom tyst. Hon sjunger på ett främmande språk för honom, för att lugna honom. Under flykten sen sammanfaller för pojken orden med det han ser. Det är hans första minne av att ha ett språk.
Och den mystiska kvinnan, med det vita håret och det främmande språket, anar man är fransyska.

Sen lämnar Makïne pojken som så småningom blir läkaren i historien.
Dock framgår att han vuxit upp på barnhem och att han i alla sociala sammanhang är "omöjlig". Han måste ljuga om sin bakgrund eller förtiga den, för folk tror honom ändå inte.
Han måste påstå att han är ungefär som alla andra.

Jaha. Det är så långt jag kommit, utöver detta har jag fått se lemlästade kroppar i kanten av olika krigshärdar, och jag har också fått se hur den unge läkaren så småningom inte står ut med det och går med på att byta identitet.
Som det nu är befinner han sig, med den nya identiteten i USA.

Exil och minne,

För den som är intresserad av "den europeiska problematiken" eller vad man nu i brist på bättre ska kalla det hela, har Bodil, i vanliga fall Under pausträdet, eller på Salongen skrivit en fantastiskt essä (DN). Läs den!

Min första tanke efter läsningen av Bodils text var att Europa både är just det hon skriver om, etnisk rensning och utraderande av platser och språk, samtidigt som det på andra ställen i Europa finns människor som har kvar rötter på platser, ända ned i medeltiden eller kanske djupare.

Hur som helst, i min läsning av Némimrovsky kommer det nog så småningom ytterligare en text om Vargar och Hundar på just ovan nämda Salongen.
Och så har jag börjat läsa Makïne, den andra ryssen som skriver på franska, och som även han skriver om platser och språk som inte längre finns. Eller för resten, jag tar i.
Men den bok jag nu läser heter Reqviem pour l'est, Rekviem över öst, och den börjar med att Stalin dör och tar sig sedan fram till vår tid.
Men jag är inte klar, så jag återkommer till den.

Bernur har också läst Ensamhetens vin, en bra läsning. Han frågar sig i slutet om det finns fler som hon, fler bortglömda juvelskrin på havets botten liksom? Jag vet inte. Men jag tror det.

Ja, det var nog allt, eftersom jag inte har någon länklista.

Musée du Quai Branly

Håller på att samla ihop mig för att gå till Musée du Quai Branly, museet som har en enorm samling föremål från det som förr kallades primitiva kulturer, och som nu kallas de första konsterna.

Tänkte titta på det som arkitektur, och började kolla vad som skrivits om det i svensk press tillgänglig på nätet. Återkommer till det.
Vill först hänvisa till en intervju med arkitekten, Jean Nouvel, som finns hos den franska-tyska tevekanalen arte.
Han talar i den här intervjun om det som alltid upptar arkitekter, man befinner sig i ett sammanhang man måste förhålla sig till, i det här fallet vid Seines strand i skuggan av Eiffeltornet. Marsfältet och den homogena huassmanianska stenstaden skapar ram.
Det andra arkitekten har att förhålla sig till är förstås vad det är för sorts byggnad han/hon ska skapa, innehåll, form, funktion - berättelse.
Nouvel säger att han vill att besökaren direkt ska förstå att här förflyttas han i tid och i rum, han befinner sig i något - Annat.
Slutligen säger Nouvel:

Il était très important de créer un espace avec une très grande spiritualité parce que tous les objets qui sont ici sont liés à des dieux, à des croyances qui ne sont pas les nôtres, aux cultes des ancêtres, des objets qui contiennent des restes des ancêtres.
Ces objets sont très mystérieux et chargés d’un énorme pouvoir vis-à-vis des civilisations qui les ont crées. Donc il fallait vraiment un énorme respect, il fallait mettre une architecture en relation avec un art qui pour une fois n'a jamais été pensé pour aller dans un musée.

Det var mycket viktigt att skapa en plats med stort andligt innehåll därför att alla dessa föremål har relationer till gudar, till olika trosformer som inte är våra, till dyrkan av förfäder - föremål som innehåller rester av förfäderna.
Dessa föremål innehåller enorm mystik och kraft i förhållande till de civilisationer som frambringat dem. Det behövdes alltså stor repekt från vår sida, och det blev nödvändigt att skapa en arkitektur för en konst som aldrig var tänkt att hamna på museum.

Att det inte varit enkelt, tycker jag mig ana här.

Började på uppmaning av en svensk god arkitektvän kolla vad som stått att läsa om det här museet i svenska tidningar. Det var inte så mycket. P1s journalist har inte förstått nånting. I Expressen gillar Carl Henrik Svenstedt Jacques museum och i övrigt har DN varit flitigast. Peder Alton skrev om det då det var nytt. Sedan har Stefan Jonsson skrivit två essäer (här och här)- om man nu ska betrakta dem som texter om själva museet. Känner mig tveksam till det, men han tar det till utgångspunkt för "post-koloniala" resonemang. Får man väl kalla det hela.

Om man nu läser de här artiklarna får man en rätt märklig bild av det här museet. Jonssons texter ger ingen bild alls att tala om, utan handlar mer om allt det som inte är gjort i museet. Vad som faktiskt finns där och som de andra ger mer fingervisningar om, det låtsas han inte riktigt om.
Vidare är det som om man måste, som svensk skribent, ta politisk ställning då man recenserar ett hus. Visst är politik i gamla höger-vänster-fållor ett säkert sätt att förhålla sig till tillvaron, man markerar.
Men om man låter bli då? Om man vågar sig på att se det här museet som ett konstmuseum - är det då lyckat eller misslyckat?
En parallell: Är det egentligen, i såna fall, rimligt att klumpa ihop all europeisk konst? Även tjecker gör ju anspråk på svenskt krigsgods från stormaktstiden. Grekerna vill ha tillbaka Parthenon-frisen från British Museum. Och så vidare.
Förflyttningen av konstföremål har ofta, om än inte alltid, en våldsamma historia.
Om man nu flyttar på konstförmeål, om man accepterar den tanken över huvud taget, och det kan man förstås låta bli, men jag väljer att göra det just nu eftersom det är en del av vår historia, ja, då får man väl sedan betrakta resultatet. Gör det nya sammanhanget föremålen rättvisa? Tillåter det, för den som vill, en fördjupning av just den historiska aspekten?

Och det verkar ju det här museet göra, om man ska tro både Alton och Svenstedt. Men man måste ta ett steg i den riktningen själv, det skrivs en inte på näsan. Man måste alltså komma dit med ett bagage där ett visst hum om historia ingår, man måste alltså ha en viss bildning. I såna fall, om man förutsätter att besökaren har det, så verkar museet tillfredsställande.
Museet verkar tala till en vuxen publik med en viss allmänbildning, det ställer föremålen i centrum, belyser, förtrollar, förflyttar besökaren i tanken.

Och detta skulle jag vilja påstå är det tilltal som den franska kulturen har. Man förutsätter att folk kan tänka själva, forska vidare om så är, diskutera, kritsera.
Medan det för svenska besökare verkar mer eller mindre svårt. För somliga helt omöjligt.

Tja, det här var nu ingen roman, men det var en fransk kulturyttring. Och jag tar för givet att läsekretsen klarar det.
Hej på ett tag.

Uppdatering: Här går det dock även för mig en gräns. Mänskliga kvarlevor tycker jag över huvud taget att man ska låta vara ifred i största möjliga utsträckning. Så där stöder jag kravet på återbördande till jorden. Och hävdar inte "jord som jord". Nä. Rätt jord ska det vara!

Les biens de ce monde

Les biens de ce monde - jag har bara läst de första kapitlen och får redan här en föraning av Kejsaren av Portugallien, fast i ryskjudisk tappning. En fattig judisk pappa i gettot vars hustru dör ska ta hand om den lilla dottern, Ada, hon är mycket liten då i början, har smal nacke och är illa klädd, och pappan är fattig, fattig och sliter och sliter och önskar henne en bättre jordisk lott än hans egen.
Det känns som om det bara kan gå på ett sätt -

Men det ska man väl inte utgå ifrån, eller ska man?
Om man börjar lära känna en författare kan man misstänka. Men man kan aldrig veta förrän man har läst klart.
Har någon tänkt på att man kan sakna människor man aldrig har träffat? Författare vars verk man känner väl eller släktingar som återberättas för en som syskonsjälar, vars pennor och block och andra små ägodelar man får ta över. För att man anses ha beröringspunkter.
Snälla människor som älskats av dem man älskar och som man aldrig har sett.

Världen går igenom en, finns där, man styr inte alla gånger vilka som bebor ens inre rum.
Man rör sig som en pärla över berättelsens röda tråd. Livstråden och ariadnetråden.
Vet inte vad som väntar, vet bara att den finns där och en dag kapas av nornorna eller andra mytologiska väsen.

Némi igen

Har satt igång med den sista boken av Némirovsky i min trave, Les chiens et les loups, och har just börjat.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.

Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.

Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.

Ny ort

Kära vänner,
Sviterna av senaste Sverige-besöket sitter i, och jag har, lite trevande sådär, tänkt försöka mig på ett bloggande också om svenska fenomen, eller svensk läsning, antar jag. Mest av tidningar, bloggar och nät, men kanske också några böcker slinker med. Resultatet har jag preliminärt döpt till Blott Sverige, kanske borde det vara Blogg Sverige, som om jag vore snuvig, men tja. Jag kom inte på något bättre. Citatet (Almqvist?) har jag främst snott från Jelena, som visserligen inte använder det just här, men annars så...

Men jag tänker att jag kanske är kluven i två helt enkelt (minst) och det skulle då få sin naturliga avbild i det dubbla bloggandet.
Och så slipper jag den här etiketten, Undantag, och det ska bli skönt.
Ordning och reda, det är min melodi.
Hej så länge.