Monday, March 9, 2009

Elementarpartiklarna

är jag klar med. Den var riktigt bra, men otäck. Och sorglig.
Halvbröderna Michel och Bruno övergavs av samma biologiska mamma i stort sett direkt. De placerades hos varsin farmor resp. mormor. Mamman fortsatte att leva hippieliv i Californien, på Riviäran och Goa. Men det är inte henne vi får följa utan de ermbarmliga bröderna. Michel blir forskade i biologi och i slutändan av boken har han, liksom postumt, lyckats klona människan. Hans bror blir en sorts ful gubbe, en sexfixerad typ som har stora svårigheter att komma till rätta med i stort sett allt. Det har de för resten bägge två.
Bruno jagar tonåringar, uppsöker prostituerade och vet allt om sexshopar och kinky nudiststationer. Han masturberar så gott som hela tiden. Ibland undrar jag vid läsningen om det finns snubbar som är som han. Så till den milda grad, menar jag.
Michel lever däremot endast i den där forskningen och i övrigt ett extremt stillsamt liv.
Jag antar att man ska tänka att de båda två är lite störda och att det i sin tur beror på att de övergavs av sin mamma. Det låter sig i alla fall lätt tänkas.
Kanske borde man här även säga att "babsen", sextioåttorna, i Frankrike nog fick ett större genomslag än i Sverige. Jag känner helt klart igen mina egna vinalkoholister i de kvinnor H, beskriver, men man måste nog säga att han renodlar dem hårdare än jag. Eller snarare, de är mer renodlade här än den svenska socialdemokratiska varianten.
Den här sprickan i samhället, själva den franska revolutionära sprickan, är också mer tydlig här än någonsin i Sverige. Och det i alla miljöer, faktiskt.

Hur som helst, Houllebecq målar liksom upp ett samhälle som är helt och hållet befriat från tidigare moralpaket med hinsideslösningar och fö härsides dito. Bruno och Michel är på jorden för att söka sin egen njutning och inget annat. För Bruno ligger den i kroppen, för Michel mer i intellektuella utmaningar. Alla de möter är ungefär likadana. Fel. Det finns två gamla kvinnor, en farmor och en mormor som tar hand om de små pojkarna och de utgör undantag. Men de dör tidigt, för tidigt, vilket inte är konstigt men sorgligt.
Ytterligare några kvinnor (förälskelser och kärlekar, typ) utgör undantag, men också de dör. Ännu tidigare. Självmord och cancer och självmord igen. Orsaken är i princip att deras kroppar inte längre tjänar just till njutning.

Det intressanta är det konsekventa och samtidigt lätt skeva perspektiv på oss västerlänningar boken ger. Någonstans säger Bruno något i stil med att män struntar i sin avkomma, de har inget som helst behov av att gulla med bebisar. Och nu, när han själv är hyresgäst och anställd, så har han heller inget intresse av att någon en dag tar över. Kedjan är bruten.
Såna här små stycken som faktiskt är klart tänkvärda dyker upp hela tiden i boken, blandat med rena rama galenskaper som gör att man skrattar högt, men också i tokerierna finns sanningar, fast förvrängda.
Och samtidigt är känslan efter avslutad läsning mest sorg, den så ofta citerade Strindberg dyker upp i skallen med sitt: Det är synd om människorna.

Språkligt är H. ledig, han använder mycket slang, man får lära sig nya ord, typ, och han blandar även in en vetenskaplig ordlista liksom en hel del filosofiska termer. Tilltalet är personligt och man känner att han finner ett stort nöje i att skriva. Att få till dessa dråpligheter och halvrasistiska uttalanden, han låter sina figurer säga sånt som man kan tänka (och skriva) men inte säga. Och han gör det jävligt bra.
Här är kanske den största behållningen, i alla fall för mig. Ett språk som är en blandning av riktigt vulgära uttryck och ord (Undvik det, som maken sa, när jag frågade om något (une pouffiasse). Undvik det om du inte är helt säker.) och litterära verbformer. Verbformer som t ex Le Clézio i stort sett inte använder sig av. Och han reflekterar över detta språk, när han skrivit tre sidor om vilka organismer som bidrar till nedbrytningen av ett lik kan han inte låta bli att påpeka att det låter som italienska filmstjärnor alltsammans.
Rikt, kan man säga, rikt men ledigt.
Och det är nog mest därför jag gillar honom.
Kommer läsa mer.

Hej.

7 comments:

David said...

Jag brukar fundera på om Houellebecq försöker säga någonting med sina böcker, och i så fall vad.

Är han moralist som visar hur illa det gått när vi övergett den gamla etiken?

Eller försöker han bara visa hur samhället och människors relationer _verkligen_ ser ut om man skalar bort alla myter och skönmålningar?

Hur som helst kan jag varmt rekommendera alla av Houellebecqs tre andra romaner, men speciellt den första, "Extension du domaine de la lutte". Där framgår nog hans budskap (om man har något) allra tydligast.

Karin S said...

David,
ja, det kan man fundera på. Min slutsats är väl närmast att hans tes är just det är synd om människorna.

I och för sig tror jag faktiskt att han ÄR en sorts moralist, han säger ju aldrig det där som alla andra som kritiserar dagens demokratiska och fria samhälle säger, nämligen att det trots allt är bättre nu än förr.
Och i intervjuboken med BHL som jag läste för en tid sen så lät han rätt konservativ. Men ändå sympatiskt. Men han tyckte t ex att hans egen syster som stannar hemma med sina barn istället för att jobba gör Rätt. Liksom han går in närmare på det vad man förstår rätt plågsamma förhållandet till mamman.

Jo, jag tror att han är en sorts moralist.

Anonymous said...

Hej Karin! Väldigt intressant att läsa ditt inlägg om Elementarpartiklarna. Jag anser att Houellebecq delvis skriver i en fransk sedeskildrande, moralistisk tradition, vilket kanske ej är det samma som att vara moralist i ordets alla bemärkelser iofs... I en kanske mer moralfilosofisk mening har han ju också, som du är inne på, givit uttryck för en del uppfattningar, bl a i 'Ennemis publics'.

Karin S said...

Jacob,

Antar att du har rätt där, vad gäller den sedeskildrande franska traditionen. Candide, typ?

När man frågar sig om Houllebecq är moralist (vad nu det är) så är man väl i och för sig inne på privatpersonen Houllebecqs eventuella värderingar och ståndpunkter.
Boken Elementarpartiklarna kan jag inte se som "moraliserande", H skriver oss inte saker på näsan, han ger inga pekpinnar. Så till vida är den väl en typisk roman, och inte en förlängd debattartikel. Jag kan inte heller utläsa något tydligt budskap eller någon agenda.
Han tar ett stort grepp på en rejäl bit av samhället, han förankrar sina påståenden i historiska fakta, vad det verkar, men det är klart, det faktum att han utelämnar krafter som står i opposition till hans gestalters sätt att leva gör ju ändå att han i viss mån tar ställning.

De båda bröderna är ju så gott som hela livet utlämnade åt något de inte rår över. Även då de blir vuxna och skulle kunna försöka söka sig nya och egna vägar så blir de så att säga kvar i någon sorts andlig och i viss mån fysisk misär. De får ingen hjälp på traven åt ett annat håll.

Det valet gör ju Houllebecq och där ligger väl, i såna fall, hans "moraliska" ställningstagande. Romanen blir en sorts strålkastare på fläckar av den franska (och västerländska) samhällskroppen. Andra delar förblir i mörker.

Kul fö att du gillade läsningen!

Anonymous said...

Karin. Jag håller med dig!

Vad gäller fransk tradtion av sedeskildring så tänkte jag nog kanske mera på 1600-talsmoralister som t.ex. La Bruyère (som ju som du påpekar är mera sedeskildrare än i dagens mening 'moraliserande'). Men mina tankar snuddade även vid den franska realistiska 1800-talsromanen.

Det finns en i mitt tycke ganska bra analys av Elementarpartiklarna av en amerikansk romanist vid namn Jack I. Abecassis (« The Eclipse of Desire: L’Affaire Houellebecq ». MLN no 115, ss. 801-826. Baltimore : The John Hopkins University Press).

Där står bland annat:

"Houellebecq exhibits a double, ambivalent attitude toward the natural: he describes it perfectly well in the manner of hard-core materialist anthropology and, at the same time, he openly disdains nature in the manner of classical Christian anthropology" (s. 820).

"Houellebecq does to post-industrial urban desire what Flaubert did to the desire of the wide-eyed bored country house-wife. And its deflation is precisely the scandal. If desire no longer justifies being, then the last transcendental grounding of the modern individual has been pulled out from under his feet"(ss. 821-822).

"In reading Houellebecq, you know that you are in the presence of the French Augustinian variety (Arnault, Pascal, La Rochefoucauld)" (s. 822).

"I would contend that, with their latent Pauline themes, the writings of Houellebecq constitute an extended commentary on Pascal’s assertion 'Que le Moi est haïssable'. What we have here, then, is a very sophisticated grafting of the Pauline and the Pascalian anthropology onto the social and cultural fabric of late twentieth-century France" (s. 824).

Det finns förstås väldigt mycket annat att säga om Elementarpartiklarna, men jag har alltid tyckt att Abecassis fångar något här.

Karin S said...

Jacob,
Tack, det var intressant. Särskilt gillar jag referensen till Madame Bovary och vad som var så uppseendeväckande med den - liksom med Houllebecqs böcker.
Det träffar huvudet på spiken, tror jag.

Samtidigt finns det ju en svartsyn ungefär som i Candide - det börjar gå lite bättre? (Bruno hittar en snäll tjej) - ja, då MÅSTE hon bli damen utan underkropp för att sen så gott som omedelbart dö.
Där är han ju inte "realistisk" längre, den gode H, utan helt klart ute efter något annat.

Anonymous said...

Absolut. Håller absolut med dig. Nu förstår jag vad du menar!