Lite av varje

Tog en paus med Le Clézio, hoppas att jag kommer att ta upp den igen, den irrande stjärnan. Nu läser jag hur som helst Houllebecqs Elementarpartiklar och tycker so far att den är mycket bra. Det som stör mig med Le Clézio är kanske hans något opersonliga språk. Har funderat på det här, och det är uppenbart att Le Clézio sätter själva storyn i första rummet, sen kommer naturen och människans samhörighet med den, och här tangerar han även religiösa upplevelser, åtminstone gjorde han det i Öknen.
Men han resonerar inte med sitt språk, han låter det flyta, om han funderar över orden och deras betydelser och skiftningar så hörs det inte. Inte alls som hos t ex Makine, som jag tycker så bra om. Eller för den delen hos en massa andra författare jag gillar.
Nu vet jag inte om det här är något som man ska störas av, det är snarare en smakfråga, antar jag. Men själv gillar jag alltså författare som brottas mer med själva språket.

Nå. Houllebecq då? Jo, jag tycker att han gör det, han har ett mer medvetet förhållande just där. (Om det nu är medvetenhet man ska kalla det.) Och så har han en intressant syn på människan och samhället, och så skriver han en spännande historia (man undrar hur det går) och så har han faktiskt ett personligt men inte alltid särskilt vackert språk.

Ja, det om detta. Kommer också att tänka på Zarembas nuvarande artiklar om svenska för invandrare. Vilket elände. Vilket stort jävla jätteelände det ändå är. Om man ska lära sig ett språk måste man läsa det. Det är den enda sättet, gäller även för vuxna förstås.

Tja, det var nog allt just nu.
Hej.