Monday, March 16, 2009

Funderingar kring vittnesmålslitteraturen

Har nu börjat läsa Levis Si c'est un homme eller på svenska: Är detta en människa? Originalet bör jag kanske tillägga är skrivet på italienska.
Levi var alltså italiensk jude och hade oturen att bli tillgfångatagen -44. (Har pluggat och få italienska judar hamnade i förintelselägren. Enligt någon wiki-sida ca 7600 att jämför med Polens 2,5 miljoner eller Rysslands 2,2. Detta även beroende på respektive länders politik i frågan.)
Han är i tjugoårsåldern och till yrket kemist, bakgrund: piemontesk(?) borgerlighet, sekulariserad och icke-troende, alltså med tidens termer av judisk "ras".
De hundratalet italienska judar som kommer till lägret kommer alltså "sent" till en sorts "samhälle" som redan "funnit sin form". De är dessutom allihop utbildade och blir snart en sorts bottenskrap, klena kroppskrafter och i de flesta fall kan de heller inte tyska eller polska, vilket enligt Levi är en förutsättning för att man möjligen ska kunna överleva här. Utan språken - inte en chans.
Levis egen metod tycks vara att vara så uppmärksam som möjligt. Han lär sig tyska, eller "lägertyska" då, vilket även slår igenom i boken, han skriver dessa ord på tyska eftersom det inte finns någon motsvarighet på italienska. Han iakttar allt och alla, kan i detalj beskriva både själva "stämningen" men också vad som kännetecknar de olika fånggrupperna. Grekiska judar är de som klarar sig bäst inom den judiska gruppen. De är smarta men ändå någorlunda "hederliga", det är de som har kollen på svarta börs-affärerna inom lägret. De polska judarna är många och har varit där länge. De som fortfarande lever är i någon sorts "ansvarsställning", vakter inom gruppen etc. De är rädda att förlora denna ställning (och dö) och därför svåra att ha att göra med.
Det är liksom ett myller Levi beskriver, ett myller av språk, av nationaliteter, av regler och obegripligheter, av umbäranden, svält och kyla.
Det är också ett system där individens drag utplånas. Man fråntas allt, till och med hår och skägg. Man blir - någon annan - en människa utan spår v en historia. Livet gör också att man för det allra mesta inte riktigt orkar komma ihåg sin historia, att bara överleva tar all kraft.
Därav, antar jag, titelns fråga.
Och här rör förstås Levis bok vid frågor som andra författare som genomlevt samma sak ställer. Tänker nu på Kertesz bok Mannen utan öde.
Skillnaden, som jag minns det nu, är att Kertesz så att säga har funderat mycket längre och på så sätt funnit en del svar på de frågor som Levis bok inte ännu ställer.
Som den om hur det här egentligen kunde hända.

Levis bok får mig alltså att tänka på de två böcker jag som barn läste eller hörde om Auschwitz. Lennart som hjälpte mig att hitta titeln (och författaren) till Trähästen.
Jag vet inte om jag är typisk för en generation här, men det var en underlig känsla (och nu lämnar jag Levi för ett ögonblick, men han kommer tillbaka) att återfinna just den stämningen. Myllret, lägerorkestern, Kaposarna, slagen, de döda, leran, dimman och taggtråden...
Jag har inte "sett den" sen just - då.
Man kommer inte i kontakt med den annars. Om man inte läser vittneslitteraturen.
Och i mitt fall så har jag alltså inte tänkt på de här böckerna jag läste som barn förrän nu då alltsammans dök upp igen. Jag kände igen något.
Vilket är en ganska konstig känsla, för denna igenkännelse väcker just minnet av folkhemmet till liv. Samtidigt.
Och det är också en underlig känsla att idag läsa ord som har genklang inom mig, samtidigt som jag nu är vuxen och lyckas livnära mina barn.
Ja, jag vet att det här låter konstigt. Men böckerna väcker förstås andra frågor i en vuxen människa än i ett barn.

Jag undrar till exempel om barn och unga människor idag läser såna här böcker. Med tanke på de tydligen outplånliga spår de satte i mig, kanske det inte vore så dumt.
Jag tänker också att ord som "nazist" eller "Hitler" mer blivit skällsord och att deras betydelse har förflyttats i den allmänna debatten idag. De har på något vis blivit liktydiga med klichéer. Man säger inte "jävulen" eller "höjden av all ondska", man säger "Hitler" och sen kommer någon annan och säger: Jamen Stalin då?
Men läser någon Trähästen?
För resten, så kanske det alltid varit, men vad jag är lite rädd för är att man slutar komma i direkt kontakt med just de vittnesmål som finns från lägren.
De innehåller trots allt en sanning om den här tiden som inte bör "glömmas bort". Nåja, som om de kommer upp i debatten, inte bör förytligas.

Och för mig har alltså den här boken samtidigt en märklig återklang i min barndom.
Kanske var folkhemmets skola och själva samhället ganska grundligt ändå, grundligt i någon sorts syn på vad som är viktigt och vad som bör ingå i en allmänbildning.

Återkommer,

7 comments:

Laura said...

Jag är väl några år yngre än du men jag minns också att de här sakerna togs på allvar i skolan. Jag minns i alla fall en del läsning och också två besök och föredrag av överlevande från koncentrationslägren (fast just den möjligheten har väl försvunnit nu av naturliga skäl, eller är på väg att göra det). Hur det är nu vet jag inte.

Agneta said...

Jag har vaga minnen om att jag har läst Trähästen, men det jag minns är att det handlade om några krigsfångar (britter? amerikaner?) som lyckades fly från ett krigsfångeläger genom att under en trähäst (gymnastikplint) gräva sig en gång till friheten. Inte att det handlade om ett koncentrationsläger.

Karin S said...

Lennart skrev den här kommentaren, han hade hittat Trähästen på nätet.

Den första boken måste vara "Trähästen" av Eric Williams.
Jag hittade detta innehållsreferat:

"Fånglägret gällde för att vara rymningssäkert. Från vakttornen hade tyskarna fritt spelrum för sina strålkastare och kulsprutor. Barackerna stod på stolpar - det fanns ingen möjlighet att gräva sig ut. Flyktchanserna verkade obefintliga. Så kom en av fångarna att tänka på sagan om den trojanska hästen. Det gav upphov till en halsbrytande plan, som kanske kunde lyckas just därför att den var så vansinnig. Trähästen är en av de mest fantastiska flyktskildringarna genom tiderna. En otrolig men sann berättelse om hjältemod, kamratskap och kamp mot orimliga odds."

Så det verkar ju vara ett tyskt läger, men fångarna kan ju i och för sig vara amerikaner/britter, författaren verkar ju anglofon.
Så du kan ha rätt, du också.

fransyskan H said...

Âh, jag läste ocksâ Trähästen... Det hade jag nästan glömt fram tills jag läste ditt inlägg. Dock mâste jag ärligt erkänna titeln hos mig främst framkallar minnen av spänning, strâlkastarljus, ska-de-lyckas-fly-i-hästen, den tunnel de grävde etc.
Sedan hade vi under högstadiet besök av en överlevande, samtidigt som man läste världskrigshistoria, och det blev nâgot mer verkligt - men ändâ inte helt, trots brännmärket med fângnumret och trots det hemska han berättade om.
Faktiskt var det först när jag över 25 läste Primo Levi som vittnesmâlet blev riktigt verkligt - kanske just för att han sâ krasst beskriver hur tyskarna "opersonifierade" dem för att själva orka med. Dvs - om det inte längre är en människa du har att göra med blir det inte lika hemskt att inte behandla henne som en.

Christian R. Conrad said...

Två saker:

1) Jo, fångarna i _Trähästen_ var brittiska och amerikanska krigsfångar. Boken handlar om hur de använde en "trähäst" (det kallades "plint" i skolgympan på min tid), en sådan som man hoppar bock över, som den mest väsentliga delen i ett försök att fly från lägret. De var nog mest officerare, de här fångarna; koncentrationslägerfångar skulle knappast ha haft vare sig material till att bygga en sådan här "trähäst" eller tillåtelse -- för att inte tala om tid eller ork! -- att göra det.

2) "Piemontesisk" kanske?

Karin S said...

Christian,

Tack för kommentar. Och vad gäller fångarnas nationalitet och hälsotillstånd håller jag med dig. Liksom piemontesisk också låter bra!

Karin S said...

Well jag har svarat på fel inlägg också. Tror jag.