Wednesday, July 13, 2011

Nådens tyngd

Le poids de la grace heter Roths bok på franska. Om jag minns rätt heter målningen på omslaget (fransk pocketutgåva) något i stil med "ung hasidim", vilket jag nu googlat på. En hasidim är helt enkelt en ortodox jude.
Och ja, ortodoxa judar är vad boken handlar om. Fast inte bara, den handlar förstås också och mest, på ett storartat sätt om vad det är att vara människa. Existentiella frågor, mina vänner.

Mendel Singer är fattig lärare i bibelläsning i en rysk by nånstans kanske i samma trakter som den unge Trotta kommer till som nybliven officer. Himlen är väldig och syrsorna spelar i natten, liksom grodorna kväker. Fast här är förstås omgivningen rysk, men det har inte så stor betydelse. Den lilla judiska familjen är fattig, Mendel har samma yrke som hans pappa och hans farfar haft, de är lärda och fromma, begär inte mer än att få vara kvar vid liv, om ens det.
Hans hustru, Deborah, är dock mer framåt, eller vad man nu ska kalla det. När familjens fjärde och sista barn är gravt vanskapt är det hon som reser till rabbin med det för att få någon sorts råd med framför allt hans välsignelse. Rabbin säger att hon aldrig får överge sin krympling till son, att han kommer att bli frisk och att han kommer att bli en stor man.
Detta är sen liksom bokens gåta. För den rysk-judiska familjen lever i den tid då t ex ett land som fattiga Sverige såg en fjärdedel av sin befolkning migrera. I början av boken skymtar det rysk-japanska kriget, så småningom bryter det första världskriget ut.
Så naturligtvis lämnar familjen, eller det som är kvar av den, det vill säga dottern och föräldrarna, det vanskapta barnet borta i den ryska ödemarken, och de gör så därför att de känner sig tvungna att för dotterns skull följa efter den son som emigrerat till Amerika. Hon ränner nämligen efter kosacker, ve och fasa. Den äldste sonen har själv blivit en i Mendels ögon, då han efter värnplikten trivs i armén och stannar där. Själv säger sonen att han vill äta gris, dricka vodka och jaga efter flickor, faderns fromma liv med bibelläsning och kosherkäk intresserar honom inte.

I Amerika, i det nya landet, blir den decimerade familjen, och i synnerhet Mendel, en sorts underlig ålderdomlig kvarleva i ett modernt land. De bryr sig aldrig om att lära sig engelska, hela den amerikanska jakten efter pengar och framgång är dem djupt främmande. Det enda de egentligen bryr sig om är barnen de lämnade bakom sig, ångern är avgrundsdjup, de tar för givet att den vanskapte är död (krig och revolution), trots att de försökte ordna det bra för honom då de åkte iväg, kosacken har säkert gått samma öde till mötes eftersom han rapporterats försvunnen i det nya kriget.
Och de kan inte åka tillbaka, också beroende på det nya kriget.
Så småningom inkallas (eller om det är frivilligt) även den amerikanske sonen som i staterna bytt bort sitt judiska namn mot det mer lättuttalade Sam, och de är kvar med dottern, som fortsätter att ränna efter karlar...

Jag ska inte säga hur det går. Bara några rader om de teman boken i mina ögon rör sig kring.
Först och kanske främst det främlingskap som den judiska familjen först känner och lever som något självklart på den ryska jorden. Här är deras hem, de känner inte till något annat, även om de kan allt om sina förfäders historia som den berättas i Bibeln. Då de lämnar denna jord för Amerika blir detta främlingskap än större, trots att hotet i form av t ex pogromer från omvärlden inte längre finns.
Så familjen, barnen som på olika sätt frigör ifrån detta som är den fromme judens liv och lott, hjälpta av tiden, av de stora uppfinningarna, av järnväg, oceanångare och moderniteten. Barnen som inte heller är lika sina föräldrar, blir nya individer, barn av en annan tid.
Och så detta hur man hanterar olyckan, ödet om man så vill. Själva tyngden i tillvaron, inkarnerad av en liten krympling med krumma ben, rynkor och överdimensionerad panna, ett litet liv som får kramp och andnöd och blir blå av ansträngningen bara att överleva utgör. Och som man ändå älskar. Eller som man just därför älskar.

Slutligen, det här är en bok som på samma gång är lågmäld och i paritet med grekiskt drama. I en scen av ofattbar olycka sliter en av figurerna sitt hår, som man brukar säga. Men nej, det sker alltså på riktigt, människan tar sitt hår, slinga för slinga och rycker upp det med rötterna. Metodiskt.
Och grejen är att man, som läsare, tror på det.
Något som alltså gäller hela framställningen, den snuddar vid Bibel och saga och den moderna drömmen om frihet på samma gång.
Läs den!

11 comments:

Gabrielle Björnstrand said...

Titeln Nådens tyngd, får mig att tänka på Simone Weils Tyngden och nåden, som jag läste för rätt många år sen, och tyckte mycket om.

Jag återkommer till henne märker jag, i dialog med dig, säkert för att du är en sorts katolik, som ju hon också var, "en sorts".

Jag ska inte gå in på hennes resonemang, det blir för långt. Men det var en fin sammanfattning du gjorde av boken. Ett frågetecken: Hasidim är det vi på svenska kallar Chassider. Om dem skrev jag en uppsats i Religionsvetenskap en gång. De var mycket fascinerande typer, fulla av skrönor, paradoxala berättelser, okonventionella och mäktiga religiösa ledare som Baal Shem Tov och andra. Jag tror inte man kan kalla de enbart ortodoxa judar, ortodoxa är de, men deras tradition innehåller en hel del som vanliga ortodoxa judar inte sätter så högt pris på.
Det var närmast en väckelserörelse inom ortodoxin, och drog till sig de allra fattigaste bland byjudarna.
Den kanske finaste källan till deras historia finns hos äähhum - honom har jag just nu glömt namnet på. Återkommer.

Gabrielle Björnstrand said...

Nu kom det : Gershom Scholem, allra finaste forskaren på området.
Men nu säger jag inget mer, innan jag läst något av det du berättar om.

Karin S said...

Gabrielle,
Ja, du har rätt vad gäller chassiderna, till och med på wiki-sidan jag läste beskrevs det där uppbrottet liksom en mer lekfylld(?) tro. Men jag slarvade lite, orkade inte fördjupa mig i det hela.
Dock vete sjutton om Mendel och hans familj bekände sig till den här grenen av judendomen. Kanske tyckte den som gjorde omslaget att bilden ändå passade, och det tycker nog jag med. Roth skriver rätt mycket om judar med illrött hår. Och nog är de traditionella...

Weil har jag inte läst, kanske gör jag det en dag. Einar pratar (skriver) också mycket om henne. Jag bör nog göra det. Läsa alltså. Men nu har jag köpt fyra Roth till! Så det lär väl dröja. Dessutom är jag oftast kass på att läsa filosofer, jag behöver liksom en berättelse, något som håller nyfikenheten uppe.

Vad gäller bön kom jag faktiskt ihåg dig, på en annan kultplats, Conques! Ska skriva mer om den, ville bara att du skulle veta. Sainte Foy som var helgonet på plats tillbes av dem som vill återfå synen, av dem som är fängslade och önskar frihet samt av barnlösa par. Vet inte direkt om det är helt rätt helgon för dig, men det var det som fanns på plats.
Hörs!

Gabrielle Björnstrand said...

Vilket helgon som helst duger :)
Vem vet - jag hade en bra vecka.
Men vädret var också gunstigt.

Simone Weil är mindre av filosof än du tror, eftersom henens texter alltid är inne i någon konkret situation som hon kämpar med - eller så minns jag det. Sen är det klart att hon tar sin tro - och sitt sociala engagemang - på ett så oerhört allvar att det kan få vem som helst att känna sig lite halvdan.
Poängern med henne i motsats till en massa "riktig" teologi, ör att hon inte snrrar in sig i begrepp, och skriver lätt, liksom med grace (benådat), om svåra ämnen.

Gabrielle Björnstrand said...

Förresten "fängslad och önskar frihet" passar alldeles utmärkt :)

Vi borde be mer.

Karin S said...

Sss, tro nu inte att jag ber för att mina vänner ska "ha en bra vecka". Jag tar liksom större grepp än så.
Bara så att du vet.

Gabrielle Björnstrand said...

Du är då alltid på toppen av berget Karin :)
Själv ber jag för mina två cancersjuka vänner och en som har haft för många strokar, och ja, alla andra släktingar och vänner som jag vill väl.

Jag ber inte till exempel att de alla ska bli kristna eller katoliker eller rika eller få framgång och frälsning a la Livets Ord.

Men jag ber varje dag. Det är nästan för hemligt för att yppas här i bloggandet. Men nu är det sagt.
Jag tror för övrigt på tankens kraft, den goda tankens då helst, för alla er som inte ber, och inte har för avsikt att göra det.

Karin S said...

Ja, det är den goda tankens kraft som gäller. Helt rätt. Diskuterade det där med min man en gång, gills det om man liksom inte nämner Gud eller Jesus eller någon annan? Är det en förbön då? Han menade att man nog bör ha en adressat, annars är det mer just en god tanke.

Själv är jag mindre säker på det där med adressatens nödvändighet.

Egentligen är jag nog rätt dålig på det hela. I kyrkan är det alltid så noga med att nämna alla vid namn. Jag är lite mer hafsig med det men tänder gärna ett ljus och gör en mer svepande sak - med adressat.
Det var i alla fall vad jag gjorde i katedralen i Conques. Pelle (sonen) tände ljuset och jag sände iväg den där tanken. På dem jag tycker om, och särskilt dem som av någon anledning har det svårt.

Ja, detta blev visst på gränsen till för privat. Som tur är har den här bloggen rätt få läsare!

Jo, en grej till, när folk håller tummarna för varann, tex. Det är ju ofta goda tanker det handlar om då. Gills det?

Gabrielle Björnstrand said...

Hålla tummarna är den sportiges religion. Det får duga :)

JCB said...

Det är så roligt att följa Roth-lektyren! Och du skriver med så klar blick för själva kärnan i hans verk.

Men eftersom jag sitter i Berlin på ett gammalt hotell där han själv kanske också tog in någon gång och korridorerna just nu patrulleras av ryska immigranter som kommunicerar med sina rumskamrater via knastrande walkie-talkies (ingen metafor, utan fakta) nöjer jag mig med att snabbt sufflera att den här romanen faktiskt finns på svenska.
"Job" heter den och kan beställas hos en del nätantikvariat (bland annat Bokbörsen).

Karin S said...

JCB, hej!

Aha, du bor på hotell! Det är alltid kul, då kommer jag osökt in på att jag nu läser en som heter Hotell Savoy, av samma Roth. Fast det ligger nog inte i Berlin. Om jag ska vara ärlig fattar jag inte än var det ligger, men det kanske klarnar.

Tack för uppmuntrande ord vad gäller läsning. Det är ju väldigt bra böcker som handlar exakt om sånt som romaner ska handla om, tycker jag. Så jag får liksom ut något av dem.

Och tack igen, för upplysningen. Så det var det här som var Job. Thomas skrev att det var nog hans bästa roman, så jag hade hoppats på YTTERLIGARE en i klass med Nåden och Radetzky.
Men, jag är nöjd ändå. Det är verkligen en TILL fantastisk roman.