Nådens tyngd

Le poids de la grace heter Roths bok på franska. Om jag minns rätt heter målningen på omslaget (fransk pocketutgåva) något i stil med "ung hasidim", vilket jag nu googlat på. En hasidim är helt enkelt en ortodox jude.
Och ja, ortodoxa judar är vad boken handlar om. Fast inte bara, den handlar förstås också och mest, på ett storartat sätt om vad det är att vara människa. Existentiella frågor, mina vänner.

Mendel Singer är fattig lärare i bibelläsning i en rysk by nånstans kanske i samma trakter som den unge Trotta kommer till som nybliven officer. Himlen är väldig och syrsorna spelar i natten, liksom grodorna kväker. Fast här är förstås omgivningen rysk, men det har inte så stor betydelse. Den lilla judiska familjen är fattig, Mendel har samma yrke som hans pappa och hans farfar haft, de är lärda och fromma, begär inte mer än att få vara kvar vid liv, om ens det.
Hans hustru, Deborah, är dock mer framåt, eller vad man nu ska kalla det. När familjens fjärde och sista barn är gravt vanskapt är det hon som reser till rabbin med det för att få någon sorts råd med framför allt hans välsignelse. Rabbin säger att hon aldrig får överge sin krympling till son, att han kommer att bli frisk och att han kommer att bli en stor man.
Detta är sen liksom bokens gåta. För den rysk-judiska familjen lever i den tid då t ex ett land som fattiga Sverige såg en fjärdedel av sin befolkning migrera. I början av boken skymtar det rysk-japanska kriget, så småningom bryter det första världskriget ut.
Så naturligtvis lämnar familjen, eller det som är kvar av den, det vill säga dottern och föräldrarna, det vanskapta barnet borta i den ryska ödemarken, och de gör så därför att de känner sig tvungna att för dotterns skull följa efter den son som emigrerat till Amerika. Hon ränner nämligen efter kosacker, ve och fasa. Den äldste sonen har själv blivit en i Mendels ögon, då han efter värnplikten trivs i armén och stannar där. Själv säger sonen att han vill äta gris, dricka vodka och jaga efter flickor, faderns fromma liv med bibelläsning och kosherkäk intresserar honom inte.

I Amerika, i det nya landet, blir den decimerade familjen, och i synnerhet Mendel, en sorts underlig ålderdomlig kvarleva i ett modernt land. De bryr sig aldrig om att lära sig engelska, hela den amerikanska jakten efter pengar och framgång är dem djupt främmande. Det enda de egentligen bryr sig om är barnen de lämnade bakom sig, ångern är avgrundsdjup, de tar för givet att den vanskapte är död (krig och revolution), trots att de försökte ordna det bra för honom då de åkte iväg, kosacken har säkert gått samma öde till mötes eftersom han rapporterats försvunnen i det nya kriget.
Och de kan inte åka tillbaka, också beroende på det nya kriget.
Så småningom inkallas (eller om det är frivilligt) även den amerikanske sonen som i staterna bytt bort sitt judiska namn mot det mer lättuttalade Sam, och de är kvar med dottern, som fortsätter att ränna efter karlar...

Jag ska inte säga hur det går. Bara några rader om de teman boken i mina ögon rör sig kring.
Först och kanske främst det främlingskap som den judiska familjen först känner och lever som något självklart på den ryska jorden. Här är deras hem, de känner inte till något annat, även om de kan allt om sina förfäders historia som den berättas i Bibeln. Då de lämnar denna jord för Amerika blir detta främlingskap än större, trots att hotet i form av t ex pogromer från omvärlden inte längre finns.
Så familjen, barnen som på olika sätt frigör ifrån detta som är den fromme judens liv och lott, hjälpta av tiden, av de stora uppfinningarna, av järnväg, oceanångare och moderniteten. Barnen som inte heller är lika sina föräldrar, blir nya individer, barn av en annan tid.
Och så detta hur man hanterar olyckan, ödet om man så vill. Själva tyngden i tillvaron, inkarnerad av en liten krympling med krumma ben, rynkor och överdimensionerad panna, ett litet liv som får kramp och andnöd och blir blå av ansträngningen bara att överleva utgör. Och som man ändå älskar. Eller som man just därför älskar.

Slutligen, det här är en bok som på samma gång är lågmäld och i paritet med grekiskt drama. I en scen av ofattbar olycka sliter en av figurerna sitt hår, som man brukar säga. Men nej, det sker alltså på riktigt, människan tar sitt hår, slinga för slinga och rycker upp det med rötterna. Metodiskt.
Och grejen är att man, som läsare, tror på det.
Något som alltså gäller hela framställningen, den snuddar vid Bibel och saga och den moderna drömmen om frihet på samma gång.
Läs den!