Wednesday, March 24, 2010

Slutet Berr

Så gott som klar med Berr. Det blir mycket tyngre läsning efter ett års avbrott i dagboken. Hon återupptar hösten 1943, är själv förundrad över att hon fortfarande lever.
Hon skriver mer om filosofiska spörsmål. Kärleken har åkt till Nordafrika för att vara med i det fria Frankrike, i fotnoterna står det att han är mer och befriar Frankrike samt ockuperar Tyskland. Så småningom.
Och Berr är kvar och läser Matteus evangelium och konstaterar att hon själv antagligen står närmare Kristus än de flesta av de som kallar sig katoliker.
Hon läser även annat, resonerar kring lidandet, den tyska ideologin och man förstår att familjen gömmer sig ofta. Sover hos vänner.

I efterordet står det att Berr deporteras nån gång -44, tillsammans med sina föräldrar. Hon flyttas från Auschwitz till Bergen-Belsen där hon mördas, bokstavligen, fem dagar innan lägret nås av befriarna.
En kvinnlig lägervakt slår henne tills hon dör den morgon hon inte orkar gå upp ur sängen längre.
Andra fångar har vittnat om henne: stark, ingöt hopp i sina medmänniskor, lugn.

Jag vet inte, det jobbiga (och det är ju förstås lindrigt, så jag är lite löjlig) med att läsa de här begåvade, älskvärda böckerna, är ju slutet.
Man får bita sig hårt i läppen och byta lektyr för att inte bli alltför dyster.
Man förlorar någon man lärt känna och tycka om - då det slutar i de här - lägren.

Etty Hillesum får vänta litet.

4 comments:

Anonymous said...

Ja och nej.
Det slutar inte i lägren - det pågår.

Karin S said...

Anonym,
det där får du gärna utveckla.

Bengt O., said...

Mycket tankeväckande inlägg om denna bok. Jag tänker på sätt och vis att jag borde läsa den medan jag har "Atemschaukel" i färskt minne. Men det blir nog inte så.

Jag besökte f.ö. Bergen-Belsen i somras. Det var en oerhört skakande uplevelse för mig trots att jag tidigare sett andra läger, främst Mauthausen men också mindre "utlokaliserade" läger och ett par eutanasicentra. Men Bergen-Belsen var så överväldigande på något sätt, särskilt det otal av väldiga gravhögar med anonyma offer som täckte hela området. Hela grymheten och katastrofen blev så påtagliga.

Ett besök i det omfattande muséet hörde också till. Det jag mest fäste mig där är hur litet som fanns om förövarna - offrens lidande var väl dokumenterat men det fanns ju också folk som åsamkade detta lidande som t.ex SS-kvinnan du skriver om. Någon borde skriva deras historia också så att vi fick se om det var så stor skillnad mellan dem och oss själva.

Karin S said...

Bengt O,
Tack för fin kommentar. Minns att det finns en bild du tog någonstans på din sajt med stenar på en grav, och andra små föremål. Var inte den därifrån?

Primo Levi skriver en hel del om förövarna. Han skriver om det som var vardagen i lägret, och om hur de som överlevde, liksom han själv, blev delar av systemet. Ända sättet att överleva var att "samarbeta", bli barackchef och få lite mer soppa, få en annan position lite lite högre i hierarkin. I stort sett höll fångarna koll på varann, och hjälpte då till med massmordet. När Levi skriver om sin ankomst till lägret så beskriver han t ex hur det var andra fångar som fick dem att förstå att de skulle klä av sig och att det skulle fort.
Det var en del av systemet.

Han skriver också att man inte hade en chans om man inte talade tyska eller polska, helst bägge.

En anekdot jag minns är hur han berättar att han långt senare i livet, då han var chef för sin färgfabrik, fick beröm för sin fina tyska. Var hade han lärt sig den?
I Auschwitz.
Han skriver också hur han formades av den tid han tillbringade där, som en sorts nidbild av ett universitet.

Så, det var kanske inte så stor skillnad på oss och dem som slog, när allt kommer omkring.

Berr skriver också mycket om hur "de andra" som "inte förstår" och som inte "ser" upplever allt som en sorts vardag. De tror i stort sett att det handlar om att judarna måste bära stjärna och har utegångsförbud.
Hur det mänskliga sinnet vänjs vid barbariet, hur det blir osynligt.

Men bäst är Levi om de där skillnaderna, som jag minns som flytande och som förstås är djupt tragiska.