Har börjat läsa denna bok som kom i pocket för en tid sedan. Hélène Berrs dagbok.
Berr är väl en sorts fransk Anne Frank, hennes dagbok hittades för inte så lång tid sen (minns inte hur lång) och gjorde "succé" och har översatts till många språk.
Berr levde i Paris under ockupationen, hon börjar skriva då hon anar det onda som komma skall, som redan kan anas, 1942.
Det blir en märklig och mycket snart sorglig läsning. Berr är en fin stilist med känsla för nyanser och som förordsförattaren påpekar, en stor livsluft och glädje inombords. Men skuggorna finns med från början och mörknar med tiden som går.
Inledningsvis ser vi en 20-åring som (kanske) håller på att göra slut med en pojkvän (men inte som vi tänker oss) och en annan, pojken med de grå ögonen, som gör entré på scenen. Hon läser engelska och strosar i Quartier Latin, hon träffar vänner och gör utflykter och ser på våren som blommar i Luxembourgträdgården.
Så dör en judisk väninnas pappa i något av de franska lägren. Så kommer dekretet om att hon ska bära den gula stjärnan. Det är så långt jag kommit nu. Hon beskriver mycket ingående hur förnedrande det är. Hur barn och andra börjar peka på henne på gatan. Hur somliga ler sorgset och hur andra väser ord som "äckligt" då hon går förbi. Hon tvingar sig att göra det med högburet huvud och hon tvingar sig också att svälja tårarna som vill fram.
Och det är här det sorgliga ligger, sorgen ligger i lättsamheten och lättheten med vilken hon presenterar den, och i att vi har facit förstås, men också i kontrasten med det unga och liksom brusande livet. Fiolspelandet, den engelska litteraturen, de vackra glada unga människorna som omger henne, och som hon, till alldeles nyss, var en av.
Berr dog i Bergen-Belsen (om jag minns rätt) några dagar innan krigets slut.
No comments:
Post a Comment