Mer Berr

En passage i Berrs dagbok liknar mycket stämningen i Kertesz Mannen utan öde.
Pappan har blivit arresterad. Han var på sitt kontor, han var chef för ett företag av någon slag, ingenjör om jag förstått det rätt.
Mamman, Berr och hennes syster får så småningom komma upp på stationen(?) och ge pappan en resväska med saker och prata med honom.
Pappan tar allt med humor, säger Berr, han tar lätt på situationen och konstaplarna är mycket respektfulla och beklagande.
Det var för att vi var bara fransmän i rummet, säger Berr. Tyskarna som pappan hade träffat hade däremot kallat honom Schwein etc.

Så hör de rop från gatan, och någon säger: Släpp in dem, det är mamman och fästmön.
In kommer en vulgär gammal kvinna följd av en yngre.
De får träffa en mycket mörk italiensk yngling, en jude som åkt fast för svarthandel.
Och Berr tycker att de här eländiga människorna är det verkligen synd om.

Lite som pojken i Kertesz bok som in i det längsta identifierar sig med de stiliga militärerna, och inte de eländiga människor han tvingas dela boskapsvagn med...

Ändå inser hon i det ögonblick hon ser pappan som inte fått behålla livrem och skosnören: de har redan förnedrat honom, blottat honom.
Insikten finns där, och så försvinner den igen. Som skuggor som kommer och går.