Drancy

När jag nu börjat med den här löpande läsningen (räkningen, typ) vad gäller Berr så kan jag ju lika gärna fortsätta.
Det drar ihop sig. Hennes pappa är "internerad" i Drancy. Bilden ovan därifrån, eller snarare från en sajt som heter shoaeducation.com (något som får mig att känna mig lite obekväm) och är alltså ett collage av själva stället (byggnader kring en rektangulär "gård") och människor som förmodligen fotograferats där. Shoaeducation tror tydligen att det här griper mer om man lägger ett lager sentimentalitet över alltsammans. Jag tycker det inte.

Drancy ligger inte långt från Paris och är ett "transit-läger", med enorm portion tur kan man ta sig ut igen, sannolikheten att man snarare fortsätter mot gaskamrarna är däremot mycket stor.
Berrs pappa skriver till familjen, Berr kopierar delar av hans brev i dagboken, han blir mer och mer knäckt, räddare och räddare för att hamna i ett tåg mot Auschwitz.
Tydligen är "reglerna" sådana att tyskarna börjar med att "internera" utländska judar, de åker snabbt vidare från Drancy. Sen kommer franska judar. De blir kvar, men om tågen inte är fulla så plockar tyskarna, lika godtyckligt som resten, in ett par av de franska judarna som finns där. Dessa är där för att de, likt Berrs pappa, hade sjabblat med stjärnans fastsättning eller vägrat åka i sista vagnen på tunnelbanan eller något annat i samma stil.
Berr skriver att tyskarna upprättat ett låtsasregelsystem, alltsammans är bara till för att förnedra dem och i slutändan mörda dem. Godtycket är totalt.

I alla fall, så länge pappan är i Drancy skriver han brev till familjen om det han ser, och de skickar frukt och mat och kläder till honom.

Och Berr å sin sida ser tydligt och klart vad det är som händer. När de utländska judarna är "slut" kommer turen till dem själva - det kan hon räkna ut. Vart ta vägen? Hur förhålla sig under sådana omständigheter?
Att försöka fly till den fria zonen, de icke-ockuperade Frankrike, är som att gå rakt in i taggtråden, där plockas man direkt på tågen mot Auschwitz. Och vi vet ju också att det var i den delen av Frankrike som Némirovsky "gömde sig" och skrev om Exodus och om minnen av pogromer. Hon blev också tagen i de arresteringar som genomfördes av den franska polisen i samarbete med tyskarna i mitten av juli 1942. Dog bara några veckor därefter.

Berr väljer att bära huvudet högt och att göra vad hon kan för att hjälpa dem som är kvar. Hon är med i scoutorganisation och ordnar utflykter med barn som förlorat sina föräldrar och syskon. Hon är med i en annan (eller samma?) och tar hand om tillbakaskickade ägodelar från de internerade, att vidarebefordra till deras familjer.
På plats tiger hon och lider, för hon ser hela tiden dubbelmoralen.
Med barnen gör hon sitt bästa.
Och så skriver hon. Hon skriver upp det hon ser och hur hemskt det är för hon tänker att det här får man inte glömma bort. Och det stryker hon under.

Och samtidigt är hon för första gången i sitt unga liv allvarligt och snart djupt förälskad. Hon svävar på moln och hon sover illa. Hon drömmer om pojken med de grå ögonen på nätterna, liksom om alla de vänner hon får under den här tiden, och dag och natt går ihop, blandas.

Det är mycket motsägelsefullt och mycket gripande. Att vara ung och stundtals lycklig samtidigt som döden väntar bakom hörnet.