heter boken som jag börjat på, av Le Clézio. Den handlar om Esther, eller som hon kallas utanför föräldrahemmet, Hélène. Esther är en judisk flicka som växer upp i en liten by i bergen norr om Nice, det hela utspelar sig under kriget och italiensk militär kontrollerar på något vänster byn. den judiska delen av befolkningen måste dagligen anmäla sig på ett av hotellen.
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.
Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?
Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Jag tycker absolut att errant känns mycket mer som irrande än som vandrande.
Ska bli spännande att se vad du säger när du har läst mer!
Laura,
Har läst en bit till och är lite besviken - det är faktiskt lite långtråkigt!? Kanske är livet som flykting mest långtråkigt med en sorts underliggande ångest, typ. I såna fall lyckas han ju bra, Le Clézio. De vandrar, åker men framför allt VÄNTAR de. På någon som aldrig kommer tillbaka...
Tråkigt att läsningen blev tråkig ;-) Men själva irrandet kanske ÄR tråkigt, som du säger, man kommer ju aldrig någon vettig stans och det måste ju kännas hopplöst. Fast en nobelpristagare kanske borde kunna gestalta det utan att själva texten blir tråkig? Hur som helst, man vet aldrig - en bok kan ju ändra karaktär mitt i. Eller så gör den inte det och då har man haft tråkigt i alltför många sidor...
Den vandrande juden eller Jerusalems skomakare mötte jag i Montfort l'Amaury någon gång på 70-talet. Den plågsamma odödligheten har han f.ö. gemensamt med Greven av Saint-Germain, också en fascinerande typ.
Kanske skriver jag om detta någon gång om andan faller på.
Laura,
Misstänker att boken fortsätter på samma sätt. Men jag bör nog läsa den klart ändå.
Bengt O,
Ja, gör det!
Post a Comment