Thursday, November 20, 2008

Oväntad vändning

Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.

Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...

Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.

Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.

11 comments:

Bodil Z said...

Det här får mig att tänka på Italo Svevos lilla otäcka berättelse "La madre", som utspelar sig i en nästan science fiction-artad hönsgård. Så här slutar den:

En tid efter detta befann sig Curra, som hunnit bli en ståtlig rastupp, i en helt annan hönsgård. En dag hörde han sina nya kamrater tala om sin mor med tillgivenhet och saknad.

Full av aktning för sitt eget grymma öde sade han sorgset: - Min mor däremot var ett fruktansvärt odjur och det hade varit bättre för mig om jag aldrig hade lärt känna henne.

Karin S said...

Ja, exakt så är det. Men mest imponerad är jag ändå av BHLs totala omslag här i ton, i läge. Man hör att han verkligen gillar Houllebecq.

Sen svarar alltså Houllebecq dystert, den enda ljuspunkten i tillvaron, eller snarare det enda han fortfarande tycker är roligt är den här brevväxlingen.

Och då svarar BHL snabbt som sjutton och ger strategier. Hur man ska förhålla sig till pöbeln, och då är det inte vår lilla snälla bokbloggspöbel utan en massa, en hord med öppen käft och vassa klor. Livsfarlig.
Men dum, säger BHL - och en massa annat bra också. Man ska flytta på sig, man ska göra det oväntade, man ska inte krympa utan tvärtom expandera där det känns möjligt.
Och så vidare.

Bodil Z said...

Nu är det här väl kanske på gränsen till någon vettig anknytning, men jag tänker ändå på Svevos hemska modersgestalt igen. Hon får vara en bild för den där hänsynslöst grymma pöbeln du talar om:

Men de hugg från den hårda näbben, som regnade över honom, var helt visst inga kyssar och alla hans tvivel försvann. Han ville fly, men den stora fågeln knuffade till honom, slog omkull honom och hoppade på honom och borrade in klorna i magen på honom.

Karin S said...

Ja, fy sjutton...

Var inte rädd, avslutar BHL sitt brev med strategier. Var inte rädd för mammor och var inte rädd för rädslan...

Puckat kanske, men förmodligen det enda raka?
När man ger ut en bok så ger man ju liksom något till pöbeln, till den där otämjda massan som en bra artist på scenen får att göra precis som han/hon vill. Man övertygar och vinner - eller man misslyckas och förlorar.

Problemet Houllebecq har är väl inte att han skriver dåligt utan att han verkar ha fått ett rätt stort antal enskilda och måttligt begåvade journalister emot sig.
Och så har han då en helt rubbad men framför allt OND mamma.
Klart att han känner sig nedstämd ibland.

Arma fågel, fö, det verkar vara samma story...

Jacob C said...

Hej Karin. Känner att jag måste lämna ett litet avtryck här. Det gläder mig att du verkar ha fått ut något av Ennemis publics, som också jag läste med stor behållning. Löthmarkers understreckare fann jag kanske en aning väl refererande. Dina funderingar tycker jag vittnar om ett mer förutsättningslöst läsande och sensibilitet för texten. Det är tyvärr långtifrån alltid som Houellebecq - och kanske även Lévy, som jag känner mindre väl till - får en sådan läsning. Det stora mediepådraget kring den kontroversiella personen, och de spektakulära lanseringarna av Houellebecqs böcker, tenderar ofta att skymma texterna, som är ovanligt båda skarpa i sin analys, imponerande i sina vittomfamnande synteser, djupt tragiska och underligt komiska. Nåväl, jag kanske återkommer. Bara en sak: angående modern: efter det vidriga porträtt som Houellebecq tecknar av henne i Elementarpartiklarna kan jag ha viss sympati för henne oavsett hur illa hon kan ha behandlat sin son när han var barn. Just den autofiktiva aspekten av Houellebecq är den jag egentligen finner minst intressant, även om den förstås är i samklang med tiden...

Karin S said...

Hej Jacob,
Roligt att se dig här. Ja, jag har funderat på Lötmarkers läsning och som du säger så är den väl refererande. Just Houllebecq har väl inget att vinna på det i synnerhet inte i jämförelse med Lévy som ju är moraliskt oantastlig!
Men det är även HUR de säger saker bägge två som inte framgår i ett referat av det slaget.
Att Houllebecq har det där - oväntande - det som gör att man läser vidare och som gör att det faktiskt är en njutning att läsa. Det vänder och luras och kränger liksom.

Jag borde väl läsa Elementarpartiklarna, antar jag. Vad som framgår av den här boken är ju att H inte haft särskilt mycket att göra med sin mamma. Möjligen hade han sluppit det även i fortsättningen om han då inte hade gjort ett sånt där porträtt. Fast där kan man bara spekulera.

Läsningar som tar sina utgångspunkter i biografin tenderar ofta att bli snäva tycker jag. Och tråkiga.
Houllebecqs egen verkar ju vara att hans eget liv inte har med saken/boken att göra. Något jag har all förståelse för, jag har också försökt skriva självbiografiskt och det blir varken bra eller intressant. Det tråkar helt enkelt ut mig och vad ska det då inte göra med en läsare?

En sak säger även Houllebecq som slagit mig många gånger, när man får reda på vad ens anhöriga har för sig via pressen så har en gräns överskridits som sällan för att inte säga aldrig verkar vara möjlig att återställa. Nåt sånt.
Fast i och för sig kanske det alltså var han som började?

Jacob C said...

Det var utan tvivel Houellebecq som började föra in familjeangelägenheter i offentlighetens ljus. Mamman till halvbröderna Michel och Bruno har samma efternamn som Houellebecqs mor. Och Michel, ja det är ju Houellebecqs förnamn.

Som framgår av Demonpions biografi utgår också flera av avsnitten i romanen från platser och episoder som verkligen ägt rum i Houellebecqs liv. Dock så ändrar Houellebecq också på väldigt mycket, diktar ihop, formger och fabulerar, så att resultatet ändå blir fiktion.

Att det finns så mycket självbiografiska element i romanen kan läsaren omöjligt veta om han eller hon inte känner till Houellebecqs liv. Jag visste inte det när jag först läste den, och jag tycker personligen inte att det faktum att vissa namn är autentiska gör det till en bättre roman på något sätt. Jag förstår inte riktigt grejen med att dra in en massa autentiskt och i historiskt mening sant i romaner, något som en del nutida svenska författare också håller på med, och som ju som bekant ofta leder till debatt. Konstens och litteraturens sanning är, menar jag, inte beroende av biografiska detaljer; den är av en annan typ än historieskrivningens. Så för min del hade han gärna fått skona mamman. Jag tror att det hade varit mer etiskt, faktiskt. Men kanske förtjänade hon det; vad vet jag. Jag varken kan eller vill egentligen bedöma saken.

(Som du förstår menar jag naturligtvis inte att man som författare inte skall kunna utgå från faktiska händeler. Det är naturligtvis ofrånkomligt att det är så det går till, väldigt ofta, kanske nästan alltid i någon mån. Inte heller menar jag att man inte kan namnge personer, bara att det är något man i vissa lägen kan välja eller inte välja, och att det kanske inte främst är ett konstnärligt val.)

Slutligen: ja, det är väldigt mycket hur han säger det som gör att man fångas. Han är synnerligen skicklig både som essäist och som romanförfattare, liksom som poet... om än möjligen begränsad - eller om man så vill: han skriver sin typ av dikter och romaner, (men det gör han med bravur).

Det som kanske fångade mitt intresse mest i Ennemis publics var Houellebecqs fascination för Blaise Pascals religiösa texter. Onekligen finns en likhet i deras skildringar av människans svindel inför mötet med Intet och kanske delar Houellebecq också Pascals uppfattning om "La misère de l'homme sans Dieu", även om han påstår sig vara icke troende. Liksom hans kompromisslösa intställning att aldrig vara den som skjuter eller slår en annan människa.

Bästa hälsningar
I all hast

Karin S said...

Jacob,

Tack för dina intressanta kommentarer!

Ja, jag tror som du, när man som författare börjar använda folks riktiga namn så är man ute efter annat än litterära kvaliteter.
Jag tycker inte heller att det blir så mycket bättre av den saken, men redan Dante gjorde ju samma sak och vad jag förstår pågår spekulationerna även vad gäller honom och hand fiender fortfarande. Så förmodligen är det väl det man är ute efter.

Den där Demonpion däremot har jag om möjligt ännu mindre förståelse för än mamman. Vad ger någon rätt att bli "expert" på en nu levande författare? I synnerhet som författaren själv verkar vara helt emot det?

Hela det där hatpaketet som både Lévy men framför allt Houllebecq verkar leva med går mig lite förbi. Jag fattar inte riktigt hur man bär sig åt för att hamna i den situationen och jag måste erkänna att jag inte ser någon större poäng med det. Houllebecq erkänner ju i och för sig att han ville tjäna pengar. Det kan man förstå, men till vilket pris blir ju då frågan. Den verkar han bli tvungen att fundera över nu som först...

Måste också erkänna att jag läst mycket litet av de filosofer de båda refererar till så den delen av boken har nog en usel läsare i mig, även om själva de moraliska frågorna är intressanta.

Sen tycker jag kanske just att själva mötet mellan de här två var lyckat. Jag tror att de lockade fram något hos varandra som kanske inte hade kommit fram annars, det säger de ju själva också, men de där sårbara delarna där man kände att de faktiskt avbördade sig något i förtroende gjorde intryck på mig. Att skriva till någon som man VET inte fördömer, som tar emot i kärlek - det blir ofta bättre. Rent mänskligt eller vad man ska kalla det.
Där ser nog jag den stora behållningen.

Jacob C said...

Ja, Karin. Du stämmer ju det där med Dante! Det har nog alltid funnnits författare har gjort så, och även om jag kan tycka att det inte är så intressant rent konstnärligt, så kan det kanske vara intressant på andra sätt (inser förresten att jag nog hårdrar en smula här).

Ja, jag håller helt med dig om att själva mötet var lyckat. Jag tänkte också på det när jag läste. Idén att föra dem samman må ha varit delvis kommersiellt betingad, men resultatet blev bra.

Anledningen till att Houellebecq blivit så hårt åtgången i media är, tror jag: 1) att hans framgång väckt avundsjuka, 2) att han skriver om saker som sexturism och mänsklig kloning på ett sätt som en del läsare uppfattar som en apologi för dessa företeelser, 3) att han gjort en del mindre diplomatiska uttalanden i media, t.ex. kallat Islam "la religion la plus con", 4) att en del i Frankrike, där den litterära stilen sitter i högsätet på ett kanske lite annat sätt, inte förstår sig på hans skenbart platta stil (han skriver inte som, Claude Simon precis, men inte heller som Céline), 5) att det verkar irritera dem som trodde, att romankonsten en gång för alla gjort sig av med det traditionella mimetiska berättandet, att någon återknyter med den franska realistiska romkonsten, 6) att han skrivit bitande satir mot 1968 idéer.

Antagligen finns fler orsaker som jag inte kommer på i all hast. Möjligen är kritiken mot hans (brist på) stil och mot att han skriver klassiska romaner mest ett sätt att komma åt honom för att man inte gillar vad han säger om nutiden.

Angående Demonpion så tycker jag att hans biografi på sätt och vis är imponerande eftersom den samlar enormt mycket upplysningar. Däremot är den tyvärr ganska dålig när det kommer till att tolka dessa fakta, delvis på grund av att D. verkar mer intresserad av avslöjanden och av att sätta dit Houellebecq, än av att verkligen förstå. Det gör att jag totalt sett inte heller har så mycket sympati för boken. Man får dessvärre intrycket att Demonpion drivs av samma ressentiment som Houellebecqs grövsta kritiker (samma år publicerades i Frankrike inte mindre än tre veritabla pamfletter mot Houellebecq).

Karin S said...

Återigen tack Jacob, för intressanta synpunker.
Jag tror dig och håller med dig.
Ibland även Houllebecq, det där uttalandet han gjorde om islam ledde visst till någon sorts rättssak, något jag tror att motsvarande aldrig skulle göra i Sverige, ändå blir jag lite störd av det. "Får" man inte tycka att en religion är "dum"? Eller får man bara inte säga det offentligt? För mig framstår det som luddigt minst sagt. Man kan väl i och för sig hålla med om att kritiken inte var särskilt "nyanserad", men ändå.

Tror du att boken kommer översättas till svenska? Jag känner mig osäker, men säkert till engelska, antar jag.

Jacob C said...

Ja, som tur var blev han ju friad, just för att det inte var fråga om ett uttalande om någon folkgrupp utan om religionskritik, ehuru kanske inte av det mer välartikulerade slaget.

Jag skulle inte bli förvånad om boken översätts till svenska. Jag är osäker, men mitt tips är ändå att den blir det, eftersom det mesta som Houellebecq tidigare har skrivit finns översatt, förutom hans (mycket läsvärda!) kortare essäer och hans säregna lyrik.