Bekännelseblogg

Som sagt, det enda jag hittat på svenska på nätet av värde om Colette är den här texten. Författaren har uppenbarligen läst Thurmans bok och haft stor behållning av den. Men, vad mera är, hon berättar hur hon redan har ett förhållande till Colette, ett förhållande som började då hon var i tonåren och tjuvläste i morföräldrarnas bibliotek.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.

Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.

Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.

Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.

Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.

Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.

Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.