Ennemis publics II

Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.

Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:

"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."

Eller en annan stump av H:

"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."

Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.