Musée du Quai Branly

Håller på att samla ihop mig för att gå till Musée du Quai Branly, museet som har en enorm samling föremål från det som förr kallades primitiva kulturer, och som nu kallas de första konsterna.

Tänkte titta på det som arkitektur, och började kolla vad som skrivits om det i svensk press tillgänglig på nätet. Återkommer till det.
Vill först hänvisa till en intervju med arkitekten, Jean Nouvel, som finns hos den franska-tyska tevekanalen arte.
Han talar i den här intervjun om det som alltid upptar arkitekter, man befinner sig i ett sammanhang man måste förhålla sig till, i det här fallet vid Seines strand i skuggan av Eiffeltornet. Marsfältet och den homogena huassmanianska stenstaden skapar ram.
Det andra arkitekten har att förhålla sig till är förstås vad det är för sorts byggnad han/hon ska skapa, innehåll, form, funktion - berättelse.
Nouvel säger att han vill att besökaren direkt ska förstå att här förflyttas han i tid och i rum, han befinner sig i något - Annat.
Slutligen säger Nouvel:

Il était très important de créer un espace avec une très grande spiritualité parce que tous les objets qui sont ici sont liés à des dieux, à des croyances qui ne sont pas les nôtres, aux cultes des ancêtres, des objets qui contiennent des restes des ancêtres.
Ces objets sont très mystérieux et chargés d’un énorme pouvoir vis-à-vis des civilisations qui les ont crées. Donc il fallait vraiment un énorme respect, il fallait mettre une architecture en relation avec un art qui pour une fois n'a jamais été pensé pour aller dans un musée.

Det var mycket viktigt att skapa en plats med stort andligt innehåll därför att alla dessa föremål har relationer till gudar, till olika trosformer som inte är våra, till dyrkan av förfäder - föremål som innehåller rester av förfäderna.
Dessa föremål innehåller enorm mystik och kraft i förhållande till de civilisationer som frambringat dem. Det behövdes alltså stor repekt från vår sida, och det blev nödvändigt att skapa en arkitektur för en konst som aldrig var tänkt att hamna på museum.

Att det inte varit enkelt, tycker jag mig ana här.

Började på uppmaning av en svensk god arkitektvän kolla vad som stått att läsa om det här museet i svenska tidningar. Det var inte så mycket. P1s journalist har inte förstått nånting. I Expressen gillar Carl Henrik Svenstedt Jacques museum och i övrigt har DN varit flitigast. Peder Alton skrev om det då det var nytt. Sedan har Stefan Jonsson skrivit två essäer (här och här)- om man nu ska betrakta dem som texter om själva museet. Känner mig tveksam till det, men han tar det till utgångspunkt för "post-koloniala" resonemang. Får man väl kalla det hela.

Om man nu läser de här artiklarna får man en rätt märklig bild av det här museet. Jonssons texter ger ingen bild alls att tala om, utan handlar mer om allt det som inte är gjort i museet. Vad som faktiskt finns där och som de andra ger mer fingervisningar om, det låtsas han inte riktigt om.
Vidare är det som om man måste, som svensk skribent, ta politisk ställning då man recenserar ett hus. Visst är politik i gamla höger-vänster-fållor ett säkert sätt att förhålla sig till tillvaron, man markerar.
Men om man låter bli då? Om man vågar sig på att se det här museet som ett konstmuseum - är det då lyckat eller misslyckat?
En parallell: Är det egentligen, i såna fall, rimligt att klumpa ihop all europeisk konst? Även tjecker gör ju anspråk på svenskt krigsgods från stormaktstiden. Grekerna vill ha tillbaka Parthenon-frisen från British Museum. Och så vidare.
Förflyttningen av konstföremål har ofta, om än inte alltid, en våldsamma historia.
Om man nu flyttar på konstförmeål, om man accepterar den tanken över huvud taget, och det kan man förstås låta bli, men jag väljer att göra det just nu eftersom det är en del av vår historia, ja, då får man väl sedan betrakta resultatet. Gör det nya sammanhanget föremålen rättvisa? Tillåter det, för den som vill, en fördjupning av just den historiska aspekten?

Och det verkar ju det här museet göra, om man ska tro både Alton och Svenstedt. Men man måste ta ett steg i den riktningen själv, det skrivs en inte på näsan. Man måste alltså komma dit med ett bagage där ett visst hum om historia ingår, man måste alltså ha en viss bildning. I såna fall, om man förutsätter att besökaren har det, så verkar museet tillfredsställande.
Museet verkar tala till en vuxen publik med en viss allmänbildning, det ställer föremålen i centrum, belyser, förtrollar, förflyttar besökaren i tanken.

Och detta skulle jag vilja påstå är det tilltal som den franska kulturen har. Man förutsätter att folk kan tänka själva, forska vidare om så är, diskutera, kritsera.
Medan det för svenska besökare verkar mer eller mindre svårt. För somliga helt omöjligt.

Tja, det här var nu ingen roman, men det var en fransk kulturyttring. Och jag tar för givet att läsekretsen klarar det.
Hej på ett tag.

Uppdatering: Här går det dock även för mig en gräns. Mänskliga kvarlevor tycker jag över huvud taget att man ska låta vara ifred i största möjliga utsträckning. Så där stöder jag kravet på återbördande till jorden. Och hävdar inte "jord som jord". Nä. Rätt jord ska det vara!