Les biens de ce monde

Les biens de ce monde - jag har bara läst de första kapitlen och får redan här en föraning av Kejsaren av Portugallien, fast i ryskjudisk tappning. En fattig judisk pappa i gettot vars hustru dör ska ta hand om den lilla dottern, Ada, hon är mycket liten då i början, har smal nacke och är illa klädd, och pappan är fattig, fattig och sliter och sliter och önskar henne en bättre jordisk lott än hans egen.
Det känns som om det bara kan gå på ett sätt -

Men det ska man väl inte utgå ifrån, eller ska man?
Om man börjar lära känna en författare kan man misstänka. Men man kan aldrig veta förrän man har läst klart.
Har någon tänkt på att man kan sakna människor man aldrig har träffat? Författare vars verk man känner väl eller släktingar som återberättas för en som syskonsjälar, vars pennor och block och andra små ägodelar man får ta över. För att man anses ha beröringspunkter.
Snälla människor som älskats av dem man älskar och som man aldrig har sett.

Världen går igenom en, finns där, man styr inte alla gånger vilka som bebor ens inre rum.
Man rör sig som en pärla över berättelsens röda tråd. Livstråden och ariadnetråden.
Vet inte vad som väntar, vet bara att den finns där och en dag kapas av nornorna eller andra mytologiska väsen.