Némi igen

Har satt igång med den sista boken av Némirovsky i min trave, Les chiens et les loups, och har just börjat.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.

Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.

Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.