Så har jag läst en av Makines böcker igen, denna kom 2011 och heter alltså Le livre des brèves amours éternelles, en titel som om man översätter den ordagrant blir rätt klumpig, "Boken om korta eviga kärlekar".
Det är en roman, fast ändå inte, en mans liv i Sovjet som åter blir Ryssland skisseras, men genom möten, möten med flickor och kvinnor (inte bara) han älskat.
Konturen är barnhuspojke som växer upp under tung totalitär regim, tillsammans med andra barn. Våld och lögn härskar. Och bryts igenom av korta men avgörande möten med Kärleken.
Den första scenen är typisk och talande, barnhusgruppen är på väg hem från jobb i en översnöad och tom park. I den har de skottat snö från gångvägarna, och dessutom upptäckt att de läktare partiapparaten visar upp sig på under festligheterna den 1 maj och i oktober här står uppställd i skymundan, gömd och glömd fram till nästa manifestation. Pojken hamnar på något vis under gradängerna, inne i en fackverkskonstruktion av stål, och han kommer inte ut igen. Här är mörkt, när han kommer till kanten av konstruktionen ligger järnen för tätt. Han försöker på alla de vis och tiden står liksom stilla. Nå, till slut kommer han ut, genom att klättra uppåt och på så vis stiga ut i den bländande vårvinterdagen där en ung kvinna sitter ensam på läktaren. Hon gråter. Han möter liksom henne i en evighet också, och han ser den lilla troppen av barnhusbarn på väg mot bussen, hinner i fatt dem, och på vägen ut hör han två gamla gummor samtala: man förstår att den unga kvinnan miste sin älskade i en fartygsolycka för ett år sen.
Så fortsätter det, varje kapitel en historia om kärlek i sig, men också en lika närvarande järnridå eller partiapparat i någon form. I en är det propagandan skriven i många meter höga bokstäver på en fabrik, i en annan den då allestädes närvarande Bresnjevs porträtt.
Det är kärlekar i skuggan av diktatur, unga människor som anser sig lurade, och som i många fall är lurade. Här är liksom öden, pojken som blev krympling av att leka med kvarlämnade granater, flickan som älskar en falsk dissident och som dör i lunginflammation. Han visar sig helt ha glömt henne.
Det som i början under Stalin är endast våld och terror mjuknar något och visar symboliskt i form av en gigantisk äppelträdsplantering sin sterilitet, sin självdöd. Äppelträden täcker en yta av 16x22 kilometer och inget bi orkar flyga in i större delen av det, därför står träden där och blommar till ingen nytta.
I slutet har tiden hunnit ikapp diktaturen som ersatts av rysk maffia och kriminalitet.
Men kärleken tuffar liksom ändå på. Vid sidan av, parallellt med, som en del av eller som något helt utanför stående, den lever vidare.
Det är en typisk Makine, elegant, överraskande, melankolisk och närvarande. Mycket läsvärd.
2 comments:
Fint skrivet. Har inte läst och kan inte läsa romaner på franska. Finns den översatt (nej, kanske inte än) - eller något annat?
Tack!
Skulle inte tro att den här är översatt än, den enda jag vet finns är Det franska testamentet, en bok som författaren fick massor av välförtjänta priser för. Du kan börja med den, den är fantastisk.
Post a Comment