Thursday, November 10, 2011

Pojken som ville sova, Aharon Appelfeld

Aharon Appelfeld är för mig en ny bekantskap. Jag fick tipset om hans senaste bok av en snacksalig god vän som klämde ned mig på en parkbänk och pratade om allt mellan himmel och jord tills jag lyckades komma undan.
Men jag höll i minnet titeln på boken, för jag tyckte alltså att det lät intressant.

Läsningen gav anledning till en hel del googlingar. Först författaren, Appelfeld, som alltså är en israelisk författare född på trettiotalet i Bukovina, ett område som inte "finns" längre. Då Appelfeld föddes tycks det ha varit en del av Rumänien (och Dubbelmonarkin?) men nu är det en del av Ukraina.

Hur som helst, Appelfelds familj var tysktalande och judisk, och boken, Le garcon qui voulait dormir (Editions de l'Olivier, översättning till franska av Vléri Zenatti), börjar där ett antal judiska flyktingar efter långa förflyttningar efter andra världskrigets slut slutligen befinner sig i ett läger på en strand i Neapelbukten. Resan dit var lång, förstår man, och bokens huvudperson är en pojke, tretton, kanske fjorton år gammal, som hela tiden sov. De andra flyktingarna ömsom bar, ömsom ledde denne sovande yngling, fram till lägret.
Här blir han så småningom tvungen att vakna, i alla fall litegrann, trots att han egentligen inte vill. För i drömmen är han fortfarande hemma i huset vid Karpaternas fot, tillsammans med sina föräldrar i en vardag där allt är sig likt.
På stranden i Neapel dyker en man upp som tar sig an just de unga pojkarna, övriga flyktingar lever i något som snart på avstånd ser ut som ett typiskt flyktingläger. De håller på med sin "småkommers och sina trix", har ingenting att göra. Medan de blivande unga männen däremot får erbjudandet att träna fysiskt och hårt samtidigt som de lär sig hebreiska.
De springer, gymar och skanderar hebreiska klassiska dikter. Och ju starkare och mer involverade i träning och nytt språk de blir, desto avlägsnare ter sig flyktinglägret, samtidigt som det hos huvudpersonen skapar smärta och förvirring. Han vet att han egentligen hör samman med dem, de talar hans språk, delar hans minnen. Nu håller han, tillsammans med de andra unga pojkarna på att bli någon annan.  De tränas för krig, och de tränas för att bli medborgare i den stat som så småningom ska komma att födas, Israel.
Men musklerna växer och tillsammans med dem hebreiskan. Om än bara muntligt, de har inget som helst skolmaterial. Och i och med det så får pojken, som fortfarande helst vill sova och ibland gör det ännu ett par dygn i följd, svårare och svårare att prata med sin mamma och pappa. I drömmen.
Så småningom bär det iväg med båt till Palestina, där installeras ungdomarna på en gård och de bygger terrasser och de planterar träd. De uppmuntras starkt att byta namn, Erwin blir Aharon, och de har egentligen bara varann och tränaren. En av dem tar livet av sig, en pojke som inte ville byta namn. Begravningen är en själlös historia tills en av de andra pojkarna går fram och ber en traditionell bön på jiddish - något som heller inte uppmuntras i det nya landet. De konstaterar att de alla kommer från familjer där böcker, språk och konst varit deras föräldrars arbeten.

Så småningom blir det krig och Aharon skadas svårt i benen. Nu får han tillfälle att sova igen, att träffa mamma och pappa och alla släktingar, fortfarande i drömmen, och att bemöta deras förebråelser och deras oförstående frågor. Beslutet mognar så sakteliga fram i Aharon, han ska, precis som sin pappa, bli författare. Men det på hebreiska.

Det här är på sätt och vis en helt otrolig berättelse, det är berättelsen om hur man ur askan, de små folkspillror som fanns på olika flyktingläger (antar jag) i hela Europa, bestämmer sig för att bygga en nation, ett folk, en stat. En som "inte ska ledas till slakthusen som boskap" igen. En som ska stå emot allt. Men det är också berättelsen om den förlust som den här unga generationen judar fortfarande är medveten om. Inte bara familj och släkt, utan den förlust av en hel kultur, som de strandsatta flyktingarna som bar pojken som ville sova representerar.

Jag träffade en gång en kille, född på femtiotalet, som kallade sig "israel". Han tyckte inte att det mest typiska med honom var hans judiska identitet, nej, han var israel. Han var fysiskt stark, mycket energisk och han hade, vid trettiofem års ålder, redan deltagit i två krig. Han talade amerikansk engelska och hebreiska, förutom bruten svenska.
Well, Appelfeld och hans generationskamrater var väl de som gjorde honom så att säga möjlig.
Man byter språk, namn och plats, man tonar ned det religiösa till ett minimum. Man blir någon annan. Och priset är högt, mycket högt. Men man förstår samtidigt att något annat alternativ egentligen inte finns. Utom i drömmen. Eller i litteraturen.

6 comments:

Jorun said...

Vilken fantastiskt fin recension du gör. Jag blir sugen på att titta efter den nästa gång jag passerar Fnac.

Karin S said...

Jorun,
Gör det, det var en fin bok. Och för mig fyllde den en lucka, hur gick det egentligen till, mellan min bekant israelen och de europeiska judarna. Amos Oz skriver ju lite om det, då han skriver om sina föräldrar, men för mig och med det jag läst om honom, så känns också han som en israel. Om man nu kan säga så, det kan man kanske inte. Hur som helst, Appelfeld tillhör den här mellangenerationen. Övergången. Så ja, läs den!

Bodil Z said...

Tack för texten som också fyller ett slags lucka hos mig. Det där hur den östeuropeiske juden blev israel och vad det kostade och vad det gav.

PS Du vet att jag tycker om kartor, särskilt över områden som inte längre "finns". Ligger/låg inte Bukovina delvis i dagens Rumänien och delvis i dagens Ukraina: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5d/Bucovina_Romania_Ukraine.png
För övrigt talade jag med Drazenka om namnet "Bukovina" härom dagen och enligt henne borde det betyda "Boklandet", alltså bokträdets land.

Bengt O. said...

Bukovina var en del av det österrikisk/ungerska imperiet, delades sedan upp mellan Ukraina och Rumänien som Bodil skriver. Jag skrev för ett tag sedan om Yvonne Hirdmans bok "Den röda grevinnan" där Bukovina spelade en viktig roll i hennes mor och morföräldrars historia.

Europa var annorlunda då. Jag citerar mig själv (ett osannolikt nöje): "Många av de ideal som vi idag strävar efter i det europeiska samarbetet existerade faktiskt före första världskriget och kanske i någon mån även senare. Man kunde röra sig fritt och arbeta där man fann jobb, vare sig det var i Rumänien, Tyskland, Sovjet, Estland, Danmark eller Frankrike. Men, precis som nu, fanns det existentiella hotet alltid i bakgrunden och dansen på vulkanens rand slutade ju med att man trillade i. Blir det likadant nu?"

Bodil Z said...

Här Bengt, får du mig att tänka på Stefan Zweigs "Die Welt von gestern" som jag inte har tillgänglig här i Zagreb, så jag kan inte citera...

Karin S said...

Tack för era kommentarer.

Jag tror att Appelfelds produktion kan ge mer i den här luckan. Han är född i början på trettiotalet om jag minns rätt och han skriver tydligen om den här epoken.

Ja, Bengt, det är otroligt fascinerande, den där tiden då man inte hade pass och reste och jobbade tämligen fritt. Roth ger ju också den bilden av Dubbelmonarkin, även om han samtidigt låter den gå under med buller och bång.

Jag läser just nu Thomas bok, och nånstans i den citerar han någon (tysk) som skriver om mellankrigstiden och hur förvånade (och förbannade) folk blev över att det inte var ett självklart tillstånd att Europa bara blev rikare och rikare.
Det citatet skrämde, utöver Thomas, även mig.

Vad gäller Bukovina har ni örnkoll.