Novell med sonen

På sonens faktiskt enträgna uppmaning har jag läst en novell av författaren Vercors. Det är alltid roligt att läsa tillsammans med någon, och han tyckte alltså att den här storyn (Le silence de la mer) var bra, vilket man nog får säga förvånade mig.

Hur som helst, historien utspelar sig någonstans i det av Tyskland ockuperade Frankrike. En gammal man, berättarjaget, bor tillsammans med sin brors- (eller syster-)dotter i ett fint gammalt stenhus där vinet klänger på fasaden och allt är liksom gott och stilla. Förutom att de är ockuperade då.

Tysken som dyker upp är lång, blond, tjusig och drömsk och har förstås ett von-namn. Hela novellen utspelar sig i det rum där brasan brinner och berättaren röker pipa om kvällen, flickan stickar eller handarbetar. Tysken, å sin sida, kommer in utan att knacka med förevändning att värma sig vid elden. Husets båda invånare tiger, de tiger sig igenom tyskens monologer och han i sin tur berättar om sin syn på Frankrike, som han älskar, på musiken - han är kompositör och säger att det är det enda område där det tyska överglänser det franska. Han läser nöjt upp alla författarnamnen i den franska hyllan. Han drömmer om en förening mellan tyskt och franskt, romantik och upplysning, och han raggar på systerdottern. Hon i sin tur svarar inte och ser honom aldrig i ögonen. Den tigande fransyskan blir liksom hela Frankrikes motstånd, och den talande tysken en förförisk propagandist som på sätt och vis lyckas.
Men, efter en permission i Paris, har poletten trillat ned i tyskens skalle. Han har umgåtts med partibröder och förstått att tyskarna inte alls har för avsikt att göra något bra med Frankrike, tvärtom är de där för att förstöra den franska själen, kulturen och allt vad franskt heter.
Det är en fantastisk scen när han kommer tillbaka. De båda vid brasan har vant sig vid hans närvaro. Då han kommer tillbaka visar han sig inte förrän efter en vecka i huset. Han segar sig nedför trappan, vilket de hör, han väntar en evighet och sen knackar han - vilket han aldrig gjort tidigare. Han väntar och han knackar igen, och berättarjaget känner sig tvungen att säga Stig in. Innan han gör så ser han en rörelse av smärta i systerdotterns ansikte och hon säger att tysken kommer att ge sig av.
Nå, nu står tysken där i full uniform, han stannar omramad av dörrkarmen, han är likblek och orörlig - det enda han inte har kontroll över är sin ena hand. Den rör sig neurotiskt, darrar och krampar. Till slut tar han då till orda och berättar vad han varit med om. Detta nästan på ett Gösta Berlingskt sätt (igen), svetten pärlar, ansiktet är som en vitkalkad mur med saltfläckar. Orden kommer stötvis och stammande...
Han berättar att han begärt och beviljats förflyttning, till "helvetet" i öster, vilket mest kan tolkas som ett självmord.
Och berättarjaget konstaterar torrt: de böjer sig alla, till och med denne man böjer sig och lyder.
Systerdottern å sin sida svarar för första gången på tyskens ord då han säger adjö.

Flott novell som publicerades illegalt i Paris redan hösten -41 och som kom att få stor betydelse för det franska motståndet. Flott också för att den utöver av att använda sig av klichéer, faktiskt lyckas få till ett par personporträtt som lever.

Och sonen då? Ja, han tyckte att det var en sorglig historia och att tysken var "en bra tysk". Och det var han ju. Det bästa av allt det tyska - och ändå gick det åt helvete.
Dessutom gillade han det precisa språket och hur mycket sades utan ord, i gester, i blickar. 

Bäst av allt tyckte jag var det inledande stycket som var skrivet med ett tillbakablickande perspektiv. Tyskarna kommer, de installerar folk och material i fransmannens lada, den byggnad han använder som "ateljé". Han noterar även senare att de plockat sönder hans staffli och satt en del av det i ett hål i muren för att binda sina hästar vid.
Det är samma sak som den ryska ockupantens användande av det tyska gamla fina pianot i den estniska familjens beslagtagna hus i Ocksanens roman. Fastän de band får vid instrumentet.
De är barbarer, är budskapet. Tro inget annat. De är verkligen barbarer.