La marche de Radetzky

Enligt förordet kallar Roth den här militärmarschen som för övrigt fungerar som berättelsens credo, för konservatismens marseljäs.

Jag har alltså läst denna bok i fransk översättning, skriven av Joseph Roth (på tyska), utgiven 1932. Roth själv, som var av judiskt ursprung blev strax tvungen att fly och gjorde så till Paris, där han dog 1939.

Roth har med andra ord stora likheter med Némirovsky, som ju också hade judiskt ursprung och som som försörjde sig på sin penna, hon i Frankrike, han i Tyskland - så länge det nu var möjligt. Båda skriver också om söndervittrande imperier, Némirovsky om det ryska och Roth om Österrike-Ungern.

Och det är vad Radetzkymarschen handlar om, ett land (fast flera), en kultur (fast flera) som bildar något åtminstone i romanen, som liknar ett rum, en värld, som då boken skrivs, inte längre finns. Att läsa blir på sätt och vis som att sitta med teaterkikaren och se in i dessa miljöer, på dessa (delvis fiktiva) personer. Roth riktar vår blick. Han är fenomenal på det, då han har både de bärande detaljerna, och är kapabel att ta det stora greppet - det som överbryggar både tiden, en epok, och rummet, ett imperium.

Så då får vi följa dels en familjs öde, tre generationer Trotta i det habsburgska väldet, och dels själva väldet - genom den mycket unge tillträdande kejsaren, som sedan är både en biperson i historien men också ett centrum, en monark av guds nåde vars undersåtar uppfostras in i lydnad och trohet. Heder, ära, plikt är ord som är lika naturliga och levda som vatten och gräs för svenskar av idag ungefär.
Trottas är bönder av slovenskt ursprung, den förste vi får möta räddar som ung underofficer livet på den unge just tillträdde kejsaren, Frans-Josef. Detta gör att han adlas och att hans som och senare sonson har ett alldeles speciellt och djupt förhållande till monarken, vars personliga hjälp de sedan liksom räknar med. Dessa två män är de som sedan inkarnerar historien. Den äldre är prefekt(?), statens man i en liten garnisonsstad någonstans i väldet. Hans son blir, likt farfadern, officer och tjänstgör i ett par andra små garnisonsstäder, den sista på gränsen mot Ryssland. Genom deras öden speglas sen hur imperiet så sakteliga knakar i fogarna. Stommen är statens tjänstemän (prefekten), och armén (underofficeren). Och när dessa, kejsardömets tjänare, inte längre finner någon mening med det de gör, är slutet förstås redan nära. Runt hörnet.
I slutet av romanen, som sammanfaller med första världskrigets utbrott, är släkten Trotta, som nog aldrig kan kallas särskilt fertil, utdöd.

Så hur gör då Roth detta? Hur åstadkommer han själva känslan av dammiga garnisonsstäder med alldeles för många män som i väntan på ett krig som liksom aldrig kommer övar exercis på sandiga fält och dricker "nittioprocentig"  sprit? Och hur får han oss att begripa hur lurade dessa män egentligen är?
Vid läsningen tänkte jag ofta på Farmor och Vår Herre. Hur fjällen i bokens mitt faller från Farmors ögon och hon ser. Ser det egna självbedrägeriet, går mot slutet med vidöppen blick.
Trottas fjäll faller liksom pö om pö. Små besvikelser blandas med större. Klantighet blandas med större olyckor. Brist på vältalighet och savoir vivre ställs mot kvinnor, och män, av värld. Det är ett sakta dalande där ungdom övergår i medelålder och ålderdom, i sonsonens fall snart påskyndat med den högoktaniga spriten. Faderns besvikelse över sonen och hans beslut att så småningom avsäga sig sin förmyndarställning gentemot denne, sammanvävs med hur han abdikerar successivt från sin tjänst. Hur han liksom finner den stundtals ointressant.
Det är, kan man också säga, en djupt patriarkal struktur som faller sönder. Kvinnorna i boken är så gott som inga, mödrarna dör snart efter att ha fött den ende sonen.
Men det är inte Trottas fel (på sätt och vis till skillnad från Farmor), det är ett helt rike, en hel kultur som sakta vittrar, de bara följer ett större skeende, kan inte göra annat.

Det är en rasande skicklig komposition. Vita handskar och perfekta uniformer, dragoner och uhlaner, nyadlade baroner och gamla markägande grevar. Schackbräden på kaféer och så, överallt kejsarens porträtt, fullt med fluglortar på bordellen, annars i bättre skick, åtminstone i början, och marschen, också den sönderslagen av ett självspelande piano på samma bordell. Men igenkännlig.
Kejsarens porträtt sammanfaller åtminstone för sonsonen med porträttet av farfadern, han som räddade kejsaren i Solferino, och som blickat ned på barnbarnet från en höghöjd i herrummet hos pappa prefekten.
Det är också en bok om klassresan, genomförd på tre generationer under det artonhundratal som är denna resas start - för de allra flesta. Och det handlar också om den vilsenhet just barnbarnet känner inför denna resa, inför sitt ursprung - som han vet inte är militärens, men bondens i en landsända han aldrig satt sin fot i, och som han vagt önskar se, komma tillbaka till. Men som de flesta önskningar av mer personligt slag så blir inte heller denna särskilt tydligt formulerad och än mindre förverkligad.

Man kan tänka mycket efter läsningen av den här romanen, det som slår mig är att för att man ska kunna se en tid och ett rum tydligt så måste man lämna dem. Sen kan man, om man är en Joseph Roth, skriva fram dem igen. Tydligare än de någonsin var i verkligheten.
Stor konst, kan man också kalla det.