Wednesday, June 15, 2011

La marche de Radetzky


Enligt förordet kallar Roth den här militärmarschen som för övrigt fungerar som berättelsens credo, för konservatismens marseljäs.

Jag har alltså läst denna bok i fransk översättning, skriven av Joseph Roth (på tyska), utgiven 1932. Roth själv, som var av judiskt ursprung blev strax tvungen att fly och gjorde så till Paris, där han dog 1939.

Roth har med andra ord stora likheter med Némirovsky, som ju också hade judiskt ursprung och som som försörjde sig på sin penna, hon i Frankrike, han i Tyskland - så länge det nu var möjligt. Båda skriver också om söndervittrande imperier, Némirovsky om det ryska och Roth om Österrike-Ungern.

Och det är vad Radetzkymarschen handlar om, ett land (fast flera), en kultur (fast flera) som bildar något åtminstone i romanen, som liknar ett rum, en värld, som då boken skrivs, inte längre finns. Att läsa blir på sätt och vis som att sitta med teaterkikaren och se in i dessa miljöer, på dessa (delvis fiktiva) personer. Roth riktar vår blick. Han är fenomenal på det, då han har både de bärande detaljerna, och är kapabel att ta det stora greppet - det som överbryggar både tiden, en epok, och rummet, ett imperium.

Så då får vi följa dels en familjs öde, tre generationer Trotta i det habsburgska väldet, och dels själva väldet - genom den mycket unge tillträdande kejsaren, som sedan är både en biperson i historien men också ett centrum, en monark av guds nåde vars undersåtar uppfostras in i lydnad och trohet. Heder, ära, plikt är ord som är lika naturliga och levda som vatten och gräs för svenskar av idag ungefär.
Trottas är bönder av slovenskt ursprung, den förste vi får möta räddar som ung underofficer livet på den unge just tillträdde kejsaren, Frans-Josef. Detta gör att han adlas och att hans som och senare sonson har ett alldeles speciellt och djupt förhållande till monarken, vars personliga hjälp de sedan liksom räknar med. Dessa två män är de som sedan inkarnerar historien. Den äldre är prefekt(?), statens man i en liten garnisonsstad någonstans i väldet. Hans son blir, likt farfadern, officer och tjänstgör i ett par andra små garnisonsstäder, den sista på gränsen mot Ryssland. Genom deras öden speglas sen hur imperiet så sakteliga knakar i fogarna. Stommen är statens tjänstemän (prefekten), och armén (underofficeren). Och när dessa, kejsardömets tjänare, inte längre finner någon mening med det de gör, är slutet förstås redan nära. Runt hörnet.
I slutet av romanen, som sammanfaller med första världskrigets utbrott, är släkten Trotta, som nog aldrig kan kallas särskilt fertil, utdöd.

Så hur gör då Roth detta? Hur åstadkommer han själva känslan av dammiga garnisonsstäder med alldeles för många män som i väntan på ett krig som liksom aldrig kommer övar exercis på sandiga fält och dricker "nittioprocentig"  sprit? Och hur får han oss att begripa hur lurade dessa män egentligen är?
Vid läsningen tänkte jag ofta på Farmor och Vår Herre. Hur fjällen i bokens mitt faller från Farmors ögon och hon ser. Ser det egna självbedrägeriet, går mot slutet med vidöppen blick.
Trottas fjäll faller liksom pö om pö. Små besvikelser blandas med större. Klantighet blandas med större olyckor. Brist på vältalighet och savoir vivre ställs mot kvinnor, och män, av värld. Det är ett sakta dalande där ungdom övergår i medelålder och ålderdom, i sonsonens fall snart påskyndat med den högoktaniga spriten. Faderns besvikelse över sonen och hans beslut att så småningom avsäga sig sin förmyndarställning gentemot denne, sammanvävs med hur han abdikerar successivt från sin tjänst. Hur han liksom finner den stundtals ointressant.
Det är, kan man också säga, en djupt patriarkal struktur som faller sönder. Kvinnorna i boken är så gott som inga, mödrarna dör snart efter att ha fött den ende sonen.
Men det är inte Trottas fel (på sätt och vis till skillnad från Farmor), det är ett helt rike, en hel kultur som sakta vittrar, de bara följer ett större skeende, kan inte göra annat.

Det är en rasande skicklig komposition. Vita handskar och perfekta uniformer, dragoner och uhlaner, nyadlade baroner och gamla markägande grevar. Schackbräden på kaféer och så, överallt kejsarens porträtt, fullt med fluglortar på bordellen, annars i bättre skick, åtminstone i början, och marschen, också den sönderslagen av ett självspelande piano på samma bordell. Men igenkännlig.
Kejsarens porträtt sammanfaller åtminstone för sonsonen med porträttet av farfadern, han som räddade kejsaren i Solferino, och som blickat ned på barnbarnet från en höghöjd i herrummet hos pappa prefekten.
Det är också en bok om klassresan, genomförd på tre generationer under det artonhundratal som är denna resas start - för de allra flesta. Och det handlar också om den vilsenhet just barnbarnet känner inför denna resa, inför sitt ursprung - som han vet inte är militärens, men bondens i en landsända han aldrig satt sin fot i, och som han vagt önskar se, komma tillbaka till. Men som de flesta önskningar av mer personligt slag så blir inte heller denna särskilt tydligt formulerad och än mindre förverkligad.

Man kan tänka mycket efter läsningen av den här romanen, det som slår mig är att för att man ska kunna se en tid och ett rum tydligt så måste man lämna dem. Sen kan man, om man är en Joseph Roth, skriva fram dem igen. Tydligare än de någonsin var i verkligheten.
Stor konst, kan man också kalla det.

9 comments:

JCB said...

Vad roligt! Lysande beskrivning av romanen; jag tycker att du får med precis allt. Inte minst allt det som finns bakom handlingen och den övergripande tematiken: alla dessa distinkta, oförglömliga detaljer (kejsarporträttet på bordellen, kaféinteriörerna, den högoktaniga spriten) och själva atmosfären av långsamt bortvittrande. Hur tiden tycks stå stilla - medan blåsorkestern spelar och schackfigurerna svävar över brädet - samtidigt som den, i det fördolda, skenar framåt. Mot kriget och slagfälten, mot undergången.

Det här med "konservatismens marseljäs" är intressant. Roth är ju ett paradexempel på en schizofren författartyp. Personligen har han en klar agenda - glorifiera kejsardömet - och så tar pennan ändå hela tiden av i motsatt riktning. Varje kapitel bevisar egentligen varför det förflutna var dömt att gå under.

När nazisterna kom till makten brändes hans böcker ögonblickligen - ett öde som inte bara hängde samman med att han var jude, utan också att den här typen av klarsyn inte längre var önskvärd.

Om du vill gå vidare med Roth, så finns det en liten tunn bok som på svenska heter "Den falska vikten". Stilistiskt tycker jag att det är hans bästa. Sen är det inte alls samma stora panorama som i "Marschen". Utan världen har krympt till en liten håla i bortersta Galizien där vintrarna är stränga och spriten nittioprocentig...

Karin S said...

JCB,

Ja, det här var det bästa jag läst på riktigt länge. Är verkligen glad för det, och tänker definitivt fortsätta med Roth. Har även inköpt Irrande eller om det är Vandrande eller Virrande Judar. Essäer som verkar intressanta.
Sen skaffar jag nog lite mer. Den bok du nämner och Job, som Thomas säger ska vara bra.

Det som slår mig är likheten med just Irène Némirovsky. Vad gäller Roth, alltså. Både deras öden, även om hennes var hemskare, hon dog rätt snart efter ankomsten till Auschwitz, men också det där spannet författarskapet rymmer - från ynkligaste, fattigaste jäkla ryska eller galiziska håla, full med luspanka judar, till samhällets guldkantade toppskikt, ett spann som man liksom kan sakna i dagens litteratur - fast det har vi ju pratat om förut. Ändå finns det ju egentligen, i dagens samhällen.

Och så nostalgin, som de kallar det här, vemodet, sorgen över det för evigt förlorade.
Jag skulle nog snarare karaktärisera Roth så - inte som någon som vill ha något tillbaka, utan som någon som, möjligen med eftertankens kranka blekhet, ser tillbaka på något som också var bra. Även om man inte trodde så i stunden.

Dessutom befinner de sig ju båda två i en fullkomligt vidrig samtid. Och båda två verkar de, i brist på bättre, drömma sig bort från den, till det som en gång var.

Man kan ju fundera på om de svenska rekordåren någonsin kan frammana något liknande...

hörs,

JCB said...

Hur är hans ställning i Frankrike? Är han läst? Nyupptäckt? Eller blott en fotnot i litteraturhistorien? Själv älskade han ju allt franskt, särskilt Paris och Flaubert.

Karin S said...

Han verkar ha mer plats än en fotnot. Har kollat runt lite och det finns rätt mycket till försäljning, dessutom tycks mer ha kommit ut på nytt i och med en utställning på Judiska Museet 2009 - om jag fattat det hela rätt. I alla förord jag läser, liksom i texter kring den där utställningen så sägs han vara en av de största författarna av sin epok. Däremot tycks han aldrig riktigt fastnat här, han verkar ha rest mycket under trettiotalet och även om han inte gavs ut i Tyskland längre så fattar jag det som att han kom ut i Nederländerna. Han blev liksom aldrig fransk med fransmännen, verkar det som. Inte så konstigt kanske, man kan ju inte göra allt, typ.

Bengt O. said...

Mycket fin kommentar till romanen som jag läste för länge sedan och också har sett ett par gånger som film, bl.a. med Max von Sydow. Det vore nog läge att repetera den nu efter så många år i Österrike.

Läser just nu "Städernas svall" av Ulf Peter Hallberg och Carl-Hening Wijkmark. Där finns många intressanta reflektioner bl.a. om hur dagens Österrike ständigt försöker projiciera bilden av imperiet som en lockande och sympatisk bild av landet. Kanske skriver jag något när jag läst boken färdigt.

Litet ironiskt att inlägget illustreras med ett klipp av den gamle dubbelnazisten Karajan. Det var den sämsta nyårskonserten på länge, gubben hade tjatat sig till att få uppträda på detta världsevenemang trots att han hade ytterst dimmiga uppfattningar om Strauß. Och över huvud taget.

Så tack Karin för inspirationen. Men jag väntar väl tills jag kommit tillbaks till Wien.

Karin S said...

Tänkte på dig, Bengt, när Karajan var den förste som dök upp på Youtube, apropå den här biten. Alltså, just för att jag minns att du skrivit om hans nazistiska förflutna. Möjligt att det var lite bad taste att ta just den videon?

Karin S said...

PS, Städernas svall ska jag också läsa. Men väntar tills jag kommer till Sverige.

Bengt O. said...

Kom just att tänka på att min idol och förebild (hehehe...) Jan Olof Olsson skrev om "Radetzkymarschen" i en bok som heter " Eviga följeslagare." Jolo skrev alltid litet apologetiskt om det österrikisk/ungerska imperiet och omfattade t.o.m. Franz Joseph om inte med sympati så dock med en viss förståelse. Nu var det ett besök i Kapuzinergruft som fick honom att tänka på Roths roman. Jolo säger att det inte är en bok som "fängslar med sina idéer eller en och annan formulering eller någon sorts mogen eftertanke" utan snarare att det är en berättelse som man läser därför att man "undrar hur det skall gå." Han skriver om en "magnifik ledsnad i 'Radetzkymarschen' : garnisonsortens tristess långt borta vid ryska gränsen, löjtnantens ynka kärlekshistoria...gamle kejsar Franz Joseph sömnlös vid sitt fönster på Schönbrunn, kejsar-Wiens storhet och elände..."

I slutet av kapitlet berättar Jolo om hur han från kryptan gick rakt in i en bokhandel och köpte boken igen och därefter slukade den för femte eller sjätte gången "för att känna tillfredsställelsen av att ha läst den på plats i Wien."

Ja, det får väl jag också göra utan alla jämförelser i övrigt, dessvärre. Jolo avslutar kapitlet: "Världens bästa bok - jag lovar, fast jag skojar lite."

Karin S said...

Bengt O,
Jag håller nog med Jolo, åtminstone i den där analysen som utmynnar i att man läser för att man undrar hur det ska gå.
Och i slutändan undrar jag om den sortens bok är den enda som man egentligen läser med någon behållning. Orkar läsa klart, typ.