Skolsorg?

Läser Chagrin d'école av Daniel Pennac. Skolsorg eller hur man nu ska översätta titeln.
Det är nu inte en roman, snarare en kåserande framtställning av hur det är att vara un cancre, ett oöversättligt ord, åtminstone till svenska. Dålig elev? Klassens idiot? En nolla? Obsklass, hette det man skickade canrarna till på min tid, vad det heter nu vet jag inte.
Och själva ordet som jag mycket väl förstår vad det är - på franska - vet jag inte om det äger en motsvarighet på svenska, ens i verkligheten?
Erkänner man canrens ställning som just canre i Sverige, eller håller man på och säger: Jamen han/hon är ju bra på så mycket annat?
Vet ej.
Här säger man det inte i alla fall. En gång canre, alltid cancre.
Och just Pennac påstår sig alltså ha varit cancre, först under första året på gymnasiet då han var ivägskickad på internat började han intressera sig för sådan som kunde "ge en framtid".
Läsning till att börja med, men framför allt som inte var obligatorisk läsning i skolan.
Och han får en snäll gammal fransklärare som begär av honom att han ska skriva en roman. Ett kapitel i veckan, och för att "kritiken ska hamna på en någorlunda nivå, så vill jag att den ska vara rättstavad", sa farbrorn.
Detta verkar vara vändpunkten för Pennac.
Innan dess har han förklarat hur cancrens liv blir ett liv av dubbla lögner, hemma och i skolan, men också hur det blir en sorts identitet.

Det är en ganska trevlig bok mitt i alltsammans, humoristisk, ibland lite pratig, ibland väl banal - det han säger känns som självklarheter, men ibland säger han å andra sidan något som man inte tänkt på förut.

I övrigt talar han sig varm för just internatet för canrarna, det minmerar ljugandet en del, vilket är bra för studierna, vad jag fattar.

Har läst knappt halva. Återkommer.