Requiem pour l'Est

Har börjat läsa Requiem pour l'Est av Andreï Makine.
Efter att ha läst mycket av Irène Némirovsky blir läsningen än mer givande. Gemensamt har de båda att de är ryssar och skriver/skrev på franska.

Némirovskys förhållande till det franska språket kan verka tämligen oproblematiskt. Hon är uppfostrad på franska av en fransk guvernant, hennes mor talar endast franska med henne. Hon säger själv någonstans att hennes ryska är sämre än hennes franska och att då hennes föräldrar talar jiddish så förstår hon knappt vad de säger.
Den stora delen av sitt verk skrev hon på trettiotalet i ett hårdnande rasistiskt klimat. Detta speglar dock hennes böcker. Hon talar inte om språk som identitetsskapande, vilket vi har en stark tendens att göra nu, istället talar hon om "ras", ett begrepp som idag blivit omöjligt. Ingen skulle väl gå med på mer än yttre olikheter om man nämner ras idag.

Makïne däremot är i första hand ryss, dock "inympades" det franska språket tidigt i honom då hans mormor (om jag minns rätt) talade franska med honom.
Hans barn- och ungdom präglades sedan, liksom Némirovskys för övrigt, av det franska språket och den franska litteraturen som tillflyktsort, i hans fall undan sovjetdiktaturens förtryck.
Till sin förvåning fann han dammiga luntor på franska på biblioteken i Sovjet som han antar, om makthavarna bara hade kunnat läsa dem, skulle ha varit strängt förbjudna.

Både Makïne och Némirovsky älskar det franska språket och de idéer de förknippar med det.
Némirovskys språk präglas av en utsökthet som få författare lyckas komma i närheten av. Makïnes språk är mer komplicerat, rikare om man så vill, men också mer språk, mindre bild.

Båda är de barn av sin tid. Némirovskys berättelser är strängt kronologiskt berättade, innehåller så gott som inga longörer, är "spännande", överraskande och välkomponerade enligt ett klassiskt schema.
Makïnes romaner däremot innehåller mer av de hopp i tiden som idag framstår som närmast omöjligt att undvika i en roman. Det är som om Némi behåller korten i en kortlek i ordning där Makïne känner sig tvungen att blanda dem för att hålla läsarens intresse vid liv.
Nå, nu är det inte så att Makïne skriver tråkigt, men tyngre är det, framför allt i ämnesval men även i språk. Det handlar om människor som formas och lever i diktaturer och krig.
I Requiem är huvudpersonen en militärläkare som får uppdrag åt den sovjetiska underrättelsetjänsten (fast dit har jag inte kommit än), dock börjar historien på ett helt osannolikt sätt:
En liten pojke bor i ett hus skymt av en skog mellan en flod och ett berg. Han lever där med sin mamma och pappa, förstår man.
I flykt, förstår man också. Föräldrarna "kommer inte till diktatorn" som berättaren uttrycker saken, men då bestämmer sig diktatatorn för att "komma till dem".
Detta i form av att sprängladdningar börjar höras, sten börjar rasa omkring dem, så småningom rullar en offantlig granitskiva rakt in i deras hus.
Föräldrarna som är utanför huset blir livrädda, modern ber och fadern vrålar.
Så kommer de in i stugan och den vagga som de hängt upp i taket, i vilken barnet ligger, är oskadd.
Puh.
Så småningom händer ändå det att föräldrarna blir funna och skjutna. Vid det laget är pojken något större och befinner sig i en kvinnas famn, gömd. Han vill skrika men hon håller för hans mun, och hennes hand darrar, vilket gör honom tyst. Hon sjunger på ett främmande språk för honom, för att lugna honom. Under flykten sen sammanfaller för pojken orden med det han ser. Det är hans första minne av att ha ett språk.
Och den mystiska kvinnan, med det vita håret och det främmande språket, anar man är fransyska.

Sen lämnar Makïne pojken som så småningom blir läkaren i historien.
Dock framgår att han vuxit upp på barnhem och att han i alla sociala sammanhang är "omöjlig". Han måste ljuga om sin bakgrund eller förtiga den, för folk tror honom ändå inte.
Han måste påstå att han är ungefär som alla andra.

Jaha. Det är så långt jag kommit, utöver detta har jag fått se lemlästade kroppar i kanten av olika krigshärdar, och jag har också fått se hur den unge läkaren så småningom inte står ut med det och går med på att byta identitet.
Som det nu är befinner han sig, med den nya identiteten i USA.