För den som orkar läsa på wikisidan jag länkar till ser man att boken tycks vara översatt till svenska av Jesper Svenbro.
Man ser också att Ponge "beskriver apelsiner, potatisar och cigaretter på ett poetiskt vis".
Och det är väl vad han gör. Till potatisarna och cigaretterna kan läggas molusker(?), ostron, små lådor, björnbär, bröd, eld och räkor. Med mera.
Ungefär så.
Och det hela är mer än lovligt irriterande. Kanske totalt meningslöst. Ponge hängde tydligen med surrealisterna, han var kommunist ett tag men gick ur partiet, han skriver också i alla de här bitarna, åtminstone enligt fotnoterna, alluderande på alkohol, liksom han ofta skriver tvetydigheter med kängor åt kyrkan och liturgin.
En riktig modernist med andra ord, och precis som alla andra i sin generation gediget klassiskt skolad. Vad vore le Corbusier utan de klassiska ordningarna och den nya betongen? Eller Giacometti utan motsvarande arv inom den klassiska skulpturen?
Ponge gör ready mades av ord, enligt någon av alla de uttolkare som också ryms i denna lilla skolvolym. Han ritar öga näsa mun på kvasten - bildligt - då han ger tingen egenskaper och tankar.
Mina barn verkar på fullt allvar tro att Zola, Balzac och Hugo skrev tjocka tråkiga böcker för att senare generationers skolbarn skulle plågas.
När jag läser Ponge är jag nästan benägen att hålla med dem. Jag har, med få undantag, svårt för de första modernisterna, de som bröt marken, de som gjorde oss andra, långt senare, urarva.
Men nu är han historia precis som de andra gubbarna. Och han är verkligen inte roligare.
Jag gillade en enda av dessa texter.
Les plaisirs de la porte - Dörrens njutningar
Resten kunde jag vara utan.
5 comments:
I Sverige var han ganska uppburen på 60-talet. Man lovprisade då hans "saklighet" och att han diktade om konkreta ting. Ett slags ingenjörspoesi. Strofer som skulle läsas av uppåtsträvande kanslister på Statistiska centralbyrån, kanske.
JCB,
Fantastiskt. I och för sig föll ju hela det där projektet i god svensk jord, jag tänker på Moderna Museets ständiga utställningar av surrealister och allt vad de nu hette, de nära förbindelserna via konsten. Ponge verkar ha varit en rätt central gestalt i detta, så kanske är det inte så förvånande som man först skulle kunna tro? Han passade in i det svenska dåvarande kulturklimatet helt enkelt.
Möjligen.
Idag verkar det rätt omöjligt, dock.
Jag vill ändå försvara vissa av de litterära surrealisterna en smula. Det var ju en hemsk rörelse, ständigt skulle olika avfällingar identifieras och stötas ut. Och just de där utstötta, bortmotade, gick sen ofta vidare och skrev intressanta böcker. Okänd i Sverige men världsberömd i en del på kretsar "på kontinenten" är Michel Leiris (1901-1990) som jag andäktigt läste för tjugofem år sen. Och Queneau som tramsade och flamsade men också påverkade folk som sen skrev fantastiska saker. Många av de bästa latinamerikanska författarna hade gett allt för att få vara en surrealist i Paris...
Jojo, klart man inte helt kan bortse ifrån surrealisterna.
Jag tror dessutom att de fortfarande kan funka som ingång till litteratur och konst för unga människor. Minns själv hur jag var djupt fascinerad av Dalí som gymnasist och i konsekvensens namn läste hans självbiografi, och sen fortsatte det, jag läste en hel del om surrealister och dadaister. Det moderna genombrottet är ju samtidigt intressant, det kommer man inte ifrån.
Så visst, försvara på du. Det är okej.
Här är en recension från 2007 av Malte Perssons Ponge-översättning »Tallskogshäftet«.
Recensionen tar även upp övriga svenska översättningar av Ponge.
Post a Comment