Désert

Öken, heter romanen från mitten av åttiotalet som ska ha varit Le Clézios genombrott.
Jag har skrivit irriterat om en krönika om den här.

Det är alltså en fin bok. Den handlar om Lalla, en flicka som växer upp på gränsen mellan havet och öknen i en kåkstad i Nordafrika. Hon är helt befriad från allt vad skola och plikter heter, eller rättare sagt, Le Clézio struntar helt enkelt i att skildra det som är tråkigt. Det ger storyn en sagoartad ton, Lalla ser insekter, fåglar, växter på nära håll. Hon blir vän med en gammal fiskare som lagar sina nät och berättar sagor och hon blir även vän med herdepojken Le Hartani, som är stum. Deras kärlek är jättefin, så att man gråter.
I andra halvan av boken har Lalla av oklar anledning hamnat i Marseille och där är ett helvete. Man kan skriva mycket om det, men det är egentligen vårt helvete som skildras, men underifrån. Staden, ensamheten, misären, smutsen.

Inflätad är också historien om nomadfolkens ökenvandringar i slutet av deras existens. Hotade av engelsmän, fransmän och även andra, drivs de fram och tillbaka genom Sahara, dör i sandstormar och umbäranden, decimeras till några få som blir kvar.
I den här delen får vi följa pojken Nour som är en sorts prins, och som överlever.
Stämningen är saga och myt utom möjligen i slutet då beväpnade européer dyker upp och skjuter mot män klädda i trasigt tyg och med sabel som enda försvar.

Och för mig handlar alltså berättelsen i första hand om religiösa upplevelser. Lalla går t i öknen och möter Gud. Nour ber tillsammans med sitt folk. Båda är de "snälla", eller har goda hjärtan, båda gränsar de till martyrskapet, är liksom en aning för goda för att vi ska tro på dem.
Men just därför bestämmer jag mig för att tro desto mer på dem.
För såna människor finns ju faktiskt också i verkliga livet.