heter en bok jag just börjat på. A life of Colette är undertiteln. Skriven av en amerikanska vid namn Judith Thurman som verkar väldigt energisk. (Om man inte aktar sig, apropå den här mycket skumma upphovsrättsgrejen kanske man även hamnar på Youtube i något obevakat ögonblick, i egenskap av Författare? Kan bli hur vidrigt som helst.)
Boken är på engelska av alla språk. Jag fattar väldigt lite, måste jag säga, men jag tror ändå att jag begriper huvuddragen.
Och jag blir mest irriterad. Författarbiografier är ofta irriterande, antagligen därför att man i någon mån redan gjort sig en bild av författaren ifråga. Och så blir det konflikt där, mellan bilderna.
Just nu håller Thurman på att förklara hur misogynt Frankrike var på den här tiden. Det var det säkert, ändå kommer man ju inte ifrån att Colette skrev fullkomligt befriat.
Och att hon levde fullkomligt befriat.
Och att hon inte tog livet av sig och inte led av depressioner heller. Tvärtom levde hon loppan, skulle jag säga.
Hur många amerikanska, engelska eller för den delen skandinaviska artonhundratals- eller tidigt nittonhundratalsförfattarinnor gjorde det?
I sina mindre misogyna samhällen?
När jag var barn och ung var amerikansk och i viss mån engelsk feminism självklar. Man läste tidskriften Ms, Doris Lessing var husgud (hon är väl iofs den enda som inte heller verkar lida av depressioner etc) och så läste vi alla de där böckerna. French, Jong, Tikkanen. Säkert fler. Så här i efterhand ser jag hur ideologiskt alltsammans var.
Och därmed ofta tråkigt.
Nå, Colette i sig är inte tråkig, men Thurman är det. Kommer man inte ifrån.
Egentligen skulle jag läst den här boken för jättelänge sen, jag hade planer på att skriva om Colette och beställde den, till slut kom fel bok. Innan jag hade fått rätt hade det gått typ ett halvår och nu har jag inge som helst lust att läsa den längre.
Känns helt fel.
Är det någon som vill ha den?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Kanske kommer du ihåg att när vi diskuterade det här tidigare så berättade jag om en engelskspråkig Colettebiografi som jag inte alls tyckte om. När jag läste detta inlägg började jag fundera på om det kunde vara samma men vid kontroll visar det sig att min författare hette Herbert Lottman och boken "Colette- A Life."
Enligt insidan är Lottman bosatt i Paris och har skrivit böcker om Camus och Flaubert. Kanske är det något i det anglo-saxiska kynnet som gör att dessa författare misslyckas? Det skulle inte förvåna mig.
Bengt O,
Visst kommer jag ihåg det.
Tror du har rätt i det där med kynnet, eller kulturen då. Dessa biografer ser på sitt föremål med den där ideologiska blicken. Vill minnas att du inte är någon stor fan of Lessing heller?
Samtidigt är det ju lite trist att det ska bli så här, det hade varit intressantare med ett resonemang kring det hela. Alltså att biograferna OCKSÅ betraktar sitt eget betraktande. Frågar sig varför de reagerar som de gör, söker djupare i de franska författarnas mylla efter svar?
Det är det gamla vanliga helt enkelt, England, Nordeuropa och även vissa delar av USA (vita protestanter?) begriper sig uppenbarligen inte ett dyft på kontinenten...
Vi skulle kunna byta biografier, men jag tvivlar på att det är värt de dubbla portona.
Post a Comment