Un brillant avenir

heter romanen som jag just avslutat. Skriven av Catherine Cusset (Flammarion 2008), en fransyska bosatt i USA sedan femton år och som gjort sig känd genom att skriva om sin familj - om jag förstått det hela rätt. Den franska bekännelsevågen, alltså.
Nå, den här romanen har fått gymnasisternas Goncourtpris, antagligen precis vad det låter som.

Det är ett ambitiöst projekt framfört på ett torftigt språk. Huvudpersonen är Elena som så småningom flyr till USA och där blir Helen. Vi får följa henne från det hon föds på 1940-talet i Sovjetunionen. Hennes föräldrar som är antingen hennes biologiska föräldrar eller inte men i alla fall säkert hennes adoptivföräldrar flyr till Rumänien där hon växer upp. Hon blir utbildad till civilingenjör med specialitet på energifrågor - radioaktivitet. Hon blir förälskad i en judisk man och gifter sig mot föräldrarnas vilja med honom. De får en pojke och lyckas så småningom med hjälp av makens familj i Israel ta sig dit. Men Elena vill inte stanna, hon är rädd att ende sonen ska bli offer för ett attentat eller för ett krig, så de fortsätter flykten till USA där pojken växer upp och så småningom gifter sig - med en fransyska.
Sen handlar det ganska mycket om sonhustru-svärmorsprylen.

Ambitionen ligger hur som helst i att greppa stort, här finns en judisk man och Israel, här finns Öst- och Västeuropa och USA. Här finns flyktingproblematiken i flera generationer. Här finns i centrum då en kvinna som alltid yrkesarbetat och här finns indirekt problematiken mor och yrkesarbete. Det blir bara ett barn. I flera generationer är det så också.

Samtidigt är alltså språket i bästa fall korrekt. Storyn bär men inte språket.

Den kommer inte lämna några djupare spår i mig, den här boken, men den hade ändå vissa poänger. Om man nu kan tillåta sig ett så diffust omdöme.