Sammanfattning Weiss biografi

Har läst ut Jonathan Weiss biografi över Irène Némirovsky, och till skillnad från den tidigare biografin jag tröskade mig igenom som ofta slog över i det sentimentala och spekulativa, är det här en saklig framställning som tar fasta på den historiska och politiska kontexten.
Némirovsky kom från rysk-judisk högborgerlighet. Hon uppfostrades på franska vilket gjorde henne till en främling i Ryssland. Hennes föräldrar var sekulariserade judar vilket delvis gjorde henne till en främling också i judenheten.
Familjen flydde under den ryska revolutionen, tillhörde den vita sidan. De installerade sig i Frankrike där Némirovsky under trettiotalet lyckades skaffa sig en position som författare. Hon och Colette var de enda kvinnliga författarna under denna tid som kunde leva på sin penna. De skrev båda i högerpressen, något som för Némirovsky kan te sig motsägelsefullt eftersom det var denna som var starkast antisemitisk.
Samtidigt var hennes vilja att integreras i den franska borgerligheten, motsvarigheten till hennes egen ryska miljö, enorm.
I verket ser man hur hon inledningsvis beskriver judar med tidens antisemitiska kichéer, men inte bara. Hon ser dem också som produkter av en miljö.
Under den tilltagande antisemitismen under trettiotalet lutar hennes författarskap mot att beskriva en fransk borgerlighet med starka rötter i plats och tradition där familjen står i centrum. Hon ser uppenbarligen detta som ett bättre förhållningssätt än det som rådde i hennes egen miljö. Hon idealiserar ett traditionellt Frankrike.
Så småningom, mot slutet av trettiotalet konverterar hon till katolicismen vilket ger hennes författarskap en ny moralisk dimension - några av hennes (judiska) karaktärer från denna tid finner nåd, något som tidigare inte förekommit. Tidigare var de oftast beskrivna utifrån myten om den vandrande juden, den fattige juden som tvingad av omständigheterna slåss för sitt levebröd och som tappar sin moraliska kompass i denna kamp.
Den franska staten däremot vägrar henne franskt medborgerskap under samma tid.

Mot slutet av sitt liv, isolerad på franska bonnvischan ser hon också vilka hon kan lita på i nödens stund - och de är få. Märkligt nog är den tidning som inte slutar att publicera henne den extremhögra Gringoire som har tydligast antisemitisk inriktning. Weiss ser hur denna höger samtidigt som den fördömer är fascinerad av judenheten och hur chefredaktören faktiskt beundrar Némirovsky som författare.

Weiss bok beskriver den krångliga och mångfacetterade verklighet Némirovsky befann sig i, och sätter in hennes liv och verk i ett sammanhang som gör dem begripliga.
Han avslutar med att säga att Némirovsky inte har någon direkt motsvarighet i den franska litteraturen även om många ryssar övergått till att skriva på franska.
Hennes kulturella identitet som fransktalande kvinnlig författare, visar sig i slutändan inte vara henne formella identitet. Han visar också hur hon i sitt verk blir lojal med sin grupp, den judiska, och hur hon försöker skapa sig just en identitet i litteraturen utan tidigare motsvarighet. Hon har så att säga ingen att följa här.
Hon dör i koncentrationsläger 1942 efter att ha varit där i en månad i en epidemi av något slag. Och då är hon fortfarande rysk/sovjetisk(?) medborgare av judisk härkomst - och inget annat.